För alltid?

22: Inte du igen!

Emilia vaknade av något ljud från  fönstret. Hon reste sig ifrån sängen och tittade mot det. Det var halvöppet.
En sten kom flygande och studsade på glaset.
Hon suckade irriterat och gick fram till fönstret.
Nedanför det stod ingen mindre än Jack.
Han tittade upp mot henne oroligt.
"Hej", mumlade han.
"Vad gör du här?", Fnyste hon och öppnade fönstret helt.
"Vi måste prata, får jag komma upp?"
Emilia suckade men nickade och Jack började genast att klättra upp.
När han var inne i rummet så tittade han föst omkring sig och sen på henne.
"Det var länge sen", mumlade han och gick några steg från fönstret.
"Vad vill du?", Suckade Emilia och satte sig ner på sängen.
"Det handlar om Joseph, han lever"
"Jag vet"
"Va?"
Emilia lutade sig mot väggen.
"Han kom till mig igår natt"
Jack tittade skräckslaget på henne.
"Han kom till mig tidigt i morse"
"Vad gjorde han där?"
Emilia blev helt stel i kroppen.
"Han pistolhotade mig och sa att jag skulle lämna dig ifred"
Emilia blängde.
"Kommer du att lämna mig ifred nu?"
Jack tittade bara på henne och skrattade chockat.
"Eh ja, självklart! Jag kommer ju att bli dödad annars!"
Emilia flinade.
Jack tittade allvarligt på henne.
"Tar du detta som något psykiskt skämt eller?!"
"Nej jag bara"
"Emilia, jag blev nästan mördad av din bror! Han höll en pistol mot min käke och hotade att avfyra"
Emilia sjönk ihop.
Jack bara tittade på henne, men gick sedan ut ur fönstret och klättrade ner från taket.
Hon tittade efter honom när han gick mot parkeringen där hans motorcykel stod parkerad, innan hon gick ner till köket.
Hon tittade på klockan, den var snart tre. Mamma och pappa skulle komma hem när som helst.
Hon gick ner till vardags rummet och slog på TVn.
Mesans hon sappade mellan kanalerna så plingade hennes mobil till.
Hon tog upp den och läste meddelandet. Det var från hennes mamma.
'Vi kommer hem alldeles snart, ta på dig något fint, vi ska ska äta middag på resturang'
Hon började knappa in ett svar på mobilen.
'Okej, ska se vad jag hittar'
Hon la ifrån sig mobilen och gick upp till garderoben i hennes rum.
Han kom ut klädd i en rosa knälång klänning med en rosett bak på ryggen och vita ballerinaskor.
Hon gick och satte sig framför sminkspegeln och började sminka sig samt locka håret.
När hon var klar granskade hon sitt ansikte och log. Hon hade tagit en ljusrosa ögonskugga (med lite glitter i) som passade perfekt till klänningen och hon hade satt bak luggen med ett tjockt rosa diadem.
Hon var söt, riktigt söt.

Hennes föräldrar kom hem klockan fem och gjorde sig också iordning innan de åkte mot restaurangen.
Den låg långt bort, ungefär andra sidan stan.
När de äntligen hade kommit fram så var klockan redan halv sju och de hade börjat bli mörkt.
Servitören ledde dom till ett stort reserverat bord vid fönstret och gav de en varsin meny.
Medan Emilia satt och bläddrade i menyn såg hon någon som stirrade på henne från ett annat bord. Hon lyfte blicken från menyn och såg Matthew sitta och titta på henne. Hon blev genast rädd och spände hela kroppen.
Han satt där och pratade med två personer som förmodligen var hans kompisar eller kollegor.
Matthew reste sig och gick mot deras bord.
"Nämen", började han och skrattade.
"Vilka har vi här om de inte är familjen Johnson", sa han glatt och ställde sig bredvid bordet.
"Nämen, hej Matthew" skrattade mamma glatt och la ifrån sig menyn.
"Vi träffas ju jämt nu", skrattade pappa.
Emilia tittade ner i menyn och låtsades ignorera alla runt omkring henne.
"Emilia", fräste mamma vilket fick henne att titta upp och möta Matthews äckliga flin.
"Hur mår du Emilia?", sa han sen för att inte avslöja sig.
Mamma tittade undrande på oss.
"Jo, Emilia kanske inte berättade det men när hon var på polisstationen så blev hon väldigt ledsen"
Emilia tittade irriterat på Matthew som bara log nöjt över sin lögn.
"Jag mår bättre", sa hon sen kort och fortsatte titta i menyn.
"Jaha, jag ska nog gå tillbaks till mitt sällskap nu", skrattade Matthew och gick tillbaks till sitt bord.

När de hade fått sin mat så sa inte Emilia mycket. Hon satt mest bara och pillade i sin kyckling sallad.
Hon var äcklad. Äcklad av Matthew.
"Emilia älskling, mår du bra?", sa mamma och tittade oroligt på henne.
"Ja", harklade Emilia sig.
"Jag ska bara gå på toaletten"
Hon reste sig upp och gick mot det som hon trodde var en toalett, men som bara var ett litet förråd. Hon suckade och gick tillbaka till hennes föräldrar.
"Det fina ingen toalett här i restaurangen", muttrade hon.
Hennes pappa började rota i sin ficka.
"Jag tyckte jag såg en toalett bredvid restaurangen", sa han och gav henne några småmynt.
Emilia tog dem och började gå mot restaurangens utgång.
Hon såg Matthew resa sig från sitt bord vilket fick henne att öka på stegen.
Hon gick ut ur restaurangen och tittade sig omkring. Hennes blick fastande på en bowlinghall på andra sidan gatan.
Hon tittade bakom sig och såg Matthew komma gående vilket fick henne att snabbt springa över vägen och in i bowlinghallen.
Som tur så hade de toaletter och hon sprang fort in på damernas.
De bar ett stort rum med stenväggar, verkade mer som ett fängelse än en toalett.
Hon låste efter sig och gick fram till vattenkranen. Hon startade vattnet och och blötta händerna. Hon tog de kalla händerna mot ansiktet och andades ut.
Hennes lugna känsla försvann snabbt när någon bultade på dörren.
"Emilia!", hörde hon någon ropa från andra sidan.
"Jag vet att du är där inne!"
Fan, det var Matthew.
Hon kröp ihop som en litet boll i ett av hörnen i rummet och bara stirrade på dörren.
Efter en liten stund så såg hon hur låset på dörren sakta snurrade och det hördes ett klick.
Innan hon hän tänka mer så sparkades den upp och Matthew stod där och flinade.
Han gick in i rummet och låste dörren.
"Vad vill du mig?!" Skrek Emilia.
Matthew tittade på henne och flinade ennu mer.
Han började gå närmre henne.
Nu var han så nära så att hon kunde känna värmen från hans kropp. Han tog tag i henne om kinderna och hävde upp henne från golvet.
"Lilla Emilia", sa han lugnt och långsamt medan han strök hennes hår.
"Jag älskar dig. Det har jag gjort sen första gången jag såg dig"
Emilia försökte att slingra sig ur hans grepp, men det var lönlöst.
Han tog tag i hennes midja och slingrade sina fingrar runt hennes.
Han började sakta röra sig till den svaga musiken som hördes ur högtalarna på övervåningen.
Han snurrade runt henne långsamt och tog sedan tag i henne på samma sätt igen. De dansade.
Efter en stund så lutade sig Matthew Matthew mot hennes axel.
"Jag älskar dig", sa han bara och fortsatte att gunga till musiken.
Emilia började gråta.
"Nej", mumlade hon vilket fick Matthew att stelna till.
Han släppte försiktigt hennes hand och flyttade den till hennes midja så att han kramade om henne.
"Jag älskar dig", fortsatte han och började kyssa hennes hals.
"Jag hatar dig", väste Emilia vilket fick Matthew att sluta och stirra henne rakt i ögonen. Hans såg arg ut, förbannad.
Utan att Hon han tänka mer så fick hon en hård spark i mot låret vilket fick henne att tappa balansen och ramla mot golvet.
Hon började gråta ännu mer och tittade upp mot Matthew som satte sig ner på huk.
Han tittade henne rakt in i ögonen och började slå henne i ansiktet.
Hon skrek vilket fick Matthew bara att flina.
Efter ett tag så slutade han och la sig bredvid henne.
Hon kippade efter luft medan tårarna forsade ner för henne kinder.
"Sluta", pep hon.
Matthew vände sig om mot henne och tog försiktigt sin arm över henne mage.
"Emilia", sa han lugnt och drog henne närmre sig.
Hon försökte dra sig loss men det gick inte den här gången heller.
Han kopplade ett ett hårt grepp om hennes skalle och la sig över henne.
"Snälla sluta nu", pep Emilia och kände rädslan komma krypandes.
"Shh"
Matthew började försiktigt att dra av henne klänningen.