För alltid?

33: kriminella emellan

JOSEPHS POV
"Vad fan Oscar?!", skriker jag rätt ut i bilen och slår med händerna frustrerat på ratten.
"Din jävla idiot!", fortsätter jag, även fast ingen är där.
"Du är fan..."
Jag avbröts av att jag står precis framför Oscars hus.
De är faktiskt en enkel byggd, grå, liten villa som han delar med 3 andra personer.

Jag greppar tag i min special väska och kliver ur bilen.
Med ett litet klick så går dörren gnisslandes upp framför mig
Det är riktigt enkelt att låsa upp en dörr utifrån om man har rätt saker, och talang.

Hallen som är det första som man ser är organiserad med fyra olika hyllor och en liten garderob, sedan rakt fram förbi hallen kan man se ett kök och ett vardagsrum som också är städat och organiserat. Konstigt om man tänker på hur det såg ut på utsidan.
Försiktigt, går jag igenom hallen till vardagsrummet där det är 5 dörrar.
Jag öppnar lugnt första dörren där jag genast träffas av en doft av sprit.
Inne i rummet är det stökigt och massor av olika planscher och i sängen ligger det en rödhårig kille med armarna om en tjej, "duktigt".
Jag flinar lite och stänger sedan dörren för att fortsätta till nästa.
När jag öppnar den dörren så blir jag träffad av en doft av rena lakan. Det är organiserat i rummet och det ser faktiskt riktigt tjejigt ut.
I sängen så ligger det en spinkig kille med ett par tjocka glasögon bredvid sig. Ovanför hans huvud på väggen hänger det en tygbit där det står Marwin. Jag flinar ytligare en gång. Stackars Marwin, han kommer att få problem om han tar hem en tjej hit någon gång.
Jag fortsätter till nästa dörr där det är ett litet badrum. Jag suckar och fortsätter till nästa.
När jag öppnar den dörren så träffas jag av en stark rökdoft som gör mig yr. Jag blinkar till några gånger och tittar sedan in i rummet. Det är mörk färgtema och organiserat. Jag tittar mot sängen som förvånansvärt är, tom.
En tyst svordom lämnar mina läppar innan jag går in i rummet, riktigt dumt gjort. Innan jag hinner tänka mer så blir jag puttad så att jag faller ner på golvet.
"Vem är du?", hörs en tyst fräsande röst"
Jag vänder mig försiktigt om för att se personen, och i min lycka/eller likagärna olycka så är det Oscar som står där med ett baseboll trä i handen.
Ett flin lämnar mina läppar vilket får honom att stelna till och släppa baseboll trät.
"Joseph?"
Jag ställer mig upp och borstar av mina knän.
"Ja, hej på dig med. Välkomnar du alla dina gester såhär eller?"
Oscar himlar med ögonen åt mitt dåliga, men som jag tycker roliga skämt.
"Hur hittade du mig?", fortsätter han och sätter sig försiktigt ner på skrivbordsstolen.
"Vi säger så här, en fågel viskade i mitt öra och sa att du behöver få lite vätt inmalt i skallen"
Oscar flinade och skakade roat på huvudet.
"Emilia skickade dig hit va? Jag sa att jag ville träffa dig och hon ordnade det"
Utan att säga något som att Emilia är världens bästa eller något liknande så gick jag bara mot dörren.
"Följ med mig", är allt som jag egentligen ska behöva säga.
Oscar, lydig som han är följer självklart efter mig som en liten hund, duktigt.

När jag har stängt bildörren så vänder jag bara blicken mot Oscar som sitter och stirrar ut ur fönstret.
"Oscar?"
Han riktar ansiktet mot mig och får genast ett kraftigt slag mot höger käkben vilket gör så att flyger bakåt och slår i ryggen i bildörren.
"Vad fan gör du?!", skriker han förbannat och gnuggar med handen mot kinden för att lindra smärtan.
"Hur fan tänker du?!", skriker jag åt honom och tar tag i hans händer.
Jag klistrar fast min iskalla mörka blick i hans skräckslagna ögon.
"Vad menar du?", säger Oscar skräckslaget.
Jag släpper honom frustrerat och drar båda händerna genom mitt ansikte för att försöka lugna ner dig.
"Varför gör du såhär?", säger jag till sist.
"Gör vadå?"
Irriterat tar jag upp min fickkniv ur fickan och håller den precis framför hans ögon.
"Följ efter den med blicken", säger jag bara och börjar flytta på kniven långsamt fram och tillbaka.
Direkt så ser jag hur Oscars ögon tappar koncentrationen och börjar darra istället för att följa efter knivens rörelse.
Jag fäller ihop kniven och drar bak håret med handen.
"Din jävla idiot, fattar du inte vad du har gett dig in i?!"
Oscar som äntligen fattar vad jag menar gnuggar sig i ögonen och tittar upp på mig igen.
"Jag vet vad jag har gett mig in på, och jag vet att det inte är bra, snälla hjälp mig?"
Jag suckar och skakar motvilligt på huvudet.
"Jag kan inte"
"Varför"
Jag vill inte svara på hans fråga utan sitter bara och tittar ut genom bilrutan.
"Svara!", skriker Oscar otåligt vilket får mig att sucka ytligare en gång.
"För jag håller på med exakt samma saker, till och med värre"
Oscar tystnar och sjunker ner i bilsätet.
"Vad har du gjort mer?", säger han tyst och tittar ner i knät.
"Dåliga saker som gör att jag inte kan komma tillbaka till ett normalt liv", säger jag ofrivilligt.
"Men det är inte försent för dig Oscar", säger jag efter en stund.
"Jo det är det", suckar han och tittar upp mot mig igen.
"Varför?"
Han suckar och sätter sig till rätta.
"En av mina rumskamrats upptäckte mig när jag gjorde det en gång, och nu hotar han att berätta om det för polisen om inte jag ger honom 200 dollar"
"Du måste hjälpa mig"
hans röst lät rädd och orolig när han sa det.
"Hur kom du undan?"
Jag suckade och slog irriterat på ratten.
"Jag hittade ett gäng som hjälper mig", sa jag tyst.
Oscar sken upp som en sol när han hörde mig säga det.
"Kan inte de hjälpa mig också?"
"Du förstår inte"
"Vad förstår jag inte"
"Det är farligt! Man kan inte bara lämna ett gäng sen, man är fast"
Oscars ögon mörknade.
"Det är värt att chansa"
"Du måste offra allt då"
"Allt?"
"Exakt allt du har! Skola, vänner, familj hus..."
"Lydia?", avbröt hans sorgsna röst mig.
Jag suckade.
"Allt."
Jag såg hur Oscar sjönk ihop igen och hur han blev blekare.
"Visst", sa han sen efter ett tag.
"Är du helt säker?"
"Kör mig dit, nu"