För alltid?

19: "Du kan skrika så mycket du vill men igen kan höra dig"

"Emilia"
"Emilia, älskling"
Mamma kom in i rummet och drog upp rullgardinen. Den ljusa morgonsolen brände i Emilias ögon.
"Fem minuter till", gäspade hon och vände sig åt andra hållet.
"Emilia"
Hennes mammas röst lät sträng och bestämd.
"Klockan är över elva"
"Det är lördag", muttrade hon och tog täcket över huvudet.
"Du ska vara på polisstationen klockan ett"
Emilia satte sig upp i sängen.
"Va?"
Hennes mamma tittade på henne irriterat.
"Men gumman, lyssnade inte du på Matthew igår?"
"Jo"
Hon tänkte efter länge men kunde inte minnas något av det. Det ända som hon kunde minnas var hur han tittade på henne kropp (som tur var täckt av kläder och en stor militär jacka) och hur han försökte ta på henne. Ush.
"Emilia, gå upp nu. Du har en timme på dig", sa hennes mamma och gick ut ur rummet.
Emilia suckade och reste sig upp.
Hon gick in i garderoben och tog på sig svarta High way (stav) jeans och en svart-vit randig magtröja, och så ett tjockt guldhalsband på det.
Hon gick fram till sminkbordet och sminkade sig lätt och lockade topparna på håret.
Hon gick ner till köket och tog bara mjölk och flingor innan hon gick mot dörren och satte på sig sina vita Nike airs.
"Hejdå", vrålade hon och gick ut genom dörren och till bilen.
Hon satte sig och tittade på klockan 12:38, hon skulle komma lite sent, men vad gör det.
Polisen kommer bara att fråga samma frågor som igår men istället för att hennes föräldrar ska svara på dom så svarar hon.
Hon började åka mot polisstationen. Det var nästan inga bilar på vägen, skönt. Då kanske hon kommer i tid i alla fall.

Hon parkerade på parkeringen till stationen och gick in.
Hon tittade på sin mobil. Klockan var 13:04 och hon hade fått några meddelanden från Miranda.
Hon öppnade dem och läste alla men orkade inte svara på den.
Hon gick fram till en reception där en kvinna i 50-års åldern satt och skrev på en dator.
"hej", sa hon glatt, men fick genast en irriterad blick från kvinnan.
"Vem söker du", suckade hon.
"Jag söker ingen, det var en polis som kom hem till mig och min familj igår för att fråga oss frågor. Min bror är försvunnen. Och polisen sa då att jag skulle komma hit"
kvinnan tittade på henne men knappade sedan in något på datorn.
"Är du Emilia Johnson?"
"Ja"
Kvinnan fortsatte att knappa in något på datorn.
"Okej du ska träffa..."
Kvinnan fortsatte att knappa på datorn.
Emilias hjärta bultade.
Inte Matthew, inte Matthew.
"Du ska möta Matthew Ho'kelly i rum 8"
Emilia log stelt och gick sedan mot rum 8.
"Fan", mumlade hon medan hon tittade på numrera som satt ovanför dörrarna.
3,4,5,6,7,8
Emilia stannade och öppnade dörren försiktigt.
Det var helt tomt. Hon steg in långsamt och stängde dörren försiktigt.
Rummet var litet. Det var ett bord, två stolar och en liten kamera.
Hon satte sig på stolen närmast kameran.

Efter en stund så steg en bekant person in i rummet. Det var Matthew.
"Goddag, Emilia"
"Goddag Mr Ho'kelly"
Matthew flinade.
"Jag är inte gift, så kalla mig bara Matt"
"Okej, Matt"
Det ryckte i mungiporna på honom. Emilia såg att han ville skratta men försökte vara seriös.
"Så, Emilia", började han och satte sig mitt emot henne.
"När såg du Joseph sist?"
Emilia tänkte efter.
"För någon vecka sen, det var helt vanligt. Jag skulle gå till skolan och han satt nere vid köksbordet och åt frukost"
"Hade han betett sig konstigt på sistone"
Emilia bet sig i läppen och tänkte.
"Nej, han har betett sig helt normalt"
Matt lutade sig framåt och tittade på henne.
"Har han någon mörk bakgrund?"
Emilia kom och tänka på Miranda, men det var inte olagligt. Att dejta en tjej som håller på med olagliga saker gör ju inte han till en brottsling.
"Nej", svarade hon kort och enkelt.
Matt ställde sig upp och gick fram till henne.
Vi ska ta några foton nu så följ med.
Han gick mot dörren och Emilia följde långsamt efter.
Men han öppnade aldrig dörren. Han låste den.
"Ursäkta men vad gör du?"
Emilia kände en klump av obehag som hade bildats i hennes mage.
"Åh, Emilia", sa han och vände sig om.
"Lilla, söta Emilia"
Han kastade sig på henne och tog ett starkt tag om hennes nacke. Hon skrek men det hördes nästan igenting av all insolering som fans i rummet.
Matt lutade upp hennes huvud och tittade på henne.
"Lilla, söta Emilia"
"Du kan skrika hur mycket du vill, men ingen kan höra dig"
Han lutade henne mot väggen och började kyssa henne. föst mjukt men sen hårdare. Han tryckte upp henne mot väggen och började kyssa hennes hals.
Hon hängde bara där, som en trasdocka med gråtet i halsen. Vad ska hon, en 17-årig tjej på 168cm göra mot en kraftigt byggd 22-årig man på 188cm.
Matt lämnade våta kyssar mot hennes kinder och panna medan hans ena hand höll henne mot väggen och hans andra letade sig in under tröja.

Plötsligt avbröts han av en ringande telefon.
Han suckade och svor innan han släppte henne.
"Du håller käft nu, okej!"
Emilia nickade medan tårarna rann ner för hennes kinder.
Matt svarade i telefonen och gick och ställde sig framför dörren.
Han mumlade mest bara.

Efter en stund så la han på.
Han gick fram till henne och tog ena handen på hennes axel och andra på hennes kind.
Hon började gråta ännu mer.
"Shh", försökte matt tröstande.
Hans ögon borrade in i hennes.
"Du säger inte ett skit till någon, förstått?"
Emilia tittade skräckslaget på honom.
"Om du säger något så ser jag till så att din bror hittas mördad"
Emilia nickade och tårarna rann ner för hennes kinder.
Matt släppte henne och backade några steg.
"Bra", väste han innan han låste upp dörren och gick och satte sig.
Emilia stod fortfarande stilla och tittade på dörren.
Matt suckade och tittade på hennes utsmetade makeup.
"Ljug", fnyste han innan Emilia sprang ut genom dörren.
Hon kunde inte hålla in alla tårar längre.
Joseph var borta, En polis har nästan voldtagit henne och hon har ingen axel att luta sig mot. Nu stelnade hon till. Hon saknar Jack. Hon saknar hur han kramar om henne, hon saknar hon han kysser henne, hon saknar hur han berättar hur vacker hon är. Hon har inte släppt honom.
En kvinnlig polis gick förbi henne och tittade skräckslaget på henne.
"Mår du bra vännen?"
Hennes röst lät lugn och mjuk.
Emilia tittade på henne.
"Jag mår bra, jag saknar bara min bror", ljög hon.