För alltid?

18: var är Joseph?!

Klockan ringde in till sista lektionen. äntligen, skolan slutar om bara en timme. Oftast så bryr sig Emilia inte så värst mycket över att sluta skolan. Hon tycker om att plugga och lära sig olika saker. Men idag så vill hon bara hem, hem till mamma och pappa, hem till Joseph som förhoppningsvis är hemma.
Hon stelnade till. Tänk om Joseph inte är hemma, tänk om han aldrig kommer hem igen, tänk om han har blivit mördad. Hon försökte hålla in tårarna när hon tänkte på det men det gick inte. Tårarna forsade ner från hennes kinder.
Läraren hade slutat prata och tittade oroligt på henne.
"Emilia, mår du bra?"
Emilia svarade inte, utan sprang ut ur klassrummet och in på toaletten. Hon hann skymta Lydia innan hon smällde igen dörren.
"Emilia"
Lydia knackade på dörren.
"Emilia snälla öppna"
Hon låste upp dörren och drog in Lydia.
Hon tittade oroligt på henne med stora hund ögon.
"Emilia, vad är det?"
"Josh... Joshe, Joseph", fick hon ur sig innan tårarna började forsa ner för hennes kinder igen.
"Vad är det med honom?"
"Han e, han e... Borta"
Lydia drog in henne i en kram.
"Oroa dig inte, de hittar honom"
Emilia stelnade till.
"Men tänk om han är, död", snyftade hon.
Lydia tittade på henne.
"Det är Joseph som vi pratar om"
Emilia mötte Lydias blick innan hon blev indragen i en kram igen.

Kramen avbröts av en klicka som ringde.
"Ska jag följa med dig hem?"
Lydia reste sig upp.
"Nej, det är lugnt"
Emilia reste sig också upp och öppnade dörren.
Hon skyndade sig till sitt skåp för att hämta sina saker.
Hon sprang fort ut på skolparkeringen och låste upp sin bil, hon satte sig och slog snabbt igen bildörren. Hon tittade sig omkring. Det var helt öde, skönt, då kan ingen (Jack) försöka stoppa henne.
Hon trampade ner gasen och körde iväg.
När hon kom in på sitt kvarter såg hon en vit fin mustang stå på avfarten till hennes hus, mamma och pappa är hemma.
Hon parkerade och steg fort ur bilen för att ta sig till huset.
Hon tittade in genom de lilla fönstret på dörren och skymtade hennes föräldrar stå och prata med en man i blå kostym.
Hon öppnade dörren och fick genast uppmärksamheten på sig.
"Emilia!", Skrek hennes mamma glatt.
Hon sprang in i hallen och kramade om Emilia.
"Hur mår du gumman?"
Emilia ryckte på axlarna.
"Jag har mått bättre", muttrade hon och gick in i vardagsrummet till hennes pappa. Hon kramade om honom och ställde sedan bredvid hennes mamma för att låta polisen fortsätta prata.
"Så", började polisen som tydligen hette Matthew
"Vi har fått hjälp av några frivilliga att leta efter Joseph, och vi har även polishundar"
Emilia lyssnade på varenda litet ord som han sa. Hon tittade oroande och allvarligt på honom medan han fortsatte att prata.
Han såg väldigt ung ut för att vara polis, 20-25 år kanske.
Han hade blå ögon och gyllenbrun hy.
Han såg väldigt kraftig ut på kroppsbyggnaden.
Matthew fortsatte att prata tills hennes mamma avbröt honom.
"Kan vi inte sätta oss vid köksbordet istället? Jag kan göra iordning lite kaffe"
"Ja tack", svarade Matthew artigt och följde efter henne in i köket.
Emilia suckade och gick och satte sig vid bordet mitt emot Matthew.
Hennes mamma började genast med kaffet medan hennes pappa letade efter fikabröd/bakelser att ha till.
"Så", sa Matthew för att bryta den obekväma tystnaden mellan han och Emilia.
"Vilken klass går du i?"
Emilia suckade inombords men svarade ändå för att vara artig.
"Jag går andra året i gymnasiet"
"Vad roligt, då är du alltså..."
"17, jag är 17 år"
Samtalet var väldigt obehagligt och Matthew tittade liksom aldrig Emilia i ögonen när de pratade, inte i ansiktet över huvud taget. Han tittade längre ner vilket fick henne att rysa och så diskret som möjligt dra jackan för överkroppen.
Hennes mamma och pappa satte sig som tur vid bordet och det fortsatte att prata.
Emilia satt helt tyst under alla konversationer.

Efter det som känts som en evighet reste sig Matthew upp och gick ut i hallen.
Emilia och hennes föräldrar följde efter honom för att säga adjö. Men typ som vanligt när vuxna ska säga adjö så ska de fortsätta prata.
Mesans de pratade så ställde sig Emilia vid jackorna för att vara så osynlig som möjligt.

"Nä, nu måste jag verkligen gå", skrattade Matthew.
Han vände sig mot Emilia och flinade obehagligt.
"Jag ska bara ta min jacka"
Han sträckte fram armen och "råkade" tappa jackan ner på golvet.
"Ops, jag är så klumpig ibland", flinade han och böjde sig ner. När han sen reste på sig så kände Emilia någonting som rörde vid hennes rumpa.
Hon tittade skräckslaget på Matthew som flinade belåtet.
"Adjö"
Han öppnade dörren och gick ut.
Emilia tittade på hennes föräldrar. De verkade inte ha märkt något.
"Vilken trevlig polis", skrattade mamma mesans hon gick ut i vardagsrummet och slog på TVn .
Emilia sprang upp på sitt rum och kastade sig i sängen.
Var det verkligt det som nyss hänt? Har en polis nyss tafsat på henne. Hon svalde ner klumpen i halsen.
"Nej", mumlade hon.
Det kan inte ha varit så. Eller? Hon ska iallafall aldrig möta den polisen igen. Någonsin!
Hon satte sig upp i sängen och lutade sig mot väggen.
"Joseph, vart är du?", Viskade hon för sig själv.
En tår åkte ner för hennes kind. Tänk om han faktiskt är, död.
Hon tog upp mobilen och knappade in Josephs nummer.
Hon lutade mobilen mot örat och hörde signalerna, en efter en innan de avbröts av telefonsvararen.
"Hej! Du har kommit till Josep. Jag kan tyvärr inte svara just nu. Du vet vad du ska göra efter pipet, haha"
Hans röst lät så lugnt och glatt.
Hon kliade sig i nacken och kände något hårt. Hon tog fram fingrarna och såg blod.
"Fan", mumlade hon.
Hon hade råkat klia sönder skorpan som hon hade fått efter att hon och Joseph hade bråkat om, MIRANDA.
Emilia tig snabbt upp mobilen och knappade in Mirandas nummer. Hon lutade mobilen mot örat och hörde signalerna komma fram.
"Hej det är Miranda"
"Hej Miranda, det är Emilia"
"Vem?"
Emilia fnös till. Kom inte ens Miranda ihåg hennes namn.
"Jag är Josephs lillasyster, du har träffat mig några gånger"
"Jaa! Gud, hej Emilia, vad kul och höra din röst!"
"Har du Joseph hos dig?"
"Nej"
"Vet du vart han är?"
"Nej, varför undrar du?"
"Han är borta"
Det hade börjat att höras snyftningar från Miranda.
"Ånej!", Snyftade hon.
"Har du igen aning om vart han är?"
"Nej, vi bråkade förut och jag slängde ut honom. sen dess så har jag inte hört av honom. Jag trodde bara att det var för att han fortfarande var arg, och att det skulle gå över om några dagar"
"Det är okej, alla bråkar och du visste inte"
Hon la sig ner i sängen.
Innan hon han tänka på något mer så sov hon.