För alltid?

37: Stjärnor i taket

Smärta. En känsla som både kan vara kort och länge, sekunder eller evigheter.
Något som både känns fysisk eller psykisk.
En käftsmäll som får hela huden att spänna sig och lämnar efter svullnad av slaget.
Eller en förlorad vän som gör att hjärtat brister. Ett tomrum som varar i evigheter, såvida man inte glömmer det men då var det aldrig sant eller menat.

En ljudsignal bryter tystnaden i rummet. Jag lyfter luren snabbt.
"Lydia! Jag träffade Oscar"
"Hur mår han?"
"Inget vidare"
Det blev tyst en stund.
"Emilia, vi måste få ut honom", snyftade Lydia.
"Det går inte"
"Jo snälla! Han betyder allt för mig. Jag behöver honom!"
Jag suckade.
"Du får helt enkelt vänta"
"Men jag kan inte det", viskade hon i luren.
Jag la på luren och suckade. Det finns tillräckligt mycket saker att oroa sig för just nu.

Jag gick in till Josephs rum och satte mig vid hans skrivbord. Det hade börjat damma. Jag öppnade skrivbordslådan och tog fram ett papper och en penna.
'Hej Joseph', började jag skriva.
'Allt går fel just nu och det är frågor som jag behöver svar på. Varför besöker du mig inte längre? Varför har allt blivit så hemligt? Vem är Sofia och varför tog hon mig till ett fängelse där Oscar satt? Har du något att göra med det?

Jag släppte pennan och suckade.
Nere i köket stod mamma och städade.
"Du har besök", sa hon och nickade åt vardagsrummet.
Jag blev förvånad men gick in och där satt Aaron i soffan.
"Hej darling", sa han glatt och reste sig upp ur soffan för att krama om mig. Han kysste mig på kinden och tog sen min hand i sin.
"Hur mår du?"
Jag log åt honom. Det var ett tag sen vi träffades.
"Bra, lite för mycket som händer just nu bara"
"Vill du prata om det?"
"Nä"
Han gav mig en förvånad blick men ryckte på axlarna och följde med mig ut.

Vi satt i bilen tysta. Jag hade parkerat vis en sjö.
"Jag hörde om Oscar", suckade Aaron.
"Det är hemskt"
Jag lutade mig bakåt i bilen och tog hans hand.
"Allt kommer att lösa sig med honom"
"Och dig?"
Aaron lutade sig bakåt och tittade på mig.
"Hur mår du?"
Jag tog ett andetag
"Det är hemskt!", suckade jag och det började rinna tårar längst mina kinder.
"Jag är så jävla svag!"
Aaron la sin hand under min haka så våra ögon möttes igen. Jag tittade in i hans fina gråa ögon.
"Allt är patetiskt", fnyste jag och startade bilen.
"Inte alls Emilia, du ser det bara så nu, låt tiden gå en stund och stanna inte för någon. Du ska leva ditt egna liv och ta tag i dina egna handlingar, ingen annans"
Jag tittade på honom men sedan ut mot vägen igen. Han har rätt.

_______________________________
Solen lyste in genom fönstret och träffade mitt ansikte. Jag drog täcket över huvudet och suckade irriterat. Det var då en ilning gick igenom hela mitt huvud och jag började må illa. Fan, bakis. Jag satte mig upp och kollade ner på golvet som var fullt av öl burkar. Vad skulle pappa säga om han fick syn på det här? Klockan var redan strax efter sju, jag har verkligen sovit bort hela dagen. Snabbt reste jag mig upp trots hela rummet snurra och gick ut ur mitt rum och ner till vardagsrummet
"Titta vem som är vaken", sa pappa och och tittade surt på mig.
"Är du bakis?"
Jag blåste på den blonda hårslingan som ramlat ner i mitt ansikte.
"Nej", sa jag kort och satte mig bredvid honom.
"Lydia, du stinker", suckade han och reste sig upp.
"Jag hörde om Oscar, vill du prata om det?"
"Nej", sa jag igen och la mig ned.
"Jag vill bara försvinna just nu"
Pappa suckade.
"Jag försökte iallafall"
Jag tittade ilsket på honom, reste mig upp och gick ut och slängde igen ytterdörren med en stor smäll.
"Skitgubbe", morrade jag
Men innan jag hunnit gå ut från tomten stannade jag. Vart ska jag med en för stor tröja och barfota ta vägen? Emilia orkar inte ta itu med mig just nu och Oscar, jag suckade. Han sitter i fängelse..
Jag vände mig sakta om och smög in igen, upp på mitt rum och ner i sängen där jag la mig ner och bara tittade upp i taket. Taket prydes av små vita stjärnor. Dom stjärnorna som jag och Oscar satt upp. Jag måste få se honom.