För alltid?

38: Jag har inte ont längre, jag mår bra nu

"Du är inte klok!", skrek jag mot Carter.
"Vad menar du?", sa Carter och kliade sig i huvudet. "Vi måste få ut Alex och jag vet hur"
Jackson tittade på oss och flinade.
"Och vad har du för plan?", stödde han medan han rullade en cigg.
"Vi spränger det"
Alla tittade konstigt på Carter.
"Kabom!", skrek han och höjde armarna i luften.
"Ja!", skrek mark och härmade Carters rörelser. "Spräng skiten i bitar!".
Jag lutade mig mot väggen och skakade på huvudet.
"Joseph"
Jackson la sin hand på min axel.
"Vi måste få tillbaka honom".
Jag suckade. Han hade rätt men denna plan var idiotisk.
"Jag hade tänkt mig såhär", började Carter..
"Joseph, du går in och avleder all personal medan Lokas skymmer alla övervakningskameror. Jackson och jag ställer in en bomb utanför fängelseväggen och Mark, du kollar läget"
Lokas kliade sig i huvudet.
"Hur ska jag kunna skymma alla övervakningskameror?"
Carter flinade och tog fram en brandsläckare.
"Med denna", sa han och blinkade med ena ögat.
"Vi utför detta under en sen kväll då det är som mörkast för minst risk att något ska kunna gå fel"
Jag ryckte på axlarna. Ingen av oss har inte något bättre för oss direkt.
"Vi gör det imorrn!", skrek Mark.

-

Lydia kom springande in i mitt rum medan jag stod och städade.
"Jag har bokat tid", kvittrade hon och dansade runt.
"Till vadå", sa jag och skrattade åt hennes dans.
Hon stannade och stirrade på mig.
"Vad tror du Emilia? Till besök hos Oscar och du ska följa med mig dit!"
Ett leende prydde bådas läppar.
"Till när?", frågade jag
"Imorrn kväll"
"Härligt"
Lydia fortsatte att hoppa och dansa runt i rummet. Jag tittade glatt på henne. Hon var verkligen lycklig.

Parkeringen till fängelset var proppfull med bilar så vi var tvungna att parkera en bra bit ifrån och promenera in.
Nu satt vi båda två bakom en liten bänk och väntade på att Oscar skulle komma in i rummet.
Lydia hoppade upp ur stolen och kramade om Oscar när han kom in genom dörren trots vakternas varningar.
"Jag har saknat dig så", mumlade hon i hans halsgrop.
Oscar besvarade kramen och sa detsamma innan han satte sig ner mitt emot oss.
"Hej Emilia", sa han och log mot mig.
Jag log tillbaka och la min hand över hans.
"Hur mår du?", sa jag sedan.
Han ryckte på axlarna.
"Tja, det kunde varit bättre men jag trivs här måttligt mycket. Jag har fått några vänner och börjat jobba i fängelsekiosken".
Mer hann han inte säga när en stor smäll hördes lite längre bort och en larm började dåna i öronen. Jag hann möta Oscars ögon innan strömmen gick och det blev bäcksvart i några sekunder innan reservlamporna lyste upp byggnaden med ett svagt ljus.
"Oscar!", skrek Lydia då han fördes iväg tillsammans med en bunt andra fångar av tre vakter.
Damm hade börjat bildas i besöksrummet och det var kaos med springande vakter och fångar.
"Kom Lydia", sa jag och drog iväg henne mot korridoren som explosionen kommit ifrån.
Det var en cellvägg som hade sprängts från utsidan och det syntes mycket väl att det var ett lyckat flyktförsök. Vi vände riktning och gick ut ur byggnaden där polisbilars syrener redan hördes. Jag drog med mig Lydia ytligare en gång runt huskanten där skott började höras. Och mitt i kaoset såg jag det som inte fick hända. Joseph var med i skottlossningen och höll en pistol riktad mot poliserna medan han använde en vägg som skydd.
"Hula dig ned!", skrek Lydia samtidigt som hon slängde sig på marken.
"Detta är galet"
Jag ramlade ner på marken med öppen mun, jag var i chock. På marken en bit bort från Joseph låg en skadad kille, han hade blivit träffad. Jag kan inte släppa Joseph med blicken men ser hur han har fått syn på killen. Tiden står stilla, jag ser allt i slowmo. Jag ser hur Joseph tar sats från väggen som är hans enda skydd. Jag ser hur han springer mot den skadade killen och jag ser hur han slungas bakåt med handen för bröstet och jag skriker, jag skriker högt för mitt hjärta har precis gått i tusen bitar.

-

Det enda jag ser är stjärnorna på den mörka himmelen och den kalla asfalten blir varmare för varje andetag jag försöker ta. Det går inte, det känns som om jag blir dränkt i min egen kropp. Jag hör ett skrik långt bort. Är det en kvinna som fått vittna denna händelse som nu står skärrad och tittar på eller är det en människa som blivit skjuten men kommer klara sig. Jag vet inte, för jag är redan påväg mot ett ljusare ställe. Jag försöker ta ett till andetag men det gör för ont. En tår glider ner för mig kind.
"Gud", börjar jag och sväljer en uppstötning av blod.
"Jag vet att jag är jävligt körd..."
Hela min kropp skakar.
"Och jag vet att jag inte förtjänar en plats i himmelen med tanke på hur jag har missköt mig, men..."
Tårarna bränner i mina ögon och rullar en efter en ner för mina kinder.
"Men lova mig att du iallafall kan förlåta mig, och lova mig att du kommer beskydda min Emilia till varje pris"
Jag hör någon skrika mitt namn långt bortom mig och Lokas kommer springande fram till mig och glider ner på knä.
"Herregud Joseph! Ta det lugnt! Du kommer klara dig! Du kommer klara dig!"
Hans röst darrar och han tar tag i min hand.
Jag för blicken mot hans ansikte, men det blir mer och mer suddigt. Jag ler och känner hur den varma anhalten nu blir kall och hur hela jag börjar frysa.
"Jag fryser", viskar jag.
"Allt kommer bli bra", säger han med gråten i halsen.
Jag ler och tittar upp mot stjärnorna igen. Jag km se Orions bälte.
"Det är lugnt Lokas, jag är påg till en bättre plats", viskar jag
"Nej Joseph!"
"Lova mig att du för de andra i säkerhet bara, långt bort härifrån"
Jag kan inte längre urskilja stjärnorna utan ser bara suddiga prickar.
"Ni är och kommer alltid att vara mina bröder och min familj, tillsammans med Emilia", säger jag innan jag stänger ögonen och andas ut en sista gång. Jag hör någon ropa mitt namn långt bort från var jag är nu för jag är i en tunnel så ljus så jag inte kan se slutet men jag vet att det kommer bli bra för jag har inte ont längre. Jag mår bra nu.

-

Regnet smattrade mot de svarta paraplyn ute på trädgården. Himmelen var svart och stora regndroppar lämnade molen. Om man tittade uppifrån kunde man bara se svarta paraplyn men om man tittade från sidan kunde man bara se svartklädda människor.
Tårarna forsade ner på mina kinder och jag kramade om pappas hand hårt. Jag kunde inte sluta tänka på Joseph som slungats bakåt av ett pistolskott som träffat honom rakt i bröstet och hur några sekunder senare Lydia slängts sig över mig, kramat om mig, tryckt min kind mot hennes hals och försökt trösta mig men tröstat förgäves då mitt hjärta brast.
Framför mig nu ligger min bror i en svart kista död när jag skulle ha kunnat göra något åt det. Jag skulle ha gått ut tidigare och se honom från första början och varnat honom, jag skulle ha kunnat ta polisens uppmärksamhet så att han kunde föra den skadade pojken i säkerhet men nej. Han är död. Min storebror är död. Han skulle vara i mitt liv för alltid men nej. Han är död. Min storebror är död.
Mamma håller ett vackert tal om Joseph och alla går sedan in i kyrkan, alla utom jag. Jag går fram till kistan och lägger handen på det blöta locket.
"Min kära bror", snyftar jag.
"Du lämnade mig för tidigt och jag kommer aldrig förlåta dig för det men jag ska alltid leva för din skull, jag ska alltid skratta för din skull, jag ska skrika för din skull och jag ska inte ta skit, inte nu när du lever genom mig"
Bortom trädgården skymtar jag några killar under ett skjultak. Har de stått där hela tiden? Sen slår det mig, det är ju Josephs gäng. Jag höjer handen och vinkar men de springer därifrån och jag kan höra någon skrika "För Joseph" innan de försvinner helt.
"För Joseph", viskar jag och torkar bort min tårar med handflatan.