För alltid?

25: Planer

Hoppar över att Emilia är i skolan= Hon är påväg hem från skolan.
_______________________
Emilia la sig på sängen och suckade högt och dramatiskt. Den här dagen har varit en dålig dag. Alla har frågat henne om Joseph, att de är sorgligt att han är försvunnen och så har de pratat om Matthew. Att han hade hittats död imorse och att han hade ju hjälp hon och hennes familj så mycket, bullshit!
Det ända bra med den här skoldagen är att de fick reda på att de ska åka på klassresa om bara någon vecka.
Det kommer bli skönt att lämna stan och bara åka ut på landet ett tag. Bara hon och klassen.
Självklart så finns det både fördelar och nackdelar, men hon är för trött för att bry sig just nu. Allt hon vill är att lämna saker bakom sig i en vecka.
Emilia suckade.
Saker bara flyger runt i huvudet på henne, vilket gör henne illamående.
Hon har planer, och inte bara planer för klassresan. Hon har planer på att besöka Joseph även fast hon nog inte får.
Hon har också börjat fundera på att skaffa en egen lägenhet. De skulle vara så mycket skönare. Ingen som säger till henne om vad hon ska göra, inga regler att följa, det skulle vara stört skönt.

Emilia väcktes ur sina tankar av en dörr som smällde igen nerifrån.
"Hallå Emilia!"
Hördes hennes pappas glada röst.
"Jag är här uppe!"
"Okej, vart är Nicole?"
Emilia himlade med ögonen. Egentligen så vill inte hennes föräldrar bli kallade för "mamma" och "pappa", de tycker att det låter barnsligt och otrevligt/ofint. De försöker göra så att hon kallar dem för Nicole och Morgan, men det är väldigt svårt.
"Hallå, Emilia? Somnade du?"
Skrattade hennes pappa.
"Mamma kommer hem senare idag"
Der hördes en suck från hennes pappa nere i hallen.

Emilia ställde sig upp ur sängen, greppade tag i en rätt så stor väska och gick in i garderoben.
Hon kan ju börja packa till klassresan nu när hon ändå inte har något bättre för sig.

Vid klockan sju hörde hon dörren nere öppnas och sin alltid glada mammas röst.
"Jag är hemma!", sa hennes mamma glatt och Emilia hörde ytterdörren slå igen.
Det hördes lite mummel från nedervåningen och sedan ett rop.
"Emilia gumman, maten är klar!"
Emilia ställde sig upp från golvet som var täckt av kläder och skuttade ner för trappan.
När hon kom in i köket så rynkade hon på pannan och tittade fundersamt på sin mamma.
"Hämtmat, vad är hacken?"
Sa hon och satte sig försiktigt ner på köksstolen.
"Vill du inte ha sushi?"
"Jo men... Vi brukar aldrig äta det så varför kommer du bara hem med det?"
Emilias mamma suckade och tittade på hennes pappa.
"Jag är trött och sliten"
"Jag orkar inte laga någon mat"
"Okej", var det ända svaret som hon fick innan Emilia greppade tag om den största sushi lådan och drog den till sig.
Hennes föräldrar tittade irriterat på henne, vilket fick henne att skämmas. Hon tittade på dem, hennes mamma hade en mörkgrå kavaj och håret tajt uppsatt vilket fick henne att se prydlig och viktig ut, vilket hon är. Hennes pappa hade en mörkbrun kavaj med vit, struken skjorta och en röd slips runt halsen.
Hon bet sig i läppen och tittade ner på sina halvt smutsiga mjukisbyxor.
Hennes pappa suckade.
"Varsågod"
Emilia blev ännu mer skinerad och öppnade sushi lådan försiktigt.
Det känns som om hon inte passar in i sin familj ibland. Hennes familj är så prydlig och snofsig, medan hon, ja hon som var nära på att ha mjukisbyxor till en firmafest istället för klänning bara för att.
Under hela middagen sa hon nästan ingenting, hon satt bara och tittade ner i sushi lådan som blev allt tommare och tommare.
"Emilia?"
Emilia väcktes ur sitt halvsovande av sin mammas röst.
Hon tittade upp och högg en av ätpinnarna i en sushi bit.
"Har det hänt något roligt i skolan idag?"
"Ehh... Ja, typ. Vi ska åka på klassresa om lite mer än en vecka"
"Klassresa?", skrockade hennes pappa medan han försökte att ta upp en sushi bit.
"Vartdå någon stans?"
"Jag vet inte riktigt, det är en hemlighet, men det ända som lärarna har sagt är att det är en ö och att vi kommer åka båt dit."
Hon tittade ner i lådan igen.

Efter en stund så var sushi lådan helt tom. Emilia ställde sig upp och drog in sin stol.
"Tack för middagen", mumlade hon och gick upp för trappan till hennes rum.
Hon tog upp sin mobil och knappade i Lydias nummer.
Det hördes signaler, en efter en.
Tillslut bröts de av Lydias glada röst.
"Hej utomjording!", sa hon vilket fick Emilia att skratta.
"Hej blåbärsfjun!"
"Blåbärsfjun?"
"Ja ja, mobba inte"
Lydia skrattade.
"Så, vad ville du?"
"Va?"
"Du ringde"
Emilia skrattade.
"Kan du komma hit?"
"Okej, varför", skrattade Lydia.
"Jag har börjat packa till resan"
"Redan!"
"Jag har inget bättre för mig"
"Okej jag kommer snart"
Samtalet bröts och det blev tyst på andra änden.
Emilia gick in i garderoben och satte sig bland den stora klädhögen och började småpacka.

Efter typ 10 minuter plingade det till på dörren och Emilia hann knappt blinka innan Lydia var i garderobsdörren.
"Blåbärsfjunet har anlänt", skrattade hon och satte sig bredvid Emilia.