För alltid?

36: Skaka galler

"Vekling?"
hördes en röst i rummet.
"Vekling?"
Jag vände mig i den platta och stenhårda sängen och såg upp mot en av de äldre killarna som jag delade min cell med.
"Vad gör du här? Ska inte du leva livet och flörta med tjejer?"
Jag kollade förvirrat på honom och skakade på huvudet.
Killen fortsatte.
"Vad heter du?"
"Oscar"
"Varför är du här?"
"För jag har gjort fel val"
Killen satte sig i min säng och skakade på huvudet.
"Vad är det som har gått så fel i ditt liv så att du har hamnat här?"
"En av mina bästa vänner svek mig"
"Jag förstår dig, Oscar. Jag hamnade här för att en av mina kollegor ljög om mig i rätten?"
"Vad gjorde du?"
Killen bara reste på sig och gick.
"Carlos är en sopa!", hördes det ovanför min säng.
"Käften J.M!", skrek killen.
Det hördes ett skratt och en kille sträckte ner huvudet ner till mig. Halva hans ansikte var tatuerat och i läppen hängde det en ring.
"Han våldtog sin flickvän och hennes syster"
Stel stämning.
"Skitstövel", fnös killen som hette Carlos.
"Låt mig presentera fängelsets största loser grupp"
Den tatuerade killen blinkade med ena ögat och fortsatte.
"Jag heter Jermajah men kallas mest för J.M, peddot där borta är Carlos och den sovande killen mitt emot dig"
Han pekade mot andra sidan rummet där det stod en likadan våningssäng med en ung sovande kille i.
"Det är Alex, han kom typ samtidigt som dig.
Jag reste mig upp och granskade allt, tog in det. Här skulle jag spendera en lång tid av mitt liv. Som knarkare.

_________________________

"Men Joseph, vart har du varit babe?", flinade Lokas när jag kom in i lägenheten.
"Ärenden", suckade jag och slängde mig i soffan där Jackson och Carter satt.
Jag mådde verkligen sämst just nu.
"Mötte Alex upp dig?", frågade Jackson och började pilla i mitt hår.
"Nej hurså?", Sa jag och reste mig fort upp.
"Är du bög eller" sa jag och rättade till håret.
Jackson ryckte till, som om han skulle slå till mig men sen ångrade sig.
"Alex skulle möta dig", sa Carter sen.
"Vad menar du?"
"Han tänkte möta dig", fortsatte Carter irriterat. Som om hans svar var självklart.
"Jag såg honom aldrig", svarade jag.
"Ring honom"
Jackson tog upp mobilen och ringde men kom direkt till Telefonsvararen.
"Vafan? Fort ring Mark"
"Behövs inte sa Lokas och visade meddelandet som han hade fått av Mark.
'Hey, såg en polisbil från området och undrar bara om alla är ok? Kan jag ta mig hem eller ska jag sova hos Sofia?'
"Fuck!", skrek Jackson.
"Vi måste hitta jäveln snabbt"
Alla satt helt tysta.
"Jag åker", suckade jag och reste mig.
"Fan eller! Du är död för omvärlden"
Carter knuffade ner mig i soffan igen.
"Men vem annars ska?", fräste jag.
En stunds tystnad fyllde rummet igen innan Lokas hoppa till.
"Sofia kan!"
"Den horan vet inte ens vad hennes egna hårfärg är!", fräste Jackson.
"Men Emilia då?"
Alla stelnade till för det som Carter sagt och vände sig mot mig.
"Aldrig, i, livet", sa jag bara och la armarna i kors.
"Men Sofia kan följa med?"
"Nej"
"Antingen hon eller så säger vi till Miranda", hotade Lokas retsamt vilket fick varje del av min kropp att frysa.
Miranda har jag inte pratat med på flera veckor, hon tror att jag dog i en bilolycka kvällen då vi skulle träffas, men egentligen så låg jag med någon tjej som jag träffade på krogen när jag söp mig full en timme innan.
"Hon kommer att hata mig", sa jag bara stelt.
"Ditt val"
"Visst, men Sofia ska med!"

________________________

Det knackade på dörren. När jag öppnade stod det en blond tjej med mycket smink och en röd klänning stirrandes på mig.
"Hej Emilia", sa hon och steg in i huset.
"Vilket underbart hem du har"
"Förlåt men, känner jag dig?", sa jag förvirrat.
"Nej", sa blondinen och gick in till köket.
Hon tog ett glas vatten och satte sig på en av köksstolarna.
"Hur går det med Aaron?"
"Bra", sa jag kort.
"Mår Joseph bra?"
"Förlåt, men vem fan är du?"
"Oj så oförskämt av mig", sa blondinen och reste sig upp. Hon tag i min hand och skakade den.
"Mitt namn är Sofia Miredoeen och jag är Mark Hesleys flickvän, Josephs kompis. Vi ska till fängelset och hälsa på idag"
"Vänta va, vilket fängelse? Varför då?"
"För att Joseph vill det"
Jag suckade och Följde efter Sofia ut och till en röd bil.
***
Fängelset var obeskrivligt, att det var ungdomar som var där.
De gick ut ur bilen och genom en spärr.
"Säg att du vill Träffa Oscar Delgrosso", sa Sofia allvarligt.
Vänta va! Ska jag träffa Oscar? Nu? Men jag gjorde ändå som hon sa och vi blev placerade i ett litet rum. Efter en stund så kom Oscar in i rummet. Hans hår var rufsigt och han var blek.
"Oscar", sa jag glad och reste mig upp för att krama honom.
"Sätt dig"' hördes en röst från dörröppningen av rummet vilket fick mig att sätta mig ner igen och skämmas.
"Hej", viskade han.
"Hur mår du?"
"Bra, eller under vissa omständigheter"
"Hur mår Lydia?", sa han tyst. Han skämdes.
"Hatar hon mig?"
"Hon mår bra under vissa omständigheter och jag tror du vet vad hon tycker"
Oskar la ansiktet i sina händer.
"Fuck you Joseph, Fuck you Joseph"
"Sluta", sa jag och tog tag i hans hand.
"Det är hans fel att jag är här", fräste Oscar och kollade upp mot mig och Sofia.
"Det är ditt också", avslutade Sofia.
"Och vem är du?"
Sofia log och harklade sig.
"En vän till Joseph bara"
Oscars ansiktsdrag blev skarpare och han började andas tyngre.
Blondinen la hackan mot knogen och stirrade på honom.
"Jag vill att du säger alla du vet som är här, namn och efternamn, nu"
Oscar kisade med ögonen och tänkte ett tag.
"Jag vet bara mina cellkambrater"
"Få höra"
"Carlos Jackson,  Jermajah Olson och"
Han tänkte till ett tag innan han fortsatte.
"Alexandros Pite"
Sofia log och reste sig upp.
"Vi är klara"
Jag stirrade mot Oscar som ofrivilligt blev bortförd.
"Nej! Oscar!", skrek jag.
"Emilia", hörde jag bara innan en dörr smällde igen.
___________________________
Vi satt alla 4 vid köksbordet och väntade på att Marks mobil skulle ge ifrån sig ljud.
Tillslut så pep den till och Mark svarade snabbt.
"Högtalare", väste Jackson.
"Hej bby!" , hördes Sofias röst.
"Hej babe, har du hittat något?"
"Han är här, jag och Emilia mötte honom nyss"
"En tystnad fyllde rummet.
"Fuck!", skrek Carter och sparkade i kylskåpet.
"Okej, bye bejb"
"Helvete också!", skrek jag.
"Joseph ta det lugnt!", försökte Lokas.
"Jag kan inte!"
"Alex är bara ett barn. Tänk er själva, 16 år och i ett av de värsta fängelserna här i Boston!"
Jag tog ett andetag, mina händer började skaka och jag kände hur svetten rann i pannan. Utan att tänka så slog jag så hårt jag kunde handen i väggen. Ett stort hål lämnades efter mig.
"Ikväll så förlorade jag bara inte en medlem och en vän, ikväll så förlorade jag också en bror"
Jackson la handen på min axel.
"Nej, vi alla förlorade vår lillebror"