För alltid?

24: "vi måste prata prata"

|Emilias POV|
(eller vad det är, tredje person?)
"Emilia"
"Emilia gumman vakna"
"Emilia"
"Men vad!"
Hon suckade och drog täcket över huvudet när hennes mamma kom in i hennes rum.
"Ska inte ni vara på jobbet nu?"
Hon hörde hur hennes mamma småskratta.
"Emilia klockan är 05:30, jag och pappa ska åka snart"
"Men varför väcker ni mig nu!", fräser hon och blänger irriterat på sin mor.
"Det har hänt något"
Hennes mamma satte sig på sängen bredvid henne.
"Matthew Ho'kelly"
Emilia kände en obehaglig rysning genom kroppen.
"Han blev mördad i natt"
Emilia försökte göra allt för att det skulle se ut som om hon tyckte att det var sorgligt, men inne i henne så brydde hon sig inte ett dugg. Hon hatade honom efter de han hade gjort mot henne, så varför ska hon känna sorg över hans död.
"Okej", sa hon sen bara och la sig ner i sängen igen.
Hon kände hur hennes mamma tittade irriterat på henne. Hon hade säkert förväntat sig att hon skulle börja gråta och vilja gå på begravningen. Nej tack, då sitter hon hällre hemma och äter en skål med kvarg och tittar på Teen Wolf.
Hennes mamma suckade och gick ut ur rummet.
"Alla hanterar saker olika", hörde hon hur hon mumlade när hon gick ner för trappen.
Hon hörde hur dörren slog igen från nedervåningen och försökte så gått det gick att somna om. Men när någon väl har väckt henne så är det nästan omöjligt att somna om.
Hon suckade och sträckte sig mot sin laptop. Hon satte sig upp och gick in på Nyhets tidningen.
Och där, första sidan så stod det "Polis hittad mördad i sin lägenhet" som rubrik i svarta tjocka bokstäver.
De hade lyckats att ta några bilder på vart han låg och hur det såg ut.
Hon såg en bild på en fin litet fickkniv med ett mönster på silvret och skrift på handtaget.
Joseph.
Hon blev både lättad och upprörd när hon kom och tänka på honom. Lättad  för att Matthew aldrig någonsin kommer att röra henne igen, och upprörd för att det var Joseph som DÖDADE honom.
Hon kunde inte tänka sig sin egen bror som en brottsling, men hon har sett det med egna ögon vilket är sorgligt. Joseph hade en ljus framtid framför sig.
Hon suckade och reste sig upp från sängen och gick in i garderoben.
Hon kom ut i vita jeans och en ljusblå t-shirt med vit spets över hela ryggen.
Hon ställde sig vid spegeln och satte på sig en hög tofs.
Hon tittade mot sminkbordet. Hon orkar inte sminka sig idag.
Klockan var bara 07:15 när hon var helt klar.
Hon suckade, vad ska man göra i en timme?
Att gå runt i huset och bara ha tråkigt går inte och sätta sig framför TVn och
Titta på gamla repriser och morgonnyheterna är inget alternativ.
Hon tog upp mobilen och tittade på skärmen innan hennes ansikte sken och och hon flinade.
Hon knappade in koden på mobilen och sedan numret.
Hon la mobilen mot örat och hoppades verkligen på ett svar.
Efter flera signaler så hörde man hur någon var i andra änden.
"Vem fan ringer så här tidigt?!"
Emilia sken upp när hon hörde Josephs röst. Den var morgonhes och irriterad, men det gjorde inte så värst mycket.
"Hej, Joseph"
"Emilia? Varför ringer du nu? Sov vett jag!", fnyste han.
"Okej", fnissade hon.
"Förresten, du får inte ringa mig, polisen kan spåra upp mig"
"Vira aluminiumfolie runt mobilen så går det bra", sa Emilia glatt innan hon la på och gick mot laptopen.
Joseph är smart, men ibland är hon smartare.
Hon flinade och började knappa på datorn tills det kom upp en stad på skärmen.
Hon lutade sig nöjt bak och tittade på den.
Det skulle vara kul att åka till Josephs lägenhet och hälsa på. Han skulle bli arg på henne men, vad gör det, det är bara syskonkärlek och de måste verkligen prata ut. Det räcker inte att bara säga hej på natten. De måste prata prata.
__________________________
Okej förlåt för dålig uppdatering!
Men jag har liksom inte haft någon idé :(
Detta kapitlet blev lite konstigt och förvirrande, men nästa blir nog bättre <3