lost | n.h

1

Faiths perspektiv.

"Faith Williams?" Suckandes ställer jag mig upp när mitt namn ropas upp. Jag vill och har inte tid med något slags psykologprat men jag lovade Nicole att ge det en chans. Jag går in i rummet och möts utav en mycket yngre man än vad jag hade förväntat mig.

"Faith?" frågar han och jag nickar kort. "Sätt dig var du vill, fritt fram att välja." ler han och jag tittar mig runt i rummet. Det finns två soffor längs varsin vägg och en stol framför hans skrivbord men jag väljer den ena soffan som är ställd längs med den högra väggen där det även finns ett fönster. Killen reser sig upp och sätter sig i soffan längs den andra väggen.

"Mitt namn är Harry, Harry Styles." berättar han och jag nickar kort igen. Jag förstår inte vad jag har här att göra. Min lägenhet behöver städas och jag har jobb att göra.

"Vad gillar du att göra på fritiden?" frågar han och jag rynkar min panna av hans fråga.

"Va?" frågar jag förvånat. Jag trodde han skulle fråga mig om mina djupaste tankar och hur jag mår. Inte vad jag gör när jag inte blir tvingad till att gå och prata med en psykolog.

"Du hörde mig." säger han.

"Ehm, jag eeh." stammar jag eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Jag gör ingenting på min fritid. "Jag gör inget speciellt, jag jobbar mest." säger jag och rycker lätt på axlarna.

"Jobbar du från att du går upp på morgonen tills du går och lägger dig?" frågar han och ler försiktigt. Jag skakar försiktigt på huvudet och försöker komma på något.

"Jag gillar att, eh, gå till en park och titta på sjön där." berättar jag sakta. Det var ett tag sen jag var där men jag brukade gå dit för att rensa tankarna.

"Var ligger den?" frågar han.

"Några kvarter härifrån, den ligger inte så långt ifrån ett sjukhus." berättar jag och han nickar kort.

"Den är fin." håller han med och jag nickar ännu en gång. Han vet vilken park jag menar.

"Jag förstår inte vad jag gör här, det är inte direkt så att jag behöver hjälp." suckar jag och är på väg att resa mig upp för att gå här ifrån.

"Du vet, det är ungefär som med tandläkaren, bara för att du går dit betyder det inte att du har hål i tänderna." berättar han. "Vem skicka hit dig?"

"Min vän, hon tycker jag är stressad och behöver skaffa mig ett liv." suckar jag och tittar trött ut genom fönstret.

"Vill du ha kaffe?" frågar han och reser sig upp. Han börjar gå mot en slags byrå, ovanpå står kaffe och muggar.

"Ja tack." säger jag och harklar mig tyst. Han räcker mig en mugg och sätter sig ner igen.

"Så det är detta du gör på ditt jobb? Frågar patienterna om vad de gör på fritiden och bjuder dem på kaffe?" frågar jag med ett litet flin och tittar upp från kaffemuggen.

"Nej inte direkt." ler han och jag höjer på ögonbrynen för att få honom att berätta. "Jag bjuder på kakor också." säger han och ett litet skratt lämnar mina läppar.

"Vad jobbar du med?" frågar han och det är nu som han kanske förstår varför Nicole skickade hit mig.

"På sjukhuset bredvid parken, det är ett mentalsjukhus." berättar jag och han nickar kort. "Jag gör ingenting speciellt, jag bara går runt och ser till så att det är ordning, ingenting mer." säger jag.

"Jag har jobbat där." berättar han och jag höjer förvånat på ögonbrynen. "Som psykolog, men sen bytte jag hit." fortsätter han.

"Varför bytte du?" frågar jag och detta känns inte längre som ett psykologsamtal.

"Det var ganska påfrestande, så jag ville ha en omväxling." säger han och jag nickar kort. Det är påfrestande, även fast de är människor är det inte samma sak.

"Tiden är ute, men vi ses nästa vecka." säger han och jag tittar förvånat på klockan. Det har redan gått en halvtimme. Jag reser mig upp och börjar gå mot dörren.

"Vi ses." säger jag och vänder mig om för att möta hans blick. Det var bättre än jag trodde och jag och Harry kom bra överens. Det här var verkligen inte vad jag förväntade mig och det var faktiskt skönt att bryta den dystra vardagen. För det är precis vad min vardag är, dyster. När jag kommit ner till entrén och ut i den kyliga höstluften slår jag snabbt armarna runt min kropp. Med snabba steg går jag mot min lägenhet, den är inte långt härifrån som tur är. Nicole kanske hade rätt, jag kanske behöver lätta på hjärtat lite. Det känns redan bättre, även fast vi bara pratade om oss och vad vi gör. Harry lyssnade så intensivt och verkade faktiskt bry sig, även fast det kanske bara är hans jobb, att bry sig, känns det som att han faktiskt gjorde det. Klockan är redan sju, så jag bestämmer mig för att laga mat och sen gå och lägga mig. Det kommer en ny patient imorgon och det kräver alltid ny energi.