lost | n.h

9

Faiths perspektiv. 

"Åh hej Faith, kul att se dig igen." säger Harry när jag öppnar dörren. 

"Hej." ler jag försiktigt. Jag sjunker ner på soffan med en stor suck. 

"Hur kommer det säg att du inte kom på de tidigare mötena?" frågar han med ett försiktigt leende. Det har gått en vecka sen jag och Harry hade vårt senaste möte i parken. Lite mindre än en vecka sen min pappa kom in på mentalsjukhuset jag jobbar på och lite mindre än en vecka sen som mitt liv ändrades totalt.

"Det har varit ganska kaotiskt om man säger så." suckar jag. 

"Berätta." säger han och sätter sig ner på samma soffa som jag. Jag har inte berättat för honom om min bakgrund men jag antar att om han ska kunna hjälpa mig borde han kanske veta. Jag lutar mitt huvud mot min hand som stöttandes ligger med hjälp av armbågen på ryggstödet. 

"Min pappa har kommit in på mentalsjukhuset." säger jag kort och tittar ner i mitt knä. 

"Din pappa?" frågar Harry förvånat. Jag nickar kort innan jag börjar prata igen.

"Dagen efter vårt möte. Och det är inte det att jag är så ledsen för att han är där inne, det är för att vi är där inne samtidigt." 

"Hur är er relation?" frågar han försiktigt. Han vet att jag inte öppnar upp mig för vem som helst och vill inte trampa mig på tårna.

"Vi har ingen." säger jag kort och tittar ner i mitt knä. "Jag har bott hos min moster hela min uppväxt." lägger jag till för att Harry ska slippa fråga. 

"Faith, jag är så ledsen..." säger Harry tyst.

"Snälla, var inte." suckar jag. "Men det är bara det att jag står inte ut att se honom, jag har pratat med Ms. Wilson så hon ska försöka flytta honom från avdelningen jag jobbar på." fortsätter jag. 

"Det är bra." säger han och nickar samtidigt som han verkar tänka på något. 

"Hur är din relation med din mamma?" frågar han försiktigt efter en stunds tystnad.

"Likadan, jag har inte pratat med någon av dem på flera år." berättar jag. Att jag öppnat upp mig för Harry och Niall på det här sättet har aldrig hänt förut, men jag är bara så full av känslor att jag är tvungen innan jag spricker. Det finns så mycket ilska och sorg inom mig som jag inte fått ut förut. Jag har alltid haft vänner, men jag har aldrig velat öppna upp mig eftersom jag inte vet om jag kan lita på dem till 110%. 

"Har du någon som du kan prata med, utan mig då?" 

Jag rycker på axlarna och suckar stort. Jag vet att Harry inte kommer tycka om det jag ska säga.

"Jag har pratat lite med Niall." börjar jag försiktigt men Harry avbryter mig nästan.

"Niall?!" frågar han med stora ögon. Jag nickar sakta medan Harry gör det motsatta, skakar på huvudet.

"Du kan inte prata med honom om det Faith, det vet du." säger han. Jag suckar stort och slår ut med armarna.

"Du vet att jag inte har någon annan att prata med och han är inte som alla andra där inne."

"Men du borde verkligen inte prata med någon som sitter på ett mentalsjukhus om dina privata saker. Du kan alltid komma hit om du vill prata men du kan inte prata med honom om det." 

Jag tittar irriterat ut genom fönstret för att undvika Harrys blick. Han förstår verkligen inte hur det är för mig. Att ha någon som bryr sig är en annorlunda sak för mig. Om det är Niall som sitter på ett mentalsjukhus eller om det är mina vänner utanför spelar ingen roll för mig, det som spelar roll är om de verkligen bryr sig. Vilket Niall verkar göra. När jag pratar lägger han all sin uppmärksamhet på mig och tar in varenda ord jag säger. Jag känner mig så speciell, jag känner mig värdefull. Han vill lyssna på det jag har att säga. 

"Han är den enda som verkligen bryr sig, han har ingen annan att bry sig om." säger jag, fortfarande med blicken ut på Londons gator. 

"Faith, vad är det?" frågar Harry med en misstänksam ton. Jag följer hans blick som leder till min hand som precis flyttat undan mitt hår. Jag vrider oförstående på handen för att försöka förstå vad han menar.

"Nej, inte det. Din hals." säger han. Jag stelnar till och flyttar genast tillbaka håret för att täcka den lilla rosa ytan på min hud som Niall orsakat.

"Det är inget." säger jag och försöker vifta bort det med handen. Men Harry ger sig inte, han är bra på sitt jobb och ser igenom folk.

"Om det där var Niall, jag svär på-..." börjar han men jag avbryter han snabbt.

"Det var en kille som det bara var en engångsgrej med, inget mer." säger jag. Jag försöker hålla kvar och ge Harry en säker blick för att han ska tro mig, och efter en stund släpper han det även fast han inte verkar helt övertygad. 

...

Med snabba steg går jag från kontoret till Nialls rum, varje gång jag rör mig utanför kontoret är jag stressad och rädd för att stöta ihop med honom. 

Min egen pappa.

"Hej Faith." Niall möter mig med ett leende när jag öppnar dörren. Jag ler försiktigt och drar undan hårslingan som ramlat ner framför mig ansikte.

"Hej, dags för lunch igen." säger jag. Han nickar sakta och reser sig upp. Vi går med tystnad genom korridorerna mot matsalen. För varje steg ekar det genom den långa korridoren och inifrån rum hörs mummel blandat med slag mot väggar, till och med skrik ibland. Varje korridor har sin egen grad på hur galna människorna som bor där är och oturligt nog ligger Nialls rum längst bort från matsalen, vilket gör att vi måste gå igenom alla korridorer för att komma dit. Sen finns det tre olika avdelningar, med varsin matsal, så jag hoppas innerst inne att Ms. Wilson flyttar min pappa till en annan avdelning, även fast det inte hänt något den senaste veckan hoppas jag fortfarande hon kommer ihåg vad jag fråga henne. När vi är framme vid matsalen sätter vi oss vid samma bord som vi suttit vid varje gång, det är nästan som att det är vårt eget eftersom ingen annan tar det. Jag blickar ut över rummet och fastnar med blicken på min pappas ryggtavla. 

"Du kanske borde prata med honom." Nialls förslag väcker mig ur mina tankar.

"Aldrig." fnyser jag, hårdare sagt än vad jag menade men det finns inte på kartan att jag går och pratar med honom. Jag tittar ner i bordet för att släppa blicken från honom, det gör bara ont att titta på honom. Helvetet han gett mig är tillräckligt, jag behöver inte tortera mig själv genom att titta på honom. Han vet att jag är här, han har mött min blick flera gånger. Antingen ignorerar han mig eller så vet han inte vem jag är, sin egen dotter. Jag vet inte vilket alternativ som gör ondast. 

"Helvete heller, ta mig till den där jävla chefen så jag får prata med henne. Jag orkar inte se dig såhär." säger Niall. Jag tittar upp på honom med en förvånad blick. Att han skulle reagera såhär över hur jag mådde överraskade mig.

"Sätt dig." ber jag när jag ser att hans plötsliga rörelser drar blick. Han sjunker ner på stolen igen men är inte nöjd. 

"Jag har inte känt dig länge men jag bryr mig fan inte, jag orkar inte se en person som jag faktiskt bryr mig om såhär." suckar han. Jag biter mig lite i läppen för att inte le, det känns så bra att veta att någon faktiskt bryr sig, till skillnad från min pappa.

"Vad heter han?" frågar Niall. Jag tittar upp och ser Nialls blick mot min pappa. Han tittar tillbaka till mig för att få ett svar.

"Jake." svarar jag kort. 

"Vilken jävla idiot." muttrar Niall. Jag nickar medhållande, en jävla idiot är precis vad han är. 

KOLLA IN MIN NYA BERÄTTELSE TRUST ME, SOM ÄR UPPFÖLJARE AV KISS ME OCH FIX ME! <3