lost | n.h

26

Låt:

One Direction - 18 (where's my larry shippers?!)

Faiths perspektiv. 

"Vad gör du?"

"Jag, scouten Niall Horan, ska göra en eld." säger han med ett svagt flin på läpparna. Jag skakar på huvudet men skrattar lätt, han är inte så dum ändå. Solen börjar gå ner, och det skulle vara lite mysigt med lite eld och ljus. Jag reser mig upp och går fram för att hjälpa honom att göra upp en brasa. Efter några minuter av byggande av stenar runt om i en ring och torra pinnar inuti brinner det och vi slår oss ner en bit ifrån. 

"Vi skulle kunna bygga upp en liten koja här om du inte vill simma tillbaka till båten." föreslår Niall och lägger sin arm runt mina axlar. Jag lutar mitt huvud mot hans axel medan mina ögon är fäst på den sprakande elden. 

"Det gör inget, jag tror det är skönare att sova i båten, det är ju i alla fall en liten madrass där." försäkrar jag honom om. Han nickar försiktigt och drar mig närmre hans kropp. Solen glider sakta ner längs himlen och ju djupare den går ju kallare blir det och ju närmre sätter vi oss vid elden och varandra. Det lägger sig en behaglig tystnad mellan oss och det enda som hörs är det sprakande ljudet från elden och vågorna som rullar upp på stranden. Det är avkopplande att bara sitta ner och andas, låta tankarna virvla fritt och inte behöva oroa sig för något, även fast vi är fast här och inte vet vad vi ska göra så känner jag ingen panik över det. 

"Vad är det för dag?" frågar jag och bryter tystnaden.

"Fredag."

Jag nickar kort, det är svårt att hålla koll på dagarna när vi lever på sättet som vi gör. 

"Jag undrar vad Harry gör." säger jag tyst. Niall tittar försiktigt ner på mig. 

"Han kanske är ute och festar med sina kompisar, umgås och har det kul, precis som han förtjänar." säger Niall för att lugna mina tankar. Jag nickar försiktigt, jag hoppas han har det bra. Jag känner en skuld över att jag inte har ringt honom, precis som jag har lovat. Men vi har ärligt talat inte hunnit eller tänkt på det, vi har haft fullt upp med annat när vi är på fastlandet. 

"Jag ska se till att vi kommer härifrån, jag lovar." säger Niall. Han pussar mig mjukt på hjässan och drar med handen längs min överarm. Jag nickar försiktigt, jag vet att vi kommer härifrån och när Niall lovar något, håller han det. 

...

"Faith." Niall skakar försiktigt liv i min kropp. Jag sträcker trött på mig innan jag öppnar ögonen. 

"Jag har fixat frukost." ler han och sätter sig ner på kanten av sängen. Det var första natten båda två sov här inne, det var trångt men skönt och eftersom det var Niall som låg bredvid mig klagar jag inte. Hans armar var slingrade runt min kropp och det känns tryggt att sova i hans famn när jag är van vid en ensam lägenhet. Sakta reser jag mig upp och möts av uppskuren frukt när jag kommit ut från ruffen.

"Vad?-..." Jag tittar frågande på Niall som ler ett triumferande och stolt leende. 

"Jag hittade det i skogen." säger han och pekar upp mot stranden. Ett skratt lämnar mina läppar medan jag tar emot en bit frukt som han räcker mig.

"Nya Mowgli ju. Hittade du några kompisar? En panter? Björn?" frågar jag. 

"Det kommer sen." ler han. Jag skakar på huvudet år vår barnslighet, men kan inte dölja leendet på mina läppar. Vi har massa mat kvar, men jag klagar inte på att Niall hittat frukt. Hur kunde vi planerat så dåligt att vi har massa mat men ingen bensin?

Efter att ha ätit en liten frukost bestämmer vi oss för att simma tillbaka till stranden igen och Niall visar mig stället han hittat frukten på. 

"Titta!" Jag slår löst till honom på armen vilket får hans uppmärksamhet att vändas mot mig. Jag pekar längre bort mot skogsbrynet mellan stranden och skogen. Hans ögonbryn åker ihop i ett frågande ansiktsuttryck tills han hittat det jag sett.

"Är det en t-shirt?" frågar han. Jag nickar försiktigt, längre bort i träden hänger det en t-shirt. Den kan omöjligt ha kommit dit av sig själv. Med snabba steg går vi över stranden och fram till trädet där t-shirten hänger. Om den hade legat på marken hade den kunnat spolats upp utav vågorna, men inte om den hänger i ansiktshöjd i ett träd. 

"Titta!" Jag följer snabbt Nialls blick ner på marken. Några få fotsteg är synliga i sanden, tillräckligt nya för att inte ha försvunnit.

"Vi kanske inte är så ensamma som vi tror." säger Niall och ger mig en hoppfull blick. 

Sorry för kort kapitel, men ska börja skriva ett på trust me nu också för duktiga jag är klar med matteprovet. 

ILYSM