lost | n.h

28

Låt: 

The scientist - Coldplay

Faiths perspektiv. 

Jag är utmattad över den långa natten och en sak är säker, vi ska inte bada innan och särskilt inte glömma bort så att kläderna blir nersköljda av vågorna. 

Jag försöker att bita ihop även fast min kropp är seg som sirap och mitt huvud värker. Vi måste härifrån och det finns fortfarande hopp om att det finns någon här. 

"Ska vi köra en lek?" Niall vänder sin blick mot mig och jag höjer på ögonbrynen för att få honom att fortsätta.

"Jag frågar dig en fråga, till exempel blå eller grön, och så ska du svara på den." förklarar han. Jag rycker lätt på axlarna.

"Visst, du börjar." Det är ett bra sätt att fördriva tiden på, så varför inte. 

"Okej... London eller Nice?" Han tänker en stund innan han ställer frågan och svaret är självklart. Vi stannade i Nice en gång, och jag tar Nice framför London alla dagar i veckan. London ger mig bara dåliga minnen. 

"Nice. Min tur, godis eller glass?" 

"Godis. Puss eller kram?" 

"Kram." Svaret var lätt igen. Jag älskar Nialls pussar men en trygg och varm kram slår allting. "Katt eller hund?"

"Hund."

Vi fortsätter såhär tills vi inte kommer på något mer och det slutade med att vi frågade löjliga frågor som ingen egentligen bryr sig om. 

"Är du hungrig?" Niall stannar upp och tar tag i min hand när jag ska hoppa ner från en sten. Det har varit blandad terräng, sandstränder och stenstränder. Jag nickar snabbt, det nästan svider i magen. Vi tar av oss ryggsäckarna och sätter oss ner på varsin sten. Jag tar snabbt en klunk utav vattnet i vattenflaskan, vätskan är viktigast av allt. Solen står mitt på himmelen och klockan som jag har på min handled visar 13:00. 

"Jag har en känsla av att vi kommer hitta något snart." säger Niall. Jag hoppas han talar sanning, att han verkligen tror det och inte säger det bara för att hålla hoppet uppe. Men ärligt talat, det känns som att något kommer hända. Något som kommer visa att vi snart hittar det vi söker efter. 

"Jag hoppas det." säger jag. När vi ätit upp det som vi kallar lunch, varsitt äpple och energibar, reser vi oss upp för att gå vidare, men precis då ser jag det. Det som var hoppet för att fortsätta.

"Niall!"Jag pekar snabbt bort mot fotstegen. Det är verkligen någon mer än oss här, och förhoppningsvis flera stycken. Niall tittar på mig med en lysande blick. Vi är nära, jag har en känsla av det. 

"Kom igen." Niall tar tag i min hand och drar med mig. Skrattandes snubblar jag efter honom och stämningen som nyss varit trött och utmattad blev mycket bättre.

...

"Kommer du ihåg hur fotstegen såg ut vid båten?" frågar Niall. Jag skakar på huvudet, jag har ingen aning om hur fotstegen såg ut vid båten, men jag har för mig att dem inte såg likadana ut som dem vi såg sist. Jag tittar ner på min handled igen för att se hur mycket tiden har ändrat sig sen sist. 

19:47.

Varje gång vi ska runda en udde hoppas man på att något nytt än en strand eller något liknande är på andra sidan, men nu börjar hoppet försvinna. Vi har rundat tillräckligt många uddar för att hoppet ska försvinna. Det känns hopplöst. 

"Niall? Kan vi stanna här?" Det känns dumt att fråga då jag vet att han vill fortsätta, men mina fötter värker och efter den lilla sömnen och maten jag fått idag känner jag att det inte är värt att gå en timme till. Det kommer bara göra saken värre. Han tittar forskande på mig i en kort sekund innan han rycker på axlarna och släpper ner ryggsäcken på marken.

"Visst." 

Jag sätter mig ner på marken och tittar ut över havet. Ön kanske är öde trots allt, fotstegen kanske är jätte gamla. 

"Faith?" Niall viftar med handen framför mitt ansikte vilket får mig att vakna upp till verkligheten igen.

"Förlåt, vad sa du?" frågar jag och försöker att le ursäktande.

"Vi kan göra upp en eld så det blir lite värme inför natten." föreslår han. Jag nickar kort, även fast det var mycket varmare idag än igår så kan vi ju göra en eld för säkerhetsskull. Vi hjälps åt att samla ihop pinnar som vi kan göra en liten brasa av och samlar ihop det till en hög. Jag drar bort lite torrt gräs från skogsbrynet och lägger mellan pinnarna innan Niall tar upp tändstickor från ryggsäcken. 

När det tagit sig och det blivit en riktig eld av det sätter vi oss ner, tätt intill varandra. Jag älskar att titta på eldar, se hur något som inte fanns innan man gav det liv kan ta så mycket liv, kan bränna upp en pinne på bara några minuter. Det orangea sprakande ljuset hjälper till att lysa upp när solen börjar gå ner och vi sitter tillsammans och hämtar oss efter den långa dagen av vandring. 

Om vi hittar något imorgon, så är det det jag ser fram emot. Om inte, så ser jag fram emot när vi hittar något, någon gång.