lost | n.h

16

Faiths perspektiv.

"Faith, jag tänkte att vi kunde gå tillsammans idag igen?" frågar Harry bakom mig. Jag vänder mig om och möter han med ett leende, precis vad min plan var. 

"Gärna." svarar jag och nickar samtidigt som jag snabbt säger ordet. Vi börjar gå mot utgången och när vi lämnat byggnaden kan jag inte låta bli att fråga frågan som hela tiden dyker upp i mitt huvud.

"Hur går det med Niall?" frågar jag försiktigt, och försöker få det att låta som att det bara är en helt vanlig fråga. Fast egentligen är det det enda jag vill få reda på just nu. 

"Det går bra." nickar han. "Vi kommer bra överens, han är lätt att ha och göra med." berättar han. Jag nickar medhållande, Niall är så lätt att ha och göra med. Kanske för att han inte förtjänar att vara där inne. Jag är glad över att han visar samma sida mot Harry som han gör mot mig. 

"Han verkar verkligen normal." säger han. Jag blir så förvånad över det han sa att jag till och med plötsligt stannar. Han vänder sig om och tittar undrande på mig.

"Förlåt, jag trodde bara inte att du skulle säga det." säger jag och börjar gå igen. "Men det är sant." lägger jag till för att visa att jag håller med. Han nickar och jag tittar ner i marken för att inte visa mitt leende. Vår plan verkar äntligen gå framåt. 

"Jag antar att du saknar honom." säger han. Jag tittar upp på honom med en förvånad min. Kan han läsa tankar också?

"Jag är inte bara psykolog, jag är kärleksexpert också." flinar han. Värmen kryper upp i mitt ansikte så jag tittar ner i marken igen. "Sättet han kollar på dig, eller ni kollar på varandra. Herregud." flinar han och skakar på huvudet. Jag antar att vi kanske borde vara lite mer diskreta i framtiden. 

"Hur som helst." harklar jag mig för att försöka byta samtalsämne. "Jag tycker inte att han förtjänar att vara där inne." säger jag. 

"Kanske inte." säger Harry efter några meters tystnad. Hoppet inom mig tänds mer och mer, Niall och jag kommer faktiskt kanske klara att komma härifrån. 

"Skulle du hjälpa oss?" frågar jag försiktigt. Det kanske är för tidigt att fråga Harry det, men om han inte skulle hjälpa oss skulle han i alla fall inte säga det till någon. 

"Faith, de skulle aldrig göra en ny rättegång-..." börjar han men jag avbryter han snabbt.

"Jag tänkte inte så." säger jag och tittar upp på honom. Han spärrar upp ögonen och skakar snabbt på huvudet.

"Du är helt galen." 

"Nej, tänk på det. Stället är till för att patienterna inte ska kunna rymma, men om vi bara skulle hjälpa till så skulle vi klara det." berättar jag och försöker allt jag har att låta övertygande.

"Och hur hade du tänkt att göra sen? Om han ens kommer därifrån?" frågar Harry.

"Det är det vi försöker lista ut, att gå på ett plan eller en båt kommer aldrig gå." berättar jag. Harry skakar besvärat på huvudet men jag ser på hans ansiktsuttryck att få med honom i planen inte skulle vara omöjligt. Med en tystnad och ett ansiktsuttryck från Harry som visar att han är djupt inne i sina tankar fortsätter vi att gå igenom parken. Om vi kunde få Harrys hjälpt hade vi antagligen klarat det. När vi står utanför gatan som min lägenhet ligger på stannar vi upp och jag ger han en hoppfull blick.

"Tänk på det, din hjälp skulle gett mycket." säger jag. Han nickar kort men tveksamt innan jag vänder mig om och börjar gå uppför gatan. 

...

Jag bad Harry att ta med Niall till biblioteket, det är vanligtvis ingen där så vi skulle möjligtvis kunna prata ostört. Jag kollar igenom hela biblioteket för att se så att ingen är här och det verkar som att kusten är klar. Efter några minuters av bläddrande i böcker för att fördriva tiden öppnas dörren och Niall går in med Harry bakom honom.

"Hej." säger jag och slår ihop boken jag har i handen.

"Hej, jag har tänkt på det du sa igår. Jag hjälper er." Är det första Harry säger. Jag släpper boken och springer rakt in i hans armar. Han ska hjälpa Niall och mig att komma ifrån Londons mental sjukhus.

"Tack!" säger jag lyckligt. Harry skrattar åt min reaktion men jag struntar i det och flyger på Niall som står några meter ifrån. Jag hoppar upp i Nialls famn och knyter mina ben runt hans kropp när han snurrar mig runt i en kram. Ett lyckligt skratt lämnar mina läppar och efter en stund släpper Niall ner mig på marken men jag kan fortfarande inte släppa honom. Vi står och gung-kramas i vilket som känns som en evighet innan Harry harklar sig. 

"Jag är fortfarande här." säger han och vinkar. Jag släpper Nialls kram och vänder mig om mot honom med ett ursäktande leende samtidigt som jag skrattar lätt. 

...

Med en stor suck slänger jag mig på mage ner i sängen. Dagen har varit lång men bra. Niall och jag är äntligen på gång att kunna försvinna härifrån. Tanken att vi ska ut i världen och fly från England skrämmer mig fortfarande men jag försöker se det som en spännande sak istället, i hopp om att det blir enklare så. Jag ligger kvar på mage en stund och bara pustar ut innan jag bestämmer mig för att gå och lägga mig istället, men avbryts snabbt av dunsen som hörs ute i lägenheten. På helspänn kryper jag ljudlöst upp i sängen och trycker mig mot sänggaveln. Det lät precis som att någon var här inne. Jag sväljer hårt och försöker koncentrera mig på att lyssna efter några ljud. När jag precis är på väg att ge upp låter det som att någon tar ett par steg. Jag spänner mig igen och försöker stöta bort det hamrande hjärtljudet i mitt bröst. Har jag glömt att låsa dörren? Det kan inte vara någon här inne? Eller inbillar jag mig bara? Så ljudlöst jag kan kryper jag ur sängen, tar tag i eldgaffeln som står bredvid eldstaden jag aldrig använder. Om någon faktiskt är här inne så är den inte välkommen. Med små, tysta steg går jag barfota och på tå över det kalla sovrumsgolvet. När jag är framme vid sovrumsdörren låser jag sakta och smyger sedan snabbt tillbaka till sängen och rycker åt mig min mobil som ligger på nattduksbordet. Ännu en gång hör jag steg ute i lägenheten så så fort jag kan låser jag upp mobilen, stänger av ljudet och skickar ett sms till Harry. Jag vill inte ta chansen att göra några ljud ifrån mig genom att ringa och prata med honom, då mitt hjärta redan dunkar tillräckligt skräckslaget och högt. Dessutom är Harry den enda jag kan vända mig till i detta tillfället, han bor nära och han är just nu en utav mina närmsta vänner, eller vad vi ska kalla oss. Hur som helst litar jag på honom.

Jag tror någon är i min lägenhet. 

Skriver jag snabbt in och väntar otåligt på svar.

Skojar du?

Jag suckar tyst och skriver snabbt in ett svar.

Jag brukar inte skoja om sånt här sent på kvällen. Förlåt om jag stör men jag tror jag hör fotsteg. 

Okej okej, jag är där om fem. 

Lyckligt pustar jag ut och sätter mig försiktigt ner på sängen. Jag är nästan hundra procent säker på att någon är här, jag kan inte inbilla mig något sånt här.  Jag må jobbiga med galna människor, men vad jag vet smittar inte det av sig. Ännu en gång hör jag fotsteg men de försvinner längre bort och jag sitter på helspänn ända tills jag hör stegen igen, men de här är mer bekanta och det låter som Harry. 

"Faith?" ropar han och jag ställer tillbaka eldgaffeln som jag hade i handen och låser upp dörren. Försiktigt sticker jag ut huvudet och möter Harrys blick. Jag pustar ut andetaget som det känts som att jag har hållit inne ända sen jag hörde dunsen. 

"Dörren stod på glänt. Du borde antagligen ringa polisen." säger han. Jag nickar men bestämmer mig för att kolla igenom lägenheten först och se om den oönskade gästen tog med sig något. En låda är lämnad öppen på min byrå i hallen men det är ingenting som är borta så jag fortsätter in i köket och på köksbordet ligger en lapp. Jag tittar på Harry som står bredvid innan jag går fram och tar upp lappen.

Hjälp honom, han förtjänar inte att vara där inne.