lost | n.h

10

"Men jag går dit sen!" suckar jag när Niall fortsätter att tjata om att han ska få prata med Ms. Wilson om min pappa. 

"Så jävla envis." muttrar Niall. Ett litet skratt lämnar mina läppar medan vi går upp för trapporna. Han är minst lika envis som mig, så han ska inte säga något. Det ekar för varje steg när vi under tystnad går upp för alla trappor. På den här delen av avdelningen är det alltid tomt på folk vilket får mina nerver att lugna ner sig lite. Det är mindre risk att jag springer in i honom och jag slipper gå igenom den där smärtan man känner när någon inte bryr sig längre, eller jag ska vara ärlig, han har aldrig brytt sig.

"Ses om en halvtimme." säger jag när vi är utanför psykologens rum. Vad jag har hört är det någon ny men jag antar att det kommer gå bra ändå, de sätter inte in någon helt oerfaren eller dålig psykolog på ett mentalsjukhus. Jag tar upp en tidning och bläddrar igenom sidorna i väntan på att trettio minuter ska gå över. Det känns så konstigt, att gå från att inte träffat sin pappa på flera år till att ha honom i samma byggnad största delen av min vakna tid. Jag har ingen aning om var min mamma är, men ärligt talat vill jag kanske inte veta. Det är tillräckligt att veta att en utav de två personerna som svikit en mest i livet är i samma byggnad. Jag hör steg i trappan men tänker inte mer på det medan jag fortsätter att bläddrar mellan sidorna i tidningen, inte förens stegen är några meter ifrån mig. Utan att jag egentligen kontrollerar mig själv reser jag mig snabbt upp från stolen och trycker mig mot väggen. Det känns som att ett lock satt sig i min hals och samma hyperventilation som jag fick när jag såg min pappa komma in i matsalen för första gången är tillbaka. Han närmar sig med ett hånflinande leende på sina läppar och jag känner tårarna som bränner bakom ögonlocken. 

"Hej Faith, du har väl inte glömt bort mig?" frågar han, fortfarande med ett flin på läpparna. Ju närmre han kommer ju mer stiger paniken och mina fingrar börja sticka och skaka.

"Ta det lugnt, jag vill bara prata. Du vet, dotter och pappa prat." säger han och lägger en hand på min överarm. Jag flyger till sidan för att undvika hans rörelser på min hund och bankar hårt på dörren in till psykologens rum.

"Niall!" skriker jag medan mina händer slår mot den tjocka trädörren. Jake, eftersom det får mig att vilja spy att kalla honom min pappa, lägger en hand på min axel vilket får mig att slå hårdare på dörren. Dörren öppnas och jag kastar mig in i rummet. 

"Vad hände?" Niall tittar oroligt på mig när jag kastar mig in i hans famn. Tårarna rinner okontrollerat ner för mina kinder samtidigt som hela min kropp skakar av rädsla. 

"Faith?" En till, mycket bekant röst hörs och jag höjer min blick för att min hjärna som just nu är ur funktion ska kunna koppla rösten. 

"Harry? Vad gör du här?" Jag får tillslut fram orden bakom min skakiga röst. 

"Jag fick tillbaka min tjänst här, vad är det som har hänt?" frågar han och reser sig upp. Jag lutar mitt huvud mot Nialls bröst medan jag låter tårarna rinna ner för mina kinder. Jag försöker ta ett djupt andetag men det resulterar bara i att jag fortsätter att flämta efter luft. 

"Min pappa, han kom och pratade med mig." säger jag efter en stund och börjar sedan att flämta efter luft för att få tillbaka det syret mina lungor använde för att få ut orden.

"Var är hans vakt?" frågar Harry och en rynka av oförstående och orolighet bildas mellan hans ögonbryn medan han väntar på svar från mig. Jag rycker snabbt på axlarna och försöker torka bort tårarna innan det kommer nya.

"Vänta här inne och lås dörren efter mig." säger han kort och försvinner ut genom dörren. Jag brister ut i ännu mer gråt när Harry har lämnat och Nialls grepp hårdnar runt min kropp.

"Ssh, Faith, andas." säger han. När han pratar vibrerar hans bröst som på något sätt ger en lugnande effekt på mig. Han kupar sina händer runt mitt ansikte och drar djupa andetag för att jag ska härma honom. Skakigt försöker jag hämta andan och efter en stund går jag tillbaka till en normalare andning, en aning skakig men mycket lugnare än förut.

"Det är okej, ingenting kommer att hända här inne." säger han och drar in mig mot hans bröst igen. Jag lutar min ena kind på hans bröst och blundar hårt för att inte släppa ut fler tårar. Hans bröst åker sakta upp och ner medan han andas och hans lugnande drag längs min rygg får mig att hitta tillbaka till icke-panikslagna-jag igen.

"Vad hände?" frågar han och drar med mig till stolen han antagligen nyss suttit på. Jag sätter mig ner och tar emot glaset med vatten som jag antar är Harrys, men det bryr jag mig inte om då jag vill få bort den torra känslan i munnen.

"Han kom fram och började prata med mig, han kommer ihåg mig." säger jag skakigt. Mina fingrar börja skaka igen när jag tänker tillbaka på händelsen. 

"Vad sa han?" Niall sätter sig på huk framför mig och tar mina händer i hans för att jag ska sluta skaka.

"Han, han undrade om jag hade glömt bort honom. Och att vi skulle ha dotter, och pappa prat." berättar jag, fortfarande helt skakig och osäker på rösten. Det tar en stund innan händelsen kommer till ord men när den gör det rinner några ensamma tårar ner för mina kinder igen. "Han rörde vid mig och... Det var det värsta jag varit med om, han är så hemsk." säger jag. Niall stryker bort mina tårar med hans tummar och tittar på mig med en sån lugnande och varsam blick som någon aldrig gett mig förut. 

"Det är okej, han är inte kvar nu." viskar han eftersom det är det enda som behövs. Rummet är tyst och det enda som hörs är klockan som tickar på väggen. Jag tar ett djupt andetag och innan våra blickar riktas till dörren som låses upp från utsidan. 

"Han är tillbaka till sin cell igen." säger Harry i en suck och stänger dörren bakom sig igen. 

"Och hur fan kom han ut?!" frågar Niall irriterat. Harry ger han en varnade blick för att han ska lugna ner sig och börjar sedan prata igen.

"Jag har ingen aning, han sa att han hade sett er och sedan öppnat dörren så jag antar att idioten till vakt aldrig låste." Harrys bekymrade blick på mig får mig att titta ner i knäet igen. Det känns pinsamt på hur jag reagerade men jag kunde inte hjälpa det. Ännu en gång blundar jag för att hålla tillbaka tårarna. Bara att tänka på hur hans fingrar rörde mig får mig att rysa längs hela kroppen. 

"Vad hände egentligen?" frågar Harry och sätter sig på huk bredvid mig. Jag drar in en ett stort andetag som sedan åker ut i en stor suck. 

"Han ville prata och han tog på mig." säger jag tyst. 

"Tog på dig?!" Harrys röst är orolig blandat med ilska och hans rynka mellan ögonbrynen är tillbaka.

"Inte så! Han tog på min arm när jag backade undan och på min axel när jag bankade på dörren." berättar jag sakta för att min fortfarande ostabila andning ska hinna med.

"Jag ska prata med Ms. Wilson." mumlar han tyst och drar en hand genom sitt hår. Niall släpper mina händer och reser sig upp, men hinner inte längre innan det bankar på dörren. 

"Faith!" 

Jag stelnar först till innan jag flyger upp från stolen och ställer mig längst bak i rummet. Niall och Harrys oförstående blickar riktas till mig.

"Det är han." viskar jag tyst för att han inte ska höra från utsidan. Hade inte Harry låst in honom i hans cell?

HEJ ALLIHOPA! TACK FÖR ALLA RÖSTER OCH KOMMENTARER, ÄR SÅ KUL ATT LÄSA DEM!

ALLA SOM HAR LÄST KISS ME OCH FIX ME, NU ÄR TRUST ME UTE! OCH TILL ER SOM INTE LÄST NÅGON UTAV DEM, GÖR DET, NU!

TACK IGEN, ILY! <3