lost | n.h

12

Nialls perspektiv.

Det är något jävla fel på den här hissen alltså. 

Och nu är jag tvungen att berätta för Faith om varför jag är här inne. Jag vet att hon kommer få en helt annan syn på mig efter det här och jag tror inte att det är till något bättre. Hennes ansiktsuttryck avslöjar redan hennes oro över vad det är jag har gjort.

"Vi var ett gäng som..." börjar jag suckandes. Frustrerat drar jag en hand genom mitt hår innan jag fortsätter. "Det var för två år sen och vi slog vad om vem som kunde gå längst ut på en pir, och det var storm." berättar jag men jag vet att det inte räcker för henne. På de här två veckorna som vi känt varandra vet jag tillräckligt om henne att hon inte nöjer sig med en början. "Och jag puttade i en tjej." 

"Va?" Även fast hon hörde lämnar ett förvånat och chockat 'va' hennes läppar.

"Jag blev dömd för mord för jag hade den sämsta jävla advokaten. Det var aldrig meningen att hon skulle tappa balansen och ramla i, särskilt inte så att hon drunknade. Dessutom var mina så kallade "vänner" vittnen och jag trodde ju att jag kunde lita på dem." berättar jag och gör citattecken i luften med fingrarna. Inte förens jag stod där och skulle lyssna på när de vittnade förstod jag vilka jävla lögnare de var. Jag vänder min blick till Faith och ärligt talat förvånas jag över hennes ansiktsuttryck, hon ser så lugn ut?

"Så du kommer inte flippa ut? Eller säga vilken idiot jag är?" frågar jag i en stor suck medan jag drar handen genom mitt hår. Hon skakar på huvudet och möter min blick.

"Vem var tjejen?" frågar hon istället för att svara på mina frågor.

"Min syster." svarar jag kort och viker undan med blicken.

"Din syster?! Åh herre gud." säger hon och sjunker ner längs väggen för att smälta det jag just sagt. 

Faiths perspektiv. 

Hans syster? Har han gjort så att hans egen syster försvunnit från denna jorden?

Även fast det var en olyckshändelse så skulle det inte ha hänt, och han dessutom blir dömd för mord när det var en olyckshändelse gör hela saken tusen gånger snurrigare.

"Hittade de kroppen?" frågar jag tyst. Han svarar inte i ord utan skakar bara på huvudet. Han måste känna sån skuld för något som inte ens var meningen att det skulle hända. Jag skulle känt sån ångest och skuld om jag hade gjort att ett liv har försvunnit att jag inte ens skulle klara av att leva med mig själv. Men det var aldrig meningen, det var en olyckshändelse. Jag visste inte ens att han hade en syster. 

"Jag trodde aldrig det skulle bli så farligt, att jag blev anklagad för mord på min egen syster." 

Jag nickar försiktigt på det han sa, jag förstår att man hamnar på ett mentalsjukhus på det, men jag litar på det han sagt och att det bara var en olyckshändelse. 

"Ssh." säger han plötsligt och lägger ett finger för sina läppar. Jag rynkar pannan då jag inte förstår vad det är han lyssnar efter men efter att ha letat efter ljud koncentrerar jag mig på att reda ut orden som hörs utanför hissen. Men orden går inte att tyda.

"Jag tyckte de sa Niall." säger han och rycker på axlarna. Eftersom jag inte kunde tyda orden vet jag inte så jag nickar bara försiktigt. Under tystnad väntar vi på att hissen ska fungera igen men efter en stund bryter jag tystnaden. 

"Varför litar du på mig? Du är den första personen som någonsin litat på mig på det sättet du gör." viskar jag tyst. Mer behövs inte då det är en tyst och dämpad stämning i det lilla rummet.

"Jag vet inte, jag bara vet att jag kan det." säger han. "Dessutom kan du hjälpa mig." 

"Hjälpa dig?" frågar jag förvånat. "Med vad?"

"Att komma ut härifrån." 

"Att komma ut härifrån? Så du använder mig bara för att få hjälp att komma ut härifrån?" fnyser jag. Vad hände med kyssarna? Jag trodde de betydde något. 

"Självklart inte. Så du tror att jag ljugit om att du är den enda jag kan lita på och bry mig om?" frågar han irriterat. "Att allting vi gjort inte betytt något för mig? Är det det du säger?" Han tittar på mig med en arg blick. Jag suckar stort och rycker på axlarna.

"Det låter så. Att du utnyttjar mig." viskar jag tyst i hopp om att Niall också sänker rösten.

"Att jag utnyttjar dig? Jag skulle aldrig utnyttja dig Faith." säger han och skakar på huvudet. "Aldrig. Vad har du fått det ifrån?"

"Jag vet inte, det känns bara så. Att du är här inne gör hela saken så mycket svårare." 

"Därför ska du hjälpa mig ut härifrån, så kan vi starta ett nytt liv någon annanstans." säger han. Jag tittar upp på honom med höjda ögonbryn. Starta ett nytt liv? Vi? Förstår han inte att om han ska ut härifrån kommer han vara jagad av polisen hela sitt liv.

"Niall, om du ska ut härifrån måste du bort från detta landet. Du kommer vara jagad resten av ditt liv." 

"Följ med mig." säger han. Följa med honom? Är han galen på riktigt?

"Jag känner dig knappt." säger jag och skakar på huvudet.

"Det gör du visst, du vågar bara inte erkänna det. Det är bara för att jag är här inne som du inte vågar erkänna att jag är en utav de personerna som du känner bäst. Vi har pratat med varandra under luncherna, här i hissen, på mitt rum, överallt, flera timmar om dagen." säger han. Han har rätt men jag kan inte bara lämna landet sådär.

"Jag tycker om dig Faith, det vet du. Följ med mig." säger han. Jag ska vara ärlig, han ger mig lite fjärilar i magen ibland. Men bara för det kan jag inte fly landet med honom.

"Så du tycker att jag förtjänar att vara här inne? Du känner ingenting för mig? Överhuvudtaget?" frågar han när han inte får något svar. 

"Var ska du ens då? Och hur?" frågar jag istället för att svara på hans fråga. 

"Det får vi se." säger han och rycker lätt på axlarna.

"Du måste ha en plan, du kan inte bara rymma härifrån och tro att det löser sig." 

"Det är den planen du och jag ska göra, jag har redan börjat lite." 

"Niall-..."

"Och Harry kan hjälpa oss." avbryter han. Jag skakar på huvudet åt hans ivrighet.

"Du är galen." suckar jag.

"De säger det." flinar han. Jag skakar på huvudet och försöker dölja leendet på mina läppar.

"Jag vet att du vill." viskar han och drar bort mitt hår bakom axeln. Han tar tag i min hand och drar upp mig från golvet. "Jag vet det." viskar han. Mjukt placerar han sina läppar på mina och lägger sina händer på mina höfter. Hans läppar letar sig ner till punkten han upptäckt på mig. 

"Säg det." Hans ord vibrerar mot min hals. "Säg att du vill följa med mig." mumlar han. Jag vill följa med, såklart jag vill det. Niall är så unik och jag har aldrig träffat en person som honom. "Säg det." viskar han mot punkten på min hals innan han kysser mig mjukt igen.

"Ja-, ja-, jag vill." stammar jag medan hans läppar dansar längs min hals.

"Precis." mumlar han. Jag känner hur hans läppar formar ett litet leende mot min hals. 

"Vi ska bort härifrån, du och jag." fortsätter han. "Du och jag." upprepar han. Jag stönar svagt och drar mina fingrar genom hans hår. 

"Niall." ber jag. Han torterar mig med hans lugna, torterande rörelser mot min hals. 

"Jag tror jag håller på att falla för dig Faith, och jag älskar det."