lost | n.h

11

Fatihs perspektiv.

"Var i helvete är hans vakt?" frågar Harry viskandes. Jag rycker snabbt på axlarna innan jag hoppar till av smällen i dörren.

"Faith! Jag vill bara prata med dig, du har väl förlåtit mig?" Hans röst gör så att det går en rysning längs min ryggrad som får mig att vilja spy. Jag har aldrig hatat en människa så mycket i hela mitt liv. Han satte mig på den här planeten, men han gjorde det till ett helvete. Ibland undrar jag om han gjorde det med mening, mitt liv till ett helvete.

"Kan du bara öppna dörren så att jag få prata med dig? Snälla, rara, Faith." ber han. Jag drar in ett stort andetag och går mot dörren. Niall tar ett tag runt min hand som gör att jag snurras runt och möter både han och Harrys blick.

"Vad gör du?" frågar Niall med en rynkad panna. Han försöker hålla en tyst ton för att man inte ska höra utifrån.

"Jag ska ta honom till sin cell." säger jag och försöker hålla min skakiga röst stadig. 

"Fan heller, du stannar här." säger han och släpper min hand. Jag skakar på huvudet, det är min pappa och jag jobbar här. 

"Jag klarar det." säger jag, fortfarande skakig på rösten.

"Nej det gör du-..." börjar han men blir avbruten av att dörren öppnas. Allas blickar riktas skräckslagna, eller åtminstone min, till dörren. Låset är sönder och Jake står i dörröppningen med ett nöjt leende på läpparna. 

"Hej gumman, nu kan vi prata." säger han. Jag sväljer hårt och tar genast ett steg tillbaka när han tar ett framåt. Jag ger Harry en bedjande blick innan han går fram och försöker få med Jake att gå tillbaka till sin cell.

"Nej, jag vill prata med min dotter." säger han, denna gången med en arg och bestämd ton vilket får mina muskler att spänna sig hårdare än vad de redan är. Varenda liten muskel i min kropp är spänd och beredd på att hoppa undan om han närmar sig mer. Vilket är precis det han gör. Jag hoppar av rena reflexer bakåt när han plötsligt tar flera steg närmre mig. 

"Du vågar inte röra henne." säger Niall sammanbitet och ställer sig framför mig. Han spänner blicken i Jake, men det skrämmer honom inte. Han tittar förbi Niall och möter min blick istället, genast syns ett leende på hans läppar. Men det leendet äcklar mig. Han sträcker sig efter mig men jag lutar mig genast tillbaka och Niall stoppar honom genom att ta ett tag om hans arm och helt plötsligt har Niall båda två armarna bakom hans rygg. Han har kvar greppet tills Harry kommit fram och satt fast dem i ett par handklovar. Jag står stum kvar och ser Harry gå iväg med Jake, den här gången snopen över hur de fått kontroll över honom. Jag släpper ut ett andetag som jag tydligen hållit inne.

"Var lärde du dem där ninjatricksen?" får jag fram och tittar upp på Niall. Han vänder sig om och rycker lätt på axlarna.

"Naturbegåvning." flinar han. Jag slår till han lekfullt på axeln innan min blick sjunker till golvet med ett leende på läpparna. 

"Tack." säger jag försiktigt och möter hans blick igen. Han nickar kort, ungefär som att försäkra mig som att det är en självklarhet. Han hade rätt om att jag inte skulle klara av honom själv. Jag är inte rädd för patienterna i vanliga fall, men jag är så otroligt rädd för honom och för att han ska försöka få kontakt med mig. Kontakt får han ju, men jag stänger ute honom. Han är här inne av en anledning. Det är ett mentalsjukhus och han förtjänar att vara här inne efter det han satt mig igenom. 

"Faith, lyssnar du?" Niall viftar med handen framför mitt ansikte för att få mig att vakna upp från mina tankar.

"Förlåt, vad sa du?" säger jag ursäktande. Ms. Wilson måste verkligen flytta honom från den här avdelningen, han tar över mina tankar, på ett dåligt sätt.

"Mår du bra?" frågar han. Jag tittar honom i ögonen och nickar, nu mår jag bra. Han stryker undan mitt hår så att det lägger sig bakom min axel och nickar.

"Bra." säger han. Jag harklar mig tyst och tittar mot dörren.

"Vi borde nog gå, tiden är ute och en ny patient kommer snart." säger jag tyst eftersom vi står med mindre än en halvmeters avstånd mellan varandra. Han nickar, släpper blicken från mig och går mot dörren. Jag följer efter, men stannar en kort sekund för att titta på låset som gått sönder totalt. Hur kunde han göra sönder det på en sån kort tid? Jag antar att han har gjort det förut. Niall stannar och väntar in mig innan vi går mot hissen igen. Jag är fortfarande på helspänn ifall han skulle komma tillbaka, men jag vet att jag har Niall vid min sida då.

"Niall?" Jag bryter tystnaden genom att försiktigt starta en konversation som jag inte vill ska spåra ut.

"Mm?" 

"Vad har du gjort för att förtjäna att vara här inne?" frågar jag och det blev inte att jag skulle ta det försiktigt som jag hade tänkt, utan jag frågade rakt på sak. 

"Skulle du tro mig om jag berättade?" frågar han, på något sätt en ton som tror att jag aldrig skulle tro honom.

"Det beror på." svarar jag i hopp om att han berättar.

"Hur illa tror du att det är?"

Jag höjer på ena ögonbrynet, tror han att jag ska gissa mig fram till vad det är han har gjort?

"Ingen aning, tillräckligt för att du ska hamna här."

Han känns så oskyldig och man måste lära sig att läsa honom. Det är någonting som han har gjort men han berättar det inte för någon. Antingen skäms han eller så är han en stängd person. Kanske både och. Hur som helst är det något som han döljer, djupt inom sig. Alla människor här inne behöver inte ha gjort något speciellt för att hamna här, men Niall beter sig inte som en galen, spårad människa så han måste ha gjort något. Ett brott som ses som ett brott som görs av galna människor. 

"Jag var med i ett vad." börjar han. Jag höjer förvånat på ögonbrynen medan vi går in i hissen. "Och jag förlorade." fortsätter han. Jag nickar för att få han att fortsätta men han är tyst en stund innan han pratar igen.

"Och det var en person som miste sitt liv." 

HEJ! FÖRLÅT FÖR DÅLIGT KAPITEL MEN KÄNDE ATT JAG MÅSTE UPPDATERA NU, HAR HAFT FULLT UPP SÅ HAR INTE KUNNIT UPPDATERA DE SENASTE DAGARNA! SNÄLLA RÖSTA OCH FRAMFÖR ALLT KOMMENTERA, DET ÄR SÅ ROLIGT ATT LÄSA KOMMENTARERNA! LÄGG TILL "BOKEN" I ERA LÄSLISTOR OCH DELA MED ERA VÄNNER! PUSS ILY <3