lost | n.h

21

Låt: 

World Championship Finale 2 From Pitch Perfect 2 - The Barden Bellas  

(fråga ej tycker den är bra ok bra)

Nialls perspektiv. 

Dörren ner till källaren ska vara på höger sida, ganska långt ner i korridoren så jag fortsätter att gå tills jag når dörren. Ännu en gång trycker jag försiktigt ner handtaget för att inte göra för många ljud, men avbryts snabbt av rösten bakom mig.

"Vad gör du?" 

Överraskat vänder jag mig om och möter en vakt, okänd för mig. 

"Jag ska ner och hämta en grej i källaren, sir." svarar jag, stadig och säker på rösten.

"Då behöver du en nyckel sir, jobbar du på den här avdelningen?" frågar han, jag studerar diskret hans ansikte och han ser inte misstänksam ut över huvudtaget. 

"Nej sir." svarar jag kort. Han drar upp nyckelknippan som sitter fast i en kedja på hans kläder, precis likadana som mina. Fort går han igenom nycklarna och hittar lika fort nyckeln som går ner till källaren. Han sätter in den i låset och vrider om. Dörren går lätt upp och jag nickar kort till honom.

"Tack sir." säger jag och han nickar kort för att försäkra mig att det inte var någon fara innan han fortsätter att gå. Jag går in genom dörren och med snabba steg går jag ner för trappan. Detta är ju helt sjukt, jag fick till och med hjälp att låsa upp en dörr. Harrys idé om de här kläderna är fantastik, ingen misstänker något. Hur skulle en patient fått tag i de här kläderna och kommit ur från sin cell? 

När trappan är slut tittar jag mig om i mörkret, det är ett annat slags grumligare ljus här nere eftersom det inte finns några fönster men ögonen vänjer sig efter ett tag. Kartan som Harry ritat är kvar i huvudet och jag går snabbt igenom den långa korridoren till vänster. Mina steg ekar igenom det tomma utrymmet och adrenalin kicken som jag försöker hålla tillbaka rusar inom mig. Om jag har klarat det såhär långt klarar jag resten. 

"Hey! Vad gör du här?" Rösten får mig att spänna varenda muskel i kroppen. Jag vänder mig om och ser ett par ögon ett par meter bort men är tvungen att gå närmre för att kunna se hur personen ens ser ut. Det är en man, kanske runt trettioårsåldern. Jag harklar mig innan jag börjar prata.

"Jag ska hämta en sak, stör det dig sir?" 

"Ja, för det finns ingenting att hämta här nere." fnyser han. Mina ögon går längs hans kropp medan han pratar, på höften sitter en pistol. "Du ska inte vara här nere." säger han. Jag suckar tungt åt hans beteende, bara för att spela så bra jag kan. 

"Jag sa att jag skulle hämta en sak sir." upprepar jag. 

"Ska jag behöva ringa på fler vakter?" frågar han hotfullt. Jag sätter upp händerna i luften för att visa att jag inte vill något mer än att han ska ta det lugnt. Han höjer irriterat på ögonbrynen men när han inte får något svar av mig börjar han gräva i sin ficka efter en mobil. Jag agerar fort och sätter hans armar i ett grepp bakom ryggen för att han inte ska kunna göra något och tar bort pistolen från hans höft. Han kvider tyst, rädd över mina handlingar när jag riktar pistolen mot hans tinning. 

"Ska jag behöva ringa på vakterna?" viskar jag i hans öra. Han sväljer hårt och jag kramar hårdare om pistolen. 

"Är det någon mer här nere än dig?" frågar jag. Till en början svarar han inte men när jag trycker pistolen hårdare mot hans panna svarar han skakigt.

"Nej sir." svarar han och skakar på huvudet.

"Inte en enda människa?" frågar jag och han skakar snabbt på huvudet igen. Om jag bara släpper honom kommer han ringa på vakter, så jag måste göra det här. Mitt grepp om hans armar hårdnar när han försöker röra sig och mitt finger tryck in avtryckaren. Ett öronbedövande ljud åker igenom korridoren och mannen framför mig faller handlöst ner till marken. Mitt medvetande försvinner en stund på grund av det höga ljudet som ringer i öronen innan jag vänder mig om och börjar springa mot utgången. Mina snabba fotsteg slår mot det hårda betonggolvet och jag är tvungen att sakta in innan jag flyger runt hörnet i den höga farten. Ljudet från pistolen hördes på långa vägar, så det är bäst att jag skyndar mig härifrån så fort som möjligt. Längre ner i den här korridoren ska den rivna delen av byggnaden vara och efter det är det inte långt kvar tills öppningen. Jag fortsätter springa med hjärtat i halsgropen och når snart dörren som är stängd, men inte låst, så jag rycker upp den och stänger efter mig innan jag går upp från trappan som leder upp från källaren och ut till skogen. Luft. Mina lungor fylls med frisk luft och jag tittar mig snabbt om efter det stora trädet som vi använt som riktning. Det går inte att missa med beskrivningen Harry gett mig och jag sätter fart igen. 

Jag är ute. Jag är fucking ute från Londons mental sjukhus. 

Den kyliga luften slår mot min kropp men just nu är det inget problem. Jag är ute och Faith väntar på mig. Jag kramar hårt om pistolen för att inte tappa den och duckar för grenar som sticker ut från träden. Vissa träffar och river upp små sår, men det är ingenting jämfört med känslan jag känner. 

Jag är ute. 

Mina fötter flyger över marken för att hindra mig från att snubbla och efter ett tag känner jag hur den kalla luften och min snabba andhämtning river i halsen. När ännu en ovetande tid har gått undrar jag hur länge jag har sprungit. Det känns som att det inte borde vara långt kvar då det känns som att jag har sprungit i timmar. Månader av att ha varit fast i olika mentalsjukhus resulterar inte i bra kondition och det värker i benen varje gång jag lyfter dem. Jag måste ha sprungit i flera mil i mörkret, men tack och lov lyser månen upp lite. Längre fram, långt bakom träden, ser jag ett ljus, ljus från månen som lyser i vattnet. Hoppet som var påväg att försvinna kommer tillbaka och jag ökar farten, om det ens går med den verkande känslan i benen och lungorna. Grenar slår emot mig men ju närmre jag kommer ju tydligare ser jag att det faktiskt är vatten. Månen gör precis som jag trodde, lyser upp och speglar sig i vattnet. Jag kommer ut ur skogen och längre bort ser jag den lilla hamnen. Mina steg styrs automatiskt dit och när jag är framme tittar jag mig om, var fan är Faith?

En bildörr öppnas och stängs och ut från ett litet skogsbryn kommer Faith springandes. Hon flyger in i min famn och jag fångar upp henne så att hennes ben är knutna runt min midja medan jag snurrar runt oss, varv efter varv.

"Du klara det!" säger hon lyckligt. Jag skrattar och möter hennes läppar snabbt innan jag är tvungen att släppa ner henne. Vi har bråttom härifrån nu.

"Vi borde skynda oss." säger jag och ler försiktigt. Hon nickar och vänder sig om mot Harry som precis kommit fram till oss. Jag möter honom i en snabb kram. 

"Tack för all hjälp." säger jag tacksamt. Han nickar kort och försäkrar mig om att det inte är något. Faith slår sina armar runt hans kropp och kramar honom hårt.

"Tack Harry. Jag kommer sakna dig." säger hon i kramen.

"Jag kommer sakna er med, men kom ihåg att ringa mig när ni är framme vid något ställe och så kanske vi ses någon gång." ler han. Hon nickar försiktigt och drar in ett djupt andetag.

"Vi borde nog gå nu." säger hon och vi börjar gå ut till båten. Faith vänder sig om en sista gång och vinkar försiktigt till Harry som står kvar på samma ställe och följer oss med blicken innan hon hoppar ner från byggen och ner på båten. 

Faiths perspektiv. 

"Var är han?" frågar jag otåligt. Tänk så blev han upptäckt? 

"Han kommer snart." säger Harry tyst. Jag vet att han också börjar tappa hopp nu, men precis när han sagt det kommer en människa ut från skogsbrynet.

"Niall!" Nästan skriker jag ut, men Harry tar fort tag i mig när jag är påväg att öppna dörren.

"Vänta lite, så att det är säkert." förklarar han. Jag suckar men håller med och när det känns som att det har gått en evighet, men egentligen max fem sekunder rycker jag upp dörren och springer fram till Niall. Han lyfter upp mig och jag knyter mina ben runt hans kropp medan han snurrar runt oss. 

"Du klara det!" skrattar jag lyckligt och möter hans läppar med ett leende. Harry kommer fram till oss så Niall är tvungen att släppa ner mig. Han tackar Harry innan vi är tvungna att gå. Jag ger Harry en sista kram innan vi går ner mot båten. Jag kommer sakna honom så mycket, han har blivit en riktig vän för mig och att han har hjälpt oss så mycket gör allting med att vi ska lämna honom så mycket svårare. Niall säger att vi måste skynda oss så vi hoppar ner i båten och jag vinkar en sista gång till Harry innan jag sätter mina fingrar runt nyckeln och vrider om.

"Niall! Motorn går inte igång!" skriker jag panikslaget. 

DUN DUN DUN! In your face!

No just kidding, vad tyckte ni? Tror ni att de kommer komma därifrån? Skriv i kommentarerna, är så kul att läsa!

ILYSM! xx