lost | n.h

14

Faiths perspektiv.

"Okej, så jag pratade med Harry igår, och om vi fortsätter som vi gör och får han på vår sida kan detta gå igenom." säger jag så fort jag kommit in på Nialls rum. 

"Hej på dig med." skrattar han. Jag går fram och sätter mig på sängkanten bredvid Niall och skrattar tyst. 

"Vi har så mycket att planera." säger han. Jag nickar medhållande medan jag ritar små cirklar med fingertopparna på sängen. 

"Vi har ett nytt liv att planera, och hur du ska rymma härifrån." säger jag. Han nickar försiktigt.

"Jag förstår verkligen inte hur du kan göra något sånt här för mig." 

"Inte jag heller." skrattar jag. Att jag för en månad sedan var stressad och bara tänkte på jobbet känns långt borta, nu ska jag och Niall planera att få bort honom här ifrån och att vi sedan ska bort från England. Jag är livrädd, men jag vill göra det. 

"Vi kommer aldrig komma härifrån med ett plan." säger jag, om vi hade bott mitt i Europa hade vi kunnat fly på ett annat sätt, men Storbritannien är omringat av vatten.

"Vi får ta en båt." säger han, men vi behöver tur om vi ska kunna komma härifrån med en båt också. Vi behöver inte bara åka över till Irland eller något för att kunna leva fridfullt och inte efterlysta av poliser. Om vi ska åka från Europa behövs det säkert pass även på båtar.

"Det kommer aldrig gå, om vi inte åker med någon slags privat båt då." säger jag. Niall nickar sakta medan han tänker. 

"Om vi bara vet någon som har en båt, eller som vi kan åka med." säger han fundersamt.

"Det är väl antagligen nästa sak att lista ut." suckar jag och tittar ner på klockan på min arm. Vi var redan försenade för lunchen innan, och nu har ju självklart klockan tickat på mer. 

Vi reser oss upp och går ut från hans rum innan vi styr stegen mot matsalen. Vad jag har hört ska det komma en ny patient idag igen, det har kommit in tre nya på mindre än bara några veckor, bland annat Niall och min pappa. Nästan hela matsalen är fylld men ändå är bordet vi brukar sitta vid ledigt, alla vet att det är vårt bord. 

"Kan du förstå att jag en gång kommer se ut sådär?" säger Niall efter en stunds tystnad mellan oss. Jag följer hans blick som landar på en gammal man, väldigt gammal man. Jag brister ut i skratt men försöker hålla det dämpat för att inte dra för mycket uppmärksamhet.

"Är det det du tänker på här inne?" frågar jag, bitandes i läppen för att inte släppa ut ett till skratt.

"Det finns inte så mycket annat att tänka på." flinar han och rycker på axlarna. Jag tittar kort ner i bordet och skakar på huvudet, om han inte redan är galen så kommer han bli det här inne. Jag tittar upp på Niall som skannar igenom rummet med sin blick, men efter en stund stannar han och jag försöker följa vart blicken har landat.

"Och du kommer se ut sådär." säger han och flinet på hans läppar dyker upp igen. Jag förstår då vad han tittar på, det är en gammal kvinna, kanske till och med äldre än mannen som Niall jämförde sig själv med. Ännu en gång försöker jag hålla inne skrattet som bubblar inom mig, men det är svårt när Niall sitter och jämför oss med två åttioåringar, kanske till och med äldre än det.

"Vi kommer vara så heta." säger jag och flinar lätt. Niall nickar medhållande.

"Rynkor är ju nya trenden." 

"Jo men visst." skrattar jag. Även Niall skrattar och biter sig i läppen när skrattet är på väg att dö ut. Men han har fortfarande ett stort leende på läpparna som är svårt för honom att dölja.

"Du gör mig glad." säger han plötsligt. Jag tittar upp på honom och möter de blå ögonen som varsamt studerar mitt ansikte. "Och du är jävligt snygg." lägger han till innan jag gett honom ett svar. Värmen kryper upp i mina kinder så jag tittar generat ner i bordet för att försöka dölja det.

"Jag kan inte vänta tills vi är ute härifrån." viskar han tyst. Jag älskar hur han säger vi, vi ska ut härifrån och vi ska göra det tillsammans. Vi kommer att klara det. Vi har inga andra alternativ. Jag hinner inte svara på det han säger då Nicole snabbt sjunker ner på stolen bredvid mig. 

"Har du sett den nya patienten?" viskar hon, eller nästan rättare sagt väser. Hennes ögon lyser och ett stort leende bildas på hennes läppar. Jag skakar försiktigt på huvudet som svar.

"Han är så snygg, du anar inte." suckar hon lyckligt. Jag tar upp en hand till min mun för att inte börja gapskratta rätt ut. Jag har aldrig hört Nicole säga något sånt här, särskilt inte på jobbet. 

"Du kommer inte skratta åt mig när du ser honom." säger hon och knuffar mig lätt i sidan.

"Vi får väl se." ler jag. Jag har aldrig varit den som pratat högt om killar, men jag ljuger om jag säger att jag inte tänker på dem, det gör alla tjejer. 

"Åh herre gud, nu kommer han." väser Nicole och min blick riktas fort till dörröppningen. 

In kommer två vakter och bakom går patienten. Eftersom vakterna är i vägen ser jag inget, men när de börjar närma sig och patienten kommer i sikte är det ungefär som att hela rummet drar efter andan. Han är fruktansvärt snygg, och hela hans stil gör honom ännu snyggare. Han har en piercing i ögonbrynet, armarna täckta av tatueringar, håret är nästintill kolsvart, och hans blick skannar självsäkert igen rummet. Hela rummet är tvungna att stanna upp för att ta in hans skönhet. 

"Vad var det jag sa?" piper Nicole exalterat bredvid mig. Jag vänder min blick mot henne och nickar stort innan jag snabbt tittar tillbaka på den nya patienten igen.

"Han har tydligen varit på andra mentalsjukhus och han har mördat flera stycken." viskar hon i mitt öra. För några sekunder möter jag patientens blick. Hans mörkbruna ögon tittar rakt in i mina och det går rysningar igenom hela kroppen. Även fast han ser väldigt bra ut så är hans blick så skrämmande, den är så tom men samtidigt så, varnande? Arg? Jag vet inte hur jag ska beskriva den men den får mig att vilja hålla mig borta från honom. 

"Fan vad glad han är då." muttrar Niall, antagligen sur efter blickarna, suckarna och komplimangerna jag och Nicole gav den nya patienten. Eller Nicole gav dem, jag tänkte dem.

"Men hur lycklig var du när du kom in hit?" frågar Nicole och fnyser lätt. Jag hör hur Niall suckar och ser han skaka på huvudet åt Nicoles attityd i ögonvrån. 

"Vad heter han?" frågar jag, fortfarande med blicken på den nya patienten som är på väg att sätta sig ner vid ett bort.

"Zayn, Zayn Malik." 

HEY SUNSHINES <3

FÖRLÅT FÖR HELT PLÖTSLIGT DÅLIG UPPDATERING, HAR INTE HAFT TID. SKA FÖRSÖKA SKRIVA MINST TVÅ KAPITEL I VECKAN NU NÄR SKOLAN BÖRJAR. MEN VI FÅR SE, VET INTE HUR MYCKET TID SKOLAN KOMMER TA NU, OCH DÅ ÄR INTE DETTA MINA PRIORITERINGAR. VILL BARA SÄGA TACK FÖR ALLA KOMMENTARER OCH RÖSTER, BÅDE HÄR OCH PÅ TRUST ME.

HA EN JÄTTE BRA DAG, ILY <3