lost | n.h

2

Faiths perspektiv.

"Faith? Skulle du kunna komma ut och hjälpa till nu? Den nya patienten är här." säger Nicole och jag nickar kort medan jag lämnar pappersarbetet och går ut till matsalen. Det är alltid spännande med nya patienter, det blir en annorlunda brytning. Jag slår mig ner bredvid Lilly som oroligt tittar ner i sin mat medan hon gungar fram och tillbaka där hon sitter. Hon vilar sitt huvud i sina händer och försiktigt lägger jag en hand på hennes rygg.

"Hur är det Lilly?" frågar jag mjukt och hon tittar skräckslaget upp på mig. När hon ser att det är jag försvinner skräcken i hennes blick medan oroligheten är kvar. För ett tag sen fick jag vara hennes personliga assistent i ett par veckor tills hennes ordinarie kom tillbaka från sin sjukskriving, så hon har nog lite tillit till mig.

"Han är livsfarlig." säger hon och fortsätter att gunga fram och tillbaka, fortfarande med huvudet i hennes händer.

"Vem?" frågar jag försiktigt och hon suckar djupt och oroligt medan hon fortsätter att gunga, fram och tillbaka.

"Den nya." säger hon och tittar upp på mig igen. "Han kommer döda oss allihopa." säger hon allvarligt och jag skakar mjukt på huvudet. Det är ärligt talat intressant att jobba med människor som dem här, försöka sätta sig in i hur dem tänker är rent ut sagt en utmaning.

"Nejdå, det kommer inte hända någonting." ler jag och försöker få henne på andra tankar.

"Lovar du?" frågar hon och jag nickar.

"Jag lovar." försäkrar jag. Hon släpper taget om sitt huvud och slutar att gunga, istället försöker hon få i sig något att äta. Jag tittar mig om i rummet för att kolla läget. Ett svagt mummel är lagt över rummet och det är en lugn stämning. Det är vakter och personal lite överallt och det känns bra eftersom det redan är lugnt, och den nya patienten kommer nog inte skapa någon dålig eller kaotisk stämning. Jag reser mig upp igen och går fram till några andra patienter för att se hur de mår. För mig är det viktigt att de får uppmärksamhet och inte blir bortglömda bara för att de är här inne. Plötsligt tystas rummet och jag tittar snabbt upp mot ingången där det kommer fler vakter med en kille bakom. Hans blick är nerborrad i marken men han tittar upp och möter min blick när han kommit in i rummet. De blå ögonen är tomma. Jag ler försiktigt mot honom och tänker inte mer på det, Lilly måste fått något för sig när hon sa att han var livsfarlig. Visst han ser inte särskilt vänlig ut men han agerar inte ovänligt. Han sjunker ner på en stol och mumlet börjar igen. Försiktigt reser jag mig upp och styr min steg mot killen som sitter med blicken ner i bordet. Jag sätter mig framför honom och fångar upp hans blick.

"Jag heter Faith, om det är något kan du säga till mig." säger jag och han nickar kort.

"Niall." säger han kort och tittar sedan ut över rummet. "Så det är såhär det är att leva på ett mentalsjukhus? Folk som håller koll på en hela tiden? Tittar på minsta lilla rörelse?" frågar han med ett litet flin. Jag skrattar lätt och skakar försiktigt på huvudet.

"Inte riktigt. Har du varit i ditt rum än?" frågar jag. Han skakar på huvudet och jag tittar på vakterna och personalen för att försöka se ifall någon tittar på oss, som deras vakter eller personliga assistenter har i uppgift, att hålla koll på patienten.

"Vad heter din vakt? Eller assistent?" frågar jag och han tittar undrande på mig. Har han inte fått en assistent?

"Den personen som tog hit dig och följer dig från rummet och sånt." förklarar jag. Ibland glömmer jag bort att vissa patienter behöver extra förklaring, vilket gör att man behöver extra tålamod.

"Jag har inte fått någon sån." säger han och rycker lätt på axlarna.

"Vänta här." ber jag och reser mig upp från stolen. Har han inte fått någon assistent? Jag går mot Ms. Wilsons kontor för att få reda på vem det är, alla patienter har någon slags vakt eller assistent som de ska ha som stöd och liknande. Försiktigt knackar jag på dörren och väntar tåligt på svar.

"Kom in." säger hon och jag trycker försiktigt ner handtaget på dörren.

"Den nya killen, Niall har jag för mig att han hette. Vem är hans assistent?" frågar jag och stänger dörren bakom mig.

"Just det. Vi har ingen annan personal så du får vara det tills vidare. Förlåt, jag skulle berättat det tidigare men jag har haft fullt upp. Du vet ju hur man gör, det har du gjort förr." berättar hon och jag rynkar förvånat ihop pannan.

"Okej. Vilket rum är hans?" frågar jag efter en kort stunds tystnad.

"17." säger hon och räcker mig ett par nycklar. Jag tar emot dem och lämnar rummet. Jag går tillbaka till matsalen och sätter mig framför Niall igen som uttråkat rör runt med gaffeln i sin tallrik.

"Jag är din assistent, så om det är något så är det bara att säga till mig." berättar jag och han tittar upp på mig igen.

"Du?" frågar han med en aning dömande ton. Jag nickar försiktigt.

"Så du är den som ska ta hand om mig när jag får mina utbrott och skydda mig från alla andra? För jag är ju den livsfarlige som alla är livrädd för." mumlar han irriterat med blicken ner i bordet.

"Vem har sagt det?" frågar jag och lutar mig några centimeter framåt för att samtalet ska vara diskret mellan oss.

"Alla här inne. De tror att man inte hör och att man kan behandla mig hur jag vill för att jag är en psykopat, för det är självklart det jag är eftersom jag är här inne." säger han och jag låter bli att svara på det han just sagt. Det är något annorlunda med honom, jag skulle inte säga att han inte hör hemma här, eftersom jag knappt vet vem han är men det är något annorlunda. Han är så lugn, han är obehagligt lugn.

"Är du klar?" frågar jag och nickar mot hans mat. Han nickar tungt och jag reser mig upp.

"Jag ska visa dig ditt rum." berättar jag och han reser sig upp efter mig.

"Så det är mer som ett hotell?" flinar han och jag tittar upp på honom med ett litet leende på läpparna.

"Inte direkt, men du får väl se det som du vill." säger jag och låser upp dörren till rum 17. Jag låter han gå in före mig och han sätter sig på sängkanten medan jag försiktigt stänger dörren.

"Faith, jag måste fråga dig en sak." säger han och tittar upp på mig. Jag nickar försiktigt och lägger armarna i kors medan jag lutar mig mot väggen.

"Varför är du så trevlig mot mig?" frågar han och min panna rynkas fort. "Du kom fram direkt och presenterade dig, du kollade upp vilken min assistent var medan alla andra stod och glodde." fortsätter han.

"Jag vet inte, jag försöker väl att behandla alla lika, vare sig om de är här inne eller om det är mina vänner på utsidan." säger jag försiktigt och rycker på axlarna. Han nickar och möter min blick igen.

"Tack i alla fall." säger han och jag nickar kort som svar. Att se att mitt arbete gör skillnad för patienterna känns alltid bra, särskilt när någon säger det till en.