lost | n.h

18

Låt:

All in my head - Tori Kelly

Idfc - Blackbear

Faiths perspektiv.

Med mitt hjärta dunkandes i bröstkorgen går vi genom korridoren. Niall på min vänstra sida, Harry på höger och bredvid Harry går Zayn. Harry lovade att hjälpa mig med Zayn, och just nu är jag evigt tacksam. Det känns som att mitt hjärta ska hoppa ur från bröstkorgen när som helst och mina fingrar skakar av nervositet. Vi går in i matsalen, och hittills har Zayn inte sagt ett enda ord. Jag hoppas att han skäms. Vi slår oss ner på det vanliga bordet som jag och Niall alltid satt vid och jag tittar ner i bordet för att inte behöva möta Zayns blick, eftersom han sitter rakt framför mig. 

"Ni borde äta något." säger Harry för att bryta på spänningen som ligger i luften. Zayn och Niall går iväg för att hämta något att äta, och kommer snart tillbaka med varsin bricka. Maten här är inte god, men för att orka ens gå upp på morgonen petar de i sig lite grann. Min blick är fortfarande riktad ner i golvet, tills Niall petar på mig med knäet under bordet. 

"Faith."

Jag tittar upp på honom men han tittar inte på mig, så jag följer hans blick. Med en rynka mellan mina ögonbryn söker jag igenom området hans blick är fäst vid och efter en stund förstår jag vad han tittar på. 

"Åh nej." kvider jag tyst. Harry och Zayn vänder sig om för att se vad vi tittar på och jag drar en trött hand över min panna. Ms. Wilson sa att hon skulle flytta på honom, och med det trodde jag att det menades med att han stannade på sin nya avdelning. 

"Vad i helvete." säger Zayn, jag tittar konstigt på honom. Han vet inte om att det är min pappa?

"Vad?" frågar jag. Han vänder sig inte om mot mig utan har blicken kvar på min pappa. Jag tittar oförstående på Niall och Harry. Zayn reser sig upp och nu tittar min pappa, Jake, hit. 

"Zayn, sätt dig." ber jag. Jag vill inte att han ska komma hit, att Zayn drar hit hans blick gör saken inte bättre. Plötsligt tinar Jake upp från sin förstening och han börjar gå hitåt. Hans vakt, som har i uppgift att följa med dem, går en meter bakom och panikslaget börjar jag skaka med benet för att göra av med paniken någonstans. 

"Zayn." Hur vet han hans namn? De slår armarna runt varandra och ärligt talat tror jag att mina ögon ska trilla ut. Vad är detta?

"Pappa." svarar Zayn och jag stelnar till. Allting runt om mig stannar och jag är tvungen att ta tag i Nialls arm för att inte ramla av bänken vi sitter på. Zayn? Pappa? Jake tittar inte ens på mig och just nu känns det som att jag ska spy, gråta och sjunka genom marken på samma gång. Vad i helvete är det som händer i mitt liv? 

Harry och Niall har också förstenats och Niall tar vänligt bort det hårda greppet jag har runt hans arm. Istället tar han ett mjukt tag runt min hand och stryker lugnande med tummen över min handrygg. 

"Vad?.." börjar jag stammandes. Zayn vänder sig mot mig och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte få reda på fler undanhållande hemligheter. Hela mitt liv är en lögn. Det känns som att varje dag som går får jag reda på en ny sak, en sak som har varit en hemlighet för mig hela mitt liv. 

"Faith, hej." ler Jake, men just nu är det inte ett leende jag vill ha. Eller som jag förtjänar, jag förtjänar sanningen, och bara sanningen.

"Vad är det här?" frågar jag och rör med händerna framför mig. Är det här ett slags skämt?

"Va?" frågar Zayn, han måste tro att jag är dum i huvudet. Och jag tror precis samma sak om honom just nu.

"Han är min pappa." säger jag och pekar rakt mot Jake. Han är min oönskade och hatade pappa som har hållit undan sanningen från mig hela mitt liv.

Zayn och jag kan inte vara syskon, det är omöjligt. 

Hastigt reser jag mig upp och slår ut med armarna.

"Är det här ett slags skämt eller? Är min mamma här också eller? Jag kanske också sitter bakom lås och bom snart? Jag menar, hela familjen verkar ju göra det." spottar jag ut. Harry reser sig också upp och tittar på mig med hårda ögon.

"Kom igen Faith, nu går vi." säger han och sträcker sig efter min hand över det lilla bordet. Jag rycker snabbt undan den och håller upp händerna i luften.

"Jag är så jävla trött på att vara lögnoffret. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Är det något mer jag behöver veta innan jag lämnar? Är vi också sykon?" frågar jag irriterat och nickar mot Harry. Hela matsalen har tystnas och alla ögon är på oss. På mig. På tjejen som har tagit allt för många lögner genom mitt liv.

"Faith, jag är ledsen över att det har blivit såhär-..." börjar Jake men jag avbryter honom genom att fnysa högt.

"Ledsen? Du? Skulle inte tro det. Det kunde du tänkt på innan du övergav mig, innan mitt liv blev ett levande helvete." säger jag och trycker mina händer mot bordet framför mig för att flytta det. Snabbt går jag mellan utrymmet jag skapade mellan bänken och bordet och börjar gå för att lämna rummet. Fortfarande är rummet helt tyst och det enda som hörs är mina fotsteg som ekar i rummet innan jag sliter upp dörrarna och går ut därifrån.

Mina steg styr sig av sig själv upp till Harrys kontor. Här är ingen, här kan jag vara ifred. Mina skakande fingrar låser upp dörren och jag sätter mig på den hårda soffan. Jag sätter upp min armbåge på soffkanten och drar upp benen lite längre upp i soffan medan jag tittar ut genom fönstret, ut över kalla, gråa, trista London. Det här stället hör hemma här, i det kalla, gråa, trista vädret, i den kalla, gråa, trista staden. Byggnaden har en kall, grå, trist själ och den börjar ta över mig. Jag står inte ut här längre. Jag vill bort härifrån. Jag vill till ett varmt ställe. Värma upp min kalla och stela kropp. Min kalla och stela själ. Jag vill bli lycklig igen och det enda jag vill är att försvinna härifrån. 

Innan kändes det skrämmande att tänka på att vi ska fly landet. Men jag är så jävla, fruktansvärt trött på att bli behandlad som jag blir och jag längtar att få fly landet tillsammans med Niall. Jag längtar att få bli hel och lycklig igen med honom på ett varmt ställe. En varm strand, långt bort härifrån. Långt bort ifrån problemen och lögnerna. Dörren öppnas och hans välkända fotsteg går fram till mig innan han lägger armarna runt mig och drar mig bakåt mot hans famn. Bekvämt lägger jag mig mot hans framsida med mina händer över hans som ligger knutna över min framsida.

"Jag kan inte vänta på att få komma härifrån." säger jag i en stor suck. Niall placerar sina läppar på min hjässa och jag njuter av den lugna beröringen. Han har den där konstiga effekten på mig som får mig lugn, och sakta men säkert försvinner en del av smärtan och han fyller igen hålet som smärtan skapar. 

"Jag älskar dig Faith." viskar han. Jag vänder mig om och möter hans blick. De få, men så äkta orden får mitt hjärta att göra en volt. 

"Jag älskar dig med." viskar jag, med blicken fäst på hans lätt separerade läppar. Det kalla, gråa, trista rummet försvinner och framför mig ser jag min andra halva. Min pusselbit som har saknats i hela mitt liv.