Elementhästen

Kapitel 10

~REDIGERAD~

~Rubins perspektiv~

Jag stod lugnt i hagen och betade när Elin kom fram till mig. Jag höjde huvudet och kollade nyfiket på henne. 

"Vi måste flytta", sa hon ledset och klappade mig på mulen. 

Jag puffade lite på henne och hon log mot mig. 

"Kom igen så fixar vi allt vi ska ha med oss", sa hon och jag gick efter henne ut från hagen. 

Vi gick in i stallet och så började hon packa små saker. Medan jag hämtade olika saker och gav henne dem.

När vi äntligen hade packat färdigt såg jag att Elin var helt slut. Men hon lyfte ändå upp två lådor och gick ut. Jag tog en väska och gick efter. Vi ställde det utanför vid flyttbilen. Det tog ett tag innan vi hade lyft ut allt. 

"Sådär. Nu ska jag bara fixa transporten och sen kan du ställa dig i den", sa hon och gick iväg. 

Jag skrittade runt på gårdsplanen. Jag hörde en motor startas och såg hur flyttbilen körde iväg med alla saker. Jag ställde mig och tittade på medan Elin fixade transporten. När hon var klar så gick jag in och hon knöt fast mig. Sen stängde hon luckan och klev in i bilen. Bilen startades och så rullade vi iväg mot vårat nya hem.

~Diamants perspektiv~

Jag ruskade på mig så att min man och vingar fladdrade till. Jag gick runt i vingården och tittade så att det inte fanns något ont här. 

Många ryttare och hästar nickade åt mig när jag gick förbi. Det kändes nästan som om jag var en i kungafamiljen. När jag i själva verket bara är en häst. Eller ja, en legendarisk häst rättare sagt. Jag gick till stallet där Stefan stod och pratade med Alex. Båda kollade på mig när jag ställde mig framför dem. 

"Vad?" frågade jag.

Alex tittade osäkert på Stefan, som nickade. "Kom med", sa Alex och gick iväg.

Jag tittade fundersamt på Stefan, innan jag gick efter Alex. Hon stannade en bra bit ifrån alla andra. Jag stannade framför henne. "Alex vad är det?" 

"Det är nånting som händer Diamant", sa hon och kollade bort. 

"Vad håller på att hända?" frågade jag och jag skulle nog inte gilla det här. 

"Jag vet inte men nånting är det... De andra känner av det med", sa hon. Hon nickade mot Lisa och Linda som stod vid biblioteket och pratade.

"Ja, jag har också känt av nån konstig kraft", sa jag och funderade på vad det var. För om nu Alex, Lisa och Linda känner av det så är det något dåligt. 

"Jag är rädd Diamant... Tänk om vi inte kan klara av vad det nu är som håller på att hända", sa hon och tittade på mig.

"Du behöver inte vara rädd Alex, ni har ju stridit mot ondskan förr." 

"Ja, men detta är annorlunda. Jag känner det på mig. Det är något mycket större och kraftfullare", sa hon. 

"Det kommer gå bra Alex, jag lovar", sa jag och gick tillbaka till Stefan. Hoppas bara jag inte ljugit för Alex nu.

Lyssna på ditt hjärta mitt barn... Har du ljugit för Alex?? frågade en välkänd röst i mina tankar.