Elementhästen

Kap 12

~REDIGERAD~

~Rebeckas perspektiv~

Jag tittade chockat på Diamant. Jag har länge vetat om detta, att det finns en speciell flicka, från legenden och alla sagor. Men att höra det på riktigt att man är just den flickan, är chockerande. 

"Är det okej om jag får gå nu? Jag behöver vara ifred och fundera på allt det här", sa jag när chocken hade lagt sig. 

Diamant kollade ner på mig. "Självklart. Jag förstår hur det är", sa hon lugnt. 

Jag nickade och sprang iväg till Gray. Satt upp och galopperade iväg mot de glömda hedarna. När vi kom upp på skullen stannade jag Grey. Jag gled av och satte mig ner i det höga, gröna gräset med en duns.

Varför just jag?

Plötsligt kändes det som att jag hade ett rep runt mig, det ställde sig tre människor framför mig med mörk röda/svarta kläder. 

"Kom igen. Nu när vi har flickan hittar vi enkelt elementhästen", sa personen i mitten. 

"Haha. Och hur kunde ens Mr Sands tvivla på oss?" sa personen till vänster och skrattade. 

"Eller hur. Hur korkade tror han vi är?" sa personen till höger.

Jag kunde inte förstå mer innan allt blev svart.

~Diamants perspektiv~

Kraftiga vindpustar rufsar runt min man och svans. Det är nästan ovanligt mycket. Vinden brukar vara stillsam och lugn. Inte som om den är orolig. Men det kanske har hänt något? Fast vad isåfall?

Jag travade genom skogen. Vinden blåste väldigt oroligt runt mig. Den nästan drog i mig. Som att den ville säga något. Visst kan vinden viska saker. Men det är bara ibland. Jag kollade runt mig innan jag kastade mig upp i luften och flög snabbt mot berget.

Jag landade i gläntan, där jag en gång träffade pappa för första och sista gången. Jag fällde ihop mina vingar, gick emellan två träd och ut på avsatsen. Gnäggade högt så det ekade över ön. Kraften i min gnäggning skulle tas som en varning för den träffade.

"Diamant?" sa Alex och kom ut på avsatsen. 

"Vad är det?" Jag tittade oroligt på henne. 

Hennes blick sa ganska mycket. "Det är mörkerryttarna. De har Rebecka... Och om du inte överlämnar dig kommer de tortera henne. Tills hon dör." Hon tittade ner i marken. 

"När hände detta?" 

"Efter att hon red iväg", sa Alex och tittade ut över ön.

'Helvete. Det här är inte bra. Snälla far, vad ska jag göra?' 

Lyssna på ditt hjärta, Diamant. Vad säger det? Du kan antingen stanna här eller också rädda Rebecka. Valet är ditt. Men gör det som känns rätt. Hans röst var full av visdom. Han är verkligen bra att ha ibland. Även om han sällan ger klara svar, så hjälper han en att komma på svaret.

Jag blundade och lyssnade efter vad mitt hjärta sa. När jag hade hittat svaret log jag i tankarna. 'Tack, far.'

Alltid, mitt barn.

Jag öppnade ögonen igen. "Jag vet vad jag ska göra", sa jag och fällde ut vingarna. Jag nickade åt Alex innan jag kastade mig upp i luften. 

Jag landade utanför vingården, böjde ner huvudet och andades ut. Spåret efter Rebecka lös upp i en stark röd färg. Jag höjde huvudet igen och följde spåret i full galopp. Det gick förbi ridhuset och över floden.