Elementhästen

Kapitel 3

~REDIGERAD~

(På bilden så ska det likna Diamant nu efter förändringen men Diamants vingarna är mer lik skuggor och ögonen vita med blå/silvriga droppar)

När jag vaknade så förstod jag först inte vart jag var. Gläntan var omringad av träd och höga bergsväggar bakom träden. Men när jag reste mig upp och fick syn på mina vingar kom jag ihåg vad som hade hänt. Jag var elementhästen och skulle hålla balansen mellan ont och gott.

Jag skakade på mig, så vingarnas fjädrar rörde sig, och så slog jag kraftigt med mina vackra vingar. Jag kom upp i luften och flög ner från berget och landade mjukt i gräset, jag tänkte på det pappa hade sagt, att det bara var att tänka att vingarna skulle försvinna och ögonen få normal färg. Jag tänkte på det med all kraft jag hade och så kände jag hur vingarna försvann och ögonen ändrade färg. När jag öppnade ögonen igen såg jag normal ut, förutom att jag fortfarande var svartare än natten och det silvriga inslaget i pälsen.

Jag började springa, men inte med vindens fart, även om de flesta visste att jag var snabb (därav svår att fånga). Men jag ville inte springa fort, för nu var jag även snabbare än vanligt och min instinkt sa att det var dumt ifall människorna fick veta att jag var elementhästen. Så därför sprang jag som jag gjorde innan förändringen vilket kändes segt nu, jämfört med vad jag kan.

Jag sprang tills jag kom fram till den breda floden, som jag skulle klara att hoppa över med hjälp av min vingar, men jag hade inte dem nu. Så jag tittade istället efter en bro och lite längre ifrån såg jag en bro, jag travade dit och över. Men det jag inte visste var att jägarna väntade på mig. Så på andra sidan omringades jag av ett tiotal jägare som hånlog och såg nöjda ut. Jag blev så arg att om inte jag hade blivit stoppad av min inre röst så skulle de har varit döda. Istället lät jag dem fånga mig och rida tillbaka till stallet med mig.

"Så du har gett upp pollen", sa jägaren som hade fångat mig tidigare och satte över ett rep runt min hals.

När repet var runt min hals så började jag gå, och jag kände hur jägarna bytte blickar med varandra innan vi började galoppera. Som förra gången så var människorna helt chockade när jag kom, och som tur var sa ingen något om min päls.

"De ser inte att den är förändrad", sa en röst i mitt huvud och jag kände igen den. Det var min far, jag blinkade en gång och så slutade jag fundera på varför ingen sa något om min färg.

När vi kom fram till stallet så gick jag snällt in i boxen och ställde mig, jag såg hur chockad jägarna var och jag gnäggade glatt. Sen lämnade de mig i stallet ensam och jag gick runt i en cirkel. Tills den jägaren som fångade mig först, kom med en grimma och grimskaft.

"Så, ska vi se om du är lika snäll nu?" sa han och tog på mig grimman.

Jag stod helt stilla och han skakade på huvudet och så tog han ut mig i hagen. Han tog av grimman och jag travade runt med höjt huvud. Tittade mig omkring. När jag stannade kom de andra hästarna fram till mig och hälsade. På något vänster började jag gilla det här stället.

~1 månad senare~

Jag sprang på ängen, med vindens hastighet men inte det snabbaste jag kunde, och jag var lycklig. Jag ökade stegen lite och hoppade över en stor stock, som säkert var två meter hög. När jag landade på andra sidan så fortsatte jag ner till vattnet och sprang i kanten så det skvätte om mig, jag gnäggade av lycka.

"Diamant!" hörde jag Stefan (jägaren som fångade mig) ropa.

Jag sprang snabbt mot honom där han stod på kullen och kollade på mig.

Han skrattade när jag kom fram. "Nu beger vi oss hem", sa han och svingade sig upp på min rygg och jag satte av i full galopp.

När vi kom fram saktade jag av till trav och travade in på stallplanen. Det var fullt med ryttare och folk som hälsade och kollade på mig med beundrande blickar. Jag vred lite nervöst på mig när Stefan hade stannat och hoppade av, han stod och pratade med en annan jägare om vad som skulle hända med mig. Såklart hörde jag dem diskutera om jag skulle bli jakthäst, ridhäst eller släppas ut i det fria igen.

När Stefan vände sig om mot mig, kollade han på mig och sa: "Vill du testa på något nytt?"

Jag gnäggade till svar och så gick han till stallet med mig efter sig. Jag kollade på honom när han tog fram en sadel och ett träns. När han skulle lägga på sadeln så stegrade jag mig och la öronen bakåt, han la undan sadeln och tog tränset istället och jag drog väck huvudet och gick ifrån honom när han skulle sätta på det. Han suckade och la undan det också och gick fram och klappade mig.

"Du gillar inte att vara tam eller hur?" sa han och jag la min mule mot hans kind, han suckade innan han tog ett djupt andetag och sa: "Du hör inte hemma här Diamant. Du hör hemma i det vilda. Spring iväg. Du är fri för alltid..."

Jag tittade frågande på honom och stod kvar, även om jag längtade efter friheten. Men jag gillade honom och kunde inte lämna honom. Så istället för att springa iväg, gick jag in i stallet och nosade på sadeln och tränset och ställde mig snällt vid dem.

"Du vill stanna?" sa han och höjde ena ögonbrynet.

Jag nickade och han gick fram, tog sadeln och tränset, gick fram till mig och satte på sadeln och tränset. Sedan hoppade han upp och smackade, jag började skritta.

Han styrde mig mot jägaren han hade pratat med innan, som såg chockat på oss och sa: "Det här var en överraskning."

"Haha ja, först ville hon inte och sen när jag hade sagt att hon var fri att gå, gick hon in i stallet och lät mig sätta på sadel och träns." Stefan klappade mig på halsen.

"Konstigt. Jag har aldrig sett en vildhäst välja sadel och träns framför frihet", sa mannen och kollade mig i ögonen.

Jag fick dåliga vibbar av honom.

"Ja, men nu måste jag sticka. Ska ju vara i Firegrove nu", sa Stefan och vände mig om.

Han smackade lite lätt och jag började galoppera försiktigt. Även om jag inte sprang fort, så ekade mina hovar i stenvägen, och jag såg många chockade blickar när vi kom förbi. Jag log med blicken för mig själv.

Tänk om de bara visste vad jag egentligen var.