Elementhästen

Kap 17

~REDIGERAD~

~Okänt perspektiv~

Jag ser hur ön sakta går under. Men än finns det hopp. De fyra hästarna  är snart förenade med Alex, Linda, Lisa och Rebecka. Men bara hoppet om öns överlevnad finns kvar. Diamant är svårt skadad och kommer nog inte klara sig. Min fina Diamant dör sakta. Ända sättet att rädda henne är om de lyckas rädda henne i tid. Innan växter och vatten börjar försvinna från ön.

"Kom igen, vi flyger hem igen", sa jag och vände Master.

Han frustade och flög hem till hästarnas rike. Masters vita man vajade lätt i vinden och det är så underbart att flyga. Master landade på ängen och skrittade mot dungen. Jag kan höra redan härifrån hur alla hästar springer runt. Om man kollar riktigt noga på marken kan man se att de små stenarna rör på sig. 

Jag smackade på Master och han började graciöst trava genom skogen. När vi kom fram till dungen, satt jag av och gick fram till Moonstar. Master bugade sig och så gjorde jag med. 

"Något nytt om Diamant?" frågade han och kollade ner på mig. 

"Inte mycket mer än att det är liten chans att hon klarar sig. Men ön kommer räddas, det är säkert. Alla fyra hästar är hittade", sa jag och ställde mig normalt igen 

"Okej", sa han tyst.

Jag nickade kort och gick därifrån med Master efter mig. Upp på kullen och in i slottet. Jag hörde Master gå till hästarna på ängen. Jag gick upp för den långa trappan och ut på balkongen. Lutade mig mot räcket och kollade mot horisonten.

~Rebeckas perspektiv~

Jag vaknade av att tre hästar gnäggade högt utanför stallet. Jag satte mig upp och kollad på Alex, Linda och Lisa som också vaknat. Alla tre for upp och sprang ut från stallet. Där ute stod Airboy och Rubin, med den sista av de fyra hästarna. Starshine, Tin-Can, Meteor och Glow kom ut och ställde sig vid oss. 

"Okej. Dags att rädda Diamant och den här ön", sa Alex och satt upp på Tin-Can.

Lisa och Linda satt upp på sina hästar och jag stod tvekande kvar på marken. Jag vet inte varför jag tvekade. För jag ville rädda Diamant över hela mitt hjärta. Men det var något som fick mig att tveka.

"Rebecka, kom igen, sitt upp på nån av hästarna", sa Linda och kollade på mig.

Glow frustade och ställde sig framför mig. Jag tvekade. Jag tog ett djupt andetag och satt upp på honom. 

"Så. Vi måste skynda oss", sa Alex och smackade på Tin-Can.

Alla hästar for iväg i full galopp. Marken skakade under oss. Människor kollade fundersamt på oss när vi for förbi. Med riktning mot Moorland stranden. Vi visste att ett fartyg skulle åka ut till Dark Core därifrån.

~Diamants perspektiv~

Jag öppnade sakta ögonen. Min andning var tung. Och kroppen svag. Jag reste mig och försökte gå. Men benen skakade för mycket så fort jag rörde dem. Jag känner inombords hur jag sakta försvinner från denna värld... 

Plötsligt öppnades dörrarna bakom mig. Två män kom in, la kedjan runt min hals och drog med mig ut. De förde mig till plattformen jämte portalen. Som jag innan hade varit på. När de hade attackerat mig med mörka krafter.

När jag kom upp tog de av kedjan och gick ut till kanten. Framför mig stod en svart häst med röda eld slingor i manen. 

'Nightmare...' 

Allt kommer ordna sig, mitt barn. Du är starkare än vad du tror. Pappas röst var lugn och hoppfylld. 

"Så vi möts igen Diamant", sa han och gick närmare. 

"Jag skulle dödat dig innan ditt odjur", sa jag argt och la öronen bakåt. 

"Haha, så synd att du inte gjorde det då. För nu är det min tur att döda dig", sa han och hoppade fram och sparkade till mig i sidan. 

En sak jag vet är att han inte har krafter eller vingar. Men han är starkare. Jag flög upp i luften, flaxade så hårt med vingarna att det bildades en jätte stark vind, som gjorde så Nightmare backade. Jag landade och skrapade med hoven i marken. Det sprakade till och marken började brinna. När Nightmare kom tillräckligt nära stegrade jag och träffade han under ögat. Jag såg hur det blixtrade till i hans ögon. Jag sparkade till honom en gång till fast i sidan och han flög en bit bort och landade med en smäll. Jag kände hur magin och energin strömmade genom mig. Men jag vet. Jag vet att jag är svag och slut. Men just nu måste jag skada Nightmare, så mycket så han inte kommer kunna göra något på flera veckor. 

Nightmare reste sig upp och rusade mot mig. Marken skakade under honom. Som en jordbävning, fast en liten. Jag ställde mig stadigt framför honom. En stor smäll hördes när han sprang in i mig. Vi flög åt varsitt håll. Man kunde höra att vi båda landade med en duns. Båda låg helt stilla och andades tungt. 

Männen kom in och drog med mig till rummet. De stängde in mig och gick igen. Vad de gjorde med Nightmare vet jag inte. Men jag vet att smällen blev såpass stor att han kommer vara skadad ett tag. Jag la trött huvudet på marken och tittade på den mörka väggen.

'Skynda er....'

Hejhej alla!!! :)
Hehe jag är sämst på att hålla saker xD jag vet att jag sa i förra kapitlet att jag skulle uppdatera iallafall varannan vecka... Hehe men har inte haft så mycket fantasi och har typ bara kommit på korta bitar så därför det tagit ett tag.
Som ni kanske märkt börjar boken komma till sitt slut MEN har börjat skriva på en bok två! Ja även om jag inte skrivit klart denna men kom på en idé till en andra bok så har börjat skriva den men såklart kommer den inte ut innan denna är färdig.
Hoppas ni gillar kapitlet och fortsätter läsa :)
Ses
//L

***

Tjollahopp!

Denna veckan är det tufft med skolan så kommer nog inte uppdatera något kapitel. Iallafall inte innan helgen. Och får se om nästa vecka är lugnare. Vet att jag kommer ha en del att göra på helgen nästa vecka då jag ska träffa mamma och mina småsyskon. Men men vi får se när nästa uppdaterade kapitel kommer ut.

XOXO

//L