don't let me go | h.s

5

Låt:

Jet Black Heart - 5 Seconds of Summer

Melissas perspektiv.

"Jag kan inte gå in där! Varför kunde vi inte träffas hemma hos Gemma?" Det ser ut som att Harry kommer spy vilken minut som helst. Han mår så dåligt och jag får panik över att inte kunna få han att må bättre.

"Stanna här." ber jag. När vi nästan var framme skickade Gemma ett sms att hon var hemma hos Anne och att tvinga Harry att gå in där när han redan mår dåligt är tortyr. Jag går med snabba steg över gatan och upp till huset. Försiktigt knackar jag på dörren och steg hörs inifrån. Gemma öppnar dörren och möter mig med ett leende som hon klämt fram, för jag vet att det inte är äkta.

"Hej." Jag ler försiktigt och möter henne i en kram. Mina armar ligger hårt runt hennes kropp och jag håller kvar länge, både Gemma och jag behöver den här kramen för det har tagit hårt på mig med. Anne var en underbar person som lämnade den här jorden alldeles för tidigt.

"Hej." svarar hon svagt. Efter en stund släpper vi och hon drar in ett djupt andetag.

"Harry sitter i bilen, han klarar inte av att, du vet, gå in och ta in allting." säger jag försiktigt. Hon nickar kort, jag vet att hon förstår. Det är hennes egen bror. Det är självklart jobbigt för båda två, men jag tror Harry har tagit det mycket värre. Han fick inte samma tid med Anne som Gemma fick. Harry har bott i USA en stor del och det gick så fort för honom. Gemma visste en längre tid att Anne var sjuk, hon hann bearbeta tanken av att Annes liv inte skulle bli lika långt som planerat. För Harry kom det som en chock och han fick inte samma hejdå som Gemma.

"Ska vi åka hem till mig istället?" frågar hon. Jag nickar försiktigt, det var vad Harry önskade och jag hoppas det blir enklare så. Gemma tar på sig skor och jacka innan hon låser dörren och vi går till bilarna. Harry sitter med huvudet lutat i sina händer när jag kommer tillbaka och jag försöker hålla tillbaka alla känslor, om jag känner såhär, hur känns det då för Harry?

"Vi ska hem till Gemma." berättar jag tyst. Harry nickar kort och startar bilen. Jag lider med honom för fy fan, att behöva gå in i sin mammas gamla hus fullt med minnen av henne skulle varit hemskt. Harry kör efter Gemma och när vi är framme drar han en frustrerad hand genom sitt hår.

"Hey, det är okej att må dåligt." säger jag och lägger min hand ovanpå hans. Han tittar ner på våra händer innan han möter min blick. Att se hans tomma men samtidigt så arg, ledsen, ångestfyllda blick river i hjärtat och jag önskar jag kunde trolla så att han mår bra igen. Han går ur bilen och Gemma är fort framme hos Harry. Han lägger sina armar runt henne och de kramar varandra hårt och länge. Jag blundar hårt för att inte börja gråta. Den här resan kommer innehålla så mycket känslor och jag känner redan nu hur svårt det är att hålla tillbaka. Sakta knäpper jag loss bältet och kliver ur bilen. Gemma släpper kramen och drar in ett djupt andetag samtidigt som hon stryker med fingrarna under ögonen.

"Snälla." ber Harry tyst. Hon nickar kort och sväljer. Harry vill inte se henne gråta, jag vet att han har svårt att hålla tillbaka då. Jag har bara sett Harry gråta två gånger över det här, resten av tiden har han velat vara ensam, hållit tillbaka eller bara varit helt tom. Jag blinkar flera gånger för att hålla tillbaka tårarna. Fan också.

"Jag har köpt fika." säger hon och klämmer fram ett leende när hon först möter Harrys blick och sedan min. Jag nickar försiktigt och försöker också le, även fast det mer känns som en grimas. Försiktigt stänger jag igen bildörren, går runt till Harrys sida, tar tag i hans hand och stryker lätt med tummen över hans handrygg. Han ville inte ens hit, alla jobbiga minnen och platser. Men jag vet att det är bra för honom att uppleva det här, att få bearbeta det även fast det är jobbigt.

Vi går in till Gemmas lägenhet och hon visar mig runt eftersom jag inte har varit här förut, jag har bara varit hos Anne. Lägenheten är mysig och det känns som att Gemma trivs här. I hallen står foton på byrån och det hugger i hjärtat när jag ser hur Harry stannar upp för en sekund och ser på korten.

Ett utav korten är på Harry, ett är på Harry och Gemma, ett är på Anne, ett är på alla tre tillsammans och så finns det andra familjekort.

Jag går fram till honom och tar upp ett familjefoto från när han var liten. Det stora leendet är fastklistrad på hans läppar och jag önskar att jag kunde se det här leendet oftare. Anne har också ett stort leende på läpparna. Försiktigt stryker jag med tummen över fotot innan jag ställer tillbaka det och följer med in i lägenheten.

...

"Får jag låna duschen?" frågar Harry och harklar sig tyst.

"Självklart." svarar Gemma. Harry reser sig upp från bordet och ställer kaffemuggen på diskbänken innan han lämnar oss ensamma. Både Harry och jag är trötta och just nu tror jag att Harry vill vara ensam ett tag. Gemma fyller på med kaffe i våra muggar och vi flyttar oss ut till tv-rummet. Duschen går igång och jag har en känsla av att Harry kommer stanna där ett tag.

"Hur är det med honom? Jag menar hemma hos er." frågar Gemma och höjer muggen till sin mun. Jag suckar tyst och tittar ner på mina händer som är slutna runt muggen.

"Det är inte bra och jag vet inte vad jag ska göra för att få honom att må bättre. Jag menar, han måste ju smälta det, men det har snart gått fyra månader. Jag vill bara inte pressa honom så att han mår ännu sämre." berättar jag. "Han ville ju inte ens åka hit men jag tror det är bra för honom att komma hit ändå."

Gemma nickar försiktigt, det känns som att om det är någon som känner Harry så är det hon. Hon suckar och biter sig löst i läppen när en tår slingrar sig ner för hennes kind. Jag önskar att jag kunde trolla så att detta aldrig hade hänt, men det är inte så det fungerar. Tårar börjar leta sig ner för mina kinder och jag hoppar närmre för att kunna krama henne. De förtjänar inte det här. De förtjänar inte smärtan och Anne förtjänar inte att förlora sitt liv så tidigt.