don't let me go | h.s

4

Låt:

Idfc - Blackbear

Harrys perspektiv.

Jag slänger in väskorna i bilen och Melissa kommer ut lagom när jag stängt bagageluckan.

"Är allting med?" frågar jag. Hon nickar och öppnar dörren till passagerarsätet. Varför vi åker bil hela vägen från Brighton till Cheshire vet jag inte riktigt, vi behöver väl en ordentlig roadtrip tillsammans.

Jag hoppar in i förarsätet och startar bilen innan vi lämnar Brighton för ett par dagar. Jag har sån jävla ångest just nu och skulle egentligen vilja stanna hemma men Melissa har tvingat med mig. Jag vill inte tillbaka till Cheshire, det ger mig bara dåliga flashbacks och ännu mer ångest än vad jag redan har dagligen. Den där jävla ångesten, jag hatar den. Den äter mig levande. Jag har ångest över allting, över att mamma inte finns längre, över att jag inte har ett jobb, över att Melissa försörjer oss, över att jag dricker, över att jag är nykter för när jag är nykter får jag ännu mer ångest, över att Gemma är besviken på mig, över att Gemma mår dåligt. Jag har ångest över precis allting och det känns som att jag drunknar, faller sakta ner i ett svarta intet där det inte finns något mer än ångest.

Jag lägger min hand på Melissas lår medan hon tyst nynnar med på låtarna på radion med blicken ut genom fönstret. Hon tittar upp på mig och ler. Hon vill mitt bästa hela tiden, hon försöker verkligen hjälpa mig för jag kan inte hjälpa mig själv. Det går inte. Det enda jag kan göra är att låta tiden gå, för tiden läker tydligen alla sår. Men ärren som kommer finnas kvar efteråt kommer göra så helvetes jävla ont.

Jag behöver Melissa, hon håller ihop mig när bröstkorgen slits sönder av ångest. Hon förstår hur ont det gör att vara ensam med sorg som man inte själv förstår sig på. Jag skulle kunna sitta och prata med en psykolog om hur jag känner, jag skulle kunna säga flera tusen ord och personen skulle kanske förstå vad som händer inuti min hjärna, men den skulle inte känna medlidande och förstå hur det känns i mitt hjärta. Melissa behöver jag inte ens säga ett enda ord till, men hon lider med mig. Hon förstår för hon har själv varit där. Och det är så jävla skönt att inte behöva förklara sig, hon förstår ändå och det enda hon vill är att hjälpa mig. Hon låter smärtan ta den tid den behöver.

Men jag undrar hur länge jag ska behöva stå ut, hur länge ska det ständiga trycket över bröstet vara kvar? Hur många gånger ska jag behöva ta ut det i ilska eftersom tårarna är slut? Hur många gånger ska Melissa behöva gå ner till källaren och hitta mig med sönderslagna knogar mot boxningssäcken?

Folk säger åt mig att vara stark, men de vet inte hur det känns att vara så svag, så maktlös. Det finns ingenting jag kan göra, det finns ingenting. Hur länge ska det ta innan smärtan försvinner? Hur länge?

Det är som att gå i öknen med ett paraply. Det kommer aldrig börja att regna. Väntan är evig och det är meningslöst. Paraplyet fyller ingen funktion eftersom det aldrig kommer att skydda mig från regnet.

Smärtan kommer aldrig att försvinna för jag kommer aldrig kunna känna lyckan igen. Det är onödigt att ens försöka. Man kan bara vänta på något som aldrig kommer att hända.

Melissa sa till mig att jag kommer inte drunkna av att ramla i vattnet, jag drunknar om jag stannar där. Men hur fan ska jag kunna komma upp om jag inte har något som drar upp mig. Melissa håller min hand så att jag är över ytan, men hon kan inte dra upp mig på torra land. Det är jag som ska klättra upp med stöd i Melissas hand. Men jag orkar inte. Det finns ingen kraft av att klättra, det finns ingen vilja. Det finns bara ångest och det enda jag gör är att dra ner Melissa med mig.

Ångest är ett jävla odjur. Den drar ner mig under ytan medan Melissa försöker hjälpa mig upp.

Jag hatar det. Jag hatar ångest. Jag hatar smärta.

Den enda tiden när jag inte känner allting så starkt är när jag har alkohol i blodet. Spriten bedövar smärtan för stunden och det är så jävla skönt.

Jag vill bara att Melissa ska vara lycklig. Jag önskar att jag kunde hålla löftet jag lovade. Att allting skulle bli bra, att vi skulle må bra när vi var tillbaka i England.

Jag försöker le för hennes skull, men bakom leendet jag bär finns det bara smärta. Jag försöker göra henne lycklig när jag kan, för jag vet hur det känns att vara ledsen.

Jag önskar jag kunde lära mig att leva med smärtan, för just nu känns det som att jag sakta dödar mig. Det är inte bara mitt eget liv som jag förstör, det är Melissas också.

Jag bygger upp vägg efter vägg runt mig, och hittills är det bara Melissa som bryr sig tillräckligt för att bryta ner dem. Gemma kan inte, hon har tagit detta lika hårt som mig. Varför ska hon bry sig om mig när hon själv känner lika mycket smärta?

Men jag tror nästan det jobbigaste är att det blir svårare för varje dag som går. I början trodde jag att det skulle bli bättre med tiden, men det blir svårare och jag vet inte hur länge till jag kan hantera det.

Jag behöver en paus från mina egna tankar. Men hur det ska gå till har jag ingen jävla aning om.

Diskret tittar jag på Melissa, hon sjunger fortfarande tyst med i låtarna och tittar på allting som åker förbi utanför fönstret. Fan vad jag älskar henne, men det enda jag gör är att förstöra.

"Åh jag älskar den här låten." säger hon och skruvar upp volymen när en ny låt kommer på. Jag är glad att jag kan älska en annan person så mycket som jag gör när jag inte kan älska mig själv.

För Melissa är mitt fucking allt.