don't let me go | h.s

14

Melissas perspektiv.

"Harry, jag älskar dig." viskar jag medan tårarna rinner ner för mina kinder. Mina händer skakar när jag omfamnar Harrys händer med dem. Pipet som hela tiden låter går över till ett evigt tjut och jag lutar mig fram för att kyssa hans läppar en sista gång. Jag mötte dem som att de vore luft och att jag inte kunde andas. Det gör så jävla ont. Så, jävla, enormt och ändligt ont inuti mig och det känns som att smärtan aldrig kommer att försvinna.

Jag vaknar med ett ryck och flyger upp i sängen. Min bröstkorg åker upp och ner av de häftiga andetagen och min kropp är dränkt i svett. Mina kinder är blöta av tårar och mina fingrar skakar, precis som i drömmen. 

"Melissa, är du okej?" Louis röst bredvid mig får mig att hoppa till. För en sekund glömde jag bort var jag var någonstans men när jag tittar ut över det mörka rummet minns jag var vi är, på sjukhuset, hos Harry.

"Ja." säger jag och harklar mig när jag märker hur skakigt det lät. "Jag ska bara kolla hur det är med Harry." säger jag och tar bort täcket från min kropp. Louis reser sig lätt upp från sin säng på andra sidan rummet innan jag går ut för att smita över korridoren och in på Harrys rum som är tvärs över. 

Försiktigt öppnar jag dörren och möts av pipet från maskinen vilket får mig att pusta ut. Även fast det bara var en dröm kunde det lika gärna hänt. Jag går fram och lämnar en snabb puss på hans panna innan jag lämnar rummet igen.

"Jag älskar dig."

 Vi fick bara stanna på sjukhuset i två nätter innan vi är tvungna att åka hem, men jag vill inte åka hem. Jag vill inte vara i vår lägenhet utan Harry. Men jag har Louis, han är min trygghet nu. Jag behöver honom för att inte falla ihop i en hög och aldrig mer vilja resa mig.

Jag går in till vårt tillfälliga sovrum igen och fram till min säng, men jag vet att jag inte kommer kunna somna om.

"Louis?" Jag vänder mig om mot honom och möter hans blick som redan var riktad mot mig.

"Får jag..?" börjar jag tveksamt men Louis läser mina tankar och flyttar sig åt sidan och lyfter upp täcket. Jag går fram och lägger mig bredvid honom. Jag behöver närhet. Jag känner mig ensam som det är. Jag behöver stöttning.

"Allting kommer bli bra igen, vad som än händer." viskar han innan vi somnar om.

...

Kroppen värker när jag vaknar. Louis sover fortfarande bredvid mig och andas tungt i sömnen. Försiktigt reser jag mig från sängen och byter om från en utav Harrys t-shirts till kläder jag haft med mig. Ikväll åker vi hem över natten, men jag kommer åka hit imorgon igen. Jag vill vara med Harry. 

Jag låter Louis sova vidare innan jag går in till Harrys rum igen. Han behöver sömn lika mycket som jag och har inte fått så mycket heller. 

Korridorerna på sjukhuset är aldrig tomma så jag skyndar mig över till Harrys rum för att alla ska slippa se mitt trassliga hår. Längre ner i korridoren kommer några som jobbar här springandes och jag ryser av tanken att behöva jobba med sånt här. Jag skulle aldrig klarat av det. 

Jag skyndar mig in på Harrys rum för att slippa störa och stänger dörren men fryser snabbt i mina rörelser när jag hör ljudet. 

Det eviga tjutet. 

Jag vänder mig om mot Harry och ser skärmen bredvid som visar ett långt streck. Det är inga vågor som visar att hans hjärta slår.

Det är ett streck. 

Jag lägger mina händer för munnen och springer fram till honom. tar tag i hans händer och ber till högre makter att jag drömmer. Precis som i natt. Detta är en dröm. En hemsk mardröm.

"Harry!" 

Dörren bakom mig öppnas och jag skriker hans namn ännu en gång.

"Vakna! Jag behöver dig!" gråter jag men blir snabbt bortdragen. Sköterskor och läkare är framme hos honom medan jag blir utdragen från rummet. Louis öppnar dörren från vårt rum och jag kastar mig i hans famn.

"Han är borta." viskar jag och faller ihop i hans armar. Min värld rasar framför mig. Mina andra halva försvinner. Mitt liv vänds upp och ner och jag inser att ibland finns mardrömmar på riktigt. 

I'm sorry