don't let me go | h.s

10

Melissas perspektiv.

Tårarna börjar rinna igen, den här gången är det en blandning av alla känslor. Jag kan inte förstå att han är här. Med snabba rörelser reser jag mig upp och springer fram till dörren. Hans oroliga ögon möter mina och jag slänger mig i hans famn.

"Åh herre gud Melissa." Den lite hesa rösten och starka accenten viskar mot min axel medan han lugnande drar med händerna längs min rygg.

"Vad gör du här Louis?" Gråtandes tar jag ett steg tillbaka men han håller fortfarande mig för att jag inte ska falla ihop i en hög, för just nu är jag så svag att jag skulle kunna göra det.

"Jag var och hälsade på hemma och tänkte åka förbi Gemma för att se hur det var med henne och precis då fick hon ett samtal om det här. Jag körde hela natten." berättar han vilket får mig att gråta ännu mer. Jag lägger händerna för mitt ansikte och lutar mig mot hans bröst. Jag visste inte ens att han var i England och vi har inte pratat sen Harry och jag flyttade. Han håller mig så stadigt och precis när jag trodde att allting skulle falla samman totalt kommer Louis och räddar mig.

Jag känner mig som en hjälplöst barn. Att Louis är här och håller om mig får mig att hållas ihop. Sprucken, men han håller ihop mig. I flera minuter står vi i dörröppningen och medan jag fortfarande har händerna för ansiktet mot hans bröst gungar han mig fram och tillbaka i en lugnande effekt. Sakta börjar han gå in i rummet och stänger försiktigt dörren bakom sig med foten innan han fortsätter att gå in, fortfarande med sina armar runt min kropp. Han sätter ner mig på sängen och sätter sig på knä framför mig. Hulkandes försöker jag få luft bakom tårarna och varsamt tar han bort mina händer från ansiktet.

"Vad hände Melissa? Berätta för mig." säger han mjukt. Jag försöker ta ett djupt andetag för att lugna mig själv, men lyckas inte särskilt bra. Allting är suddigt i hjärnan och det gör ont av att bara tänka på det.

"Jag hittade honom när jag gick hem från jobbet." säger jag och faller ut i gråt igen. Louis mumlar ett nästan ljudlöst "herre gud" medan stryker med tummen över mitt knä och lår. Louis och Harrys relation förstördes tack vare mig men det betyder inte att de fortfarande gillade varandra, djupt inne.

"Han låg där, nerkyld och blek." berättar jag bakom tårarna. Det känns overkligt att detta verkligen har hänt på riktigt. Att det var jag som hittade honom dessutom.

En knackning på dörren får Louis att vända sig om och dörren öppnas försiktigt.

"Hej Melissa. Vi har lite information nu." Emilys ansikte i dörren får mig att vilja gråta ännu mer. Louis reser sig upp och tar tag i Emilys hand.

"Louis, kompis till Melissa och Harry." förklarar han och hon ler mjukt.

"Jag är Emily och var med och hämtade Melissa och Harry." berättar hon kort innan hon sätter sig på huk framför mig.

"Harry lever fortfarande, men han ligger i koma." Mitt hjärta stannar, tog det sju timmar att berätta för mig att Harry fortfarande lever? Sju timmar där jag trott att den personen som betyder mest för mig var borta.

"Läget är ostabilt och vi vet fortfarande inte hur länge han kommer att ligga i koma eller om han kommer klara det." berättar hon tyst. "Vi beklagar men om du vill så får du komma till Harrys rum."

Mina händer täcker ansiktet, det känns overkligt. Han lever fortfarande, men han kanske inte kommer att göra det inom några dagar, veckor, månader. Jag tittar upp och möter Emilys blick.

"Var är hans rum?" frågar jag. Är det ens fråga att fråga ifall jag vill se honom. Han är mitt allt, min andra halva. Jag behöver se honom. Hon reser sig upp och ber mig att följa med. Louis följer efter och på skakiga ben går jag genom korridorerna.

"Han ligger här inne, om det är något så tryck på knappen där inne så skickas personal hit, annars kan ni fråga någon som jobbar här om det är något ni undrar över." Emily stannar vid ett rum, jag nickar kort på det hon sagt och försiktigt öppnar hon dörren.

Harry ligger i en säng, runt om honom är det fullt av maskiner och bredvid sängen finns det en stol. Jag går fram och sätter mig på stolen, tar tag i hans händer och blundar hårt. Händerna är varma, hans läppar är inte blå längre och pipen på maskinen visar att hans hjärta slår. Det finns slangar överallt, bland annat till hans näsa för att hjälpa honom med andningen.

"Melissa? Jag sitter utanför om det är något." viskar Louis i dörröppningen och jag nickar kort utan att vända mig om. En ensam tår tränger sig ut från mina stängda ögon och jag andas in luften av hans händer. Han lever. Han är framför mig och det känns fruktansvärt samtidigt som mitt hjärta slår av lättnad.

Han lever.