don't let me go | h.s

17

Melissas perspektiv. 

Jag stryker med händerna över den svarta klänningen. Det var Harrys favorit, jag hade alltid på mig den på alla frathus festerna i USA. Den har varit med om mycket och jag har fått lämnat in den på tvätt alldeles för många gånger tack vare alla drinkar som blivit spillda över mig. Men Harry tyckte om den och det är för honom jag bär den. 

En lätt knackning hörs på dörren och jag vänder mig mot spegeln en sista gång.

"Kom in." svarar jag och handtaget trycks försiktigt ner. Igenom spegeln ser jag Louis som kommer in med den svarta kostymen på sig. Han ger mig ett försiktigt leende medan han stänger dörren bakom sig och går igenom rummet fram till mig. 

"Du är jätte vacker Melissa." säger han. Jag ler försiktigt och tittar ner på mina händer som jag nervöst knutit framför mig.

"Tack, du med." svarar jag. 

"Är du klar?" frågar han försiktigt och jag tittar mig i spegeln en sista gång och nickar kort.

"Ja, har du pratat med Gemma?" frågar jag och vänder mig mot honom.

"Inte sen igår, vi skulle ses vid kyrkan." säger han. Jag nickar kort igen och går tillsammans med Louis ut från hotellrummet. Gemma hade sagt att vi kunde sova hos henne men mamma tyckte det var bäst att vi stannade på hotell under de två nätter vi skulle stanna i Cheshire. Det är nog bäst så, alla behöver sin egen tid och sitt eget ställe att sova på. Men även fast både mamma, Louis och jag hade egna rum gick jag in till Louis rum efter att ha legat och vridit mig i flera timmar igår kväll. Jag behövde hans trygghet.

Att möta alla gamla vänner från USA känns jobbigt. De kommer se hur jag smalnat av, hur mitt ansikte förlorat sin färg och hur mina ögon förlorat liv. Men trots allt kan det vara skönt att känna särskilt Ambers och Nialls armar runt min kropp. Jag behöver det. Styrka.

Sida vid sida går vi igenom korridorerna och ner till lobbyn där mamma väntar mig på oss. Hennes ansikte är stelt och hennes axlar är uppdragna. 

"Är ni redo?" frågar hon. Hennes ton är kort och frånvarande. Det är hennes sätt att behandla den här dagen på, stöta bort folk och stänga ute känslorna. Både Louis och jag nickar och vi går ut till taxin som väntar på oss. Min blick är riktad ut genom fönstret hela den korta resan. Jag är lik mamma på det sättet att jag stänger ute alla och går in i mig själv. Jag behöver vara självisk nu och tänka på mig själv, även fast jag vet att det gör ont för de andra också.

Att känna Ambers armar runt mig innan vi går in i kyrkan ger mig kraft. Hon håller mig hårt och länge och innan vi släpper så viskar hon svagt i mitt öra.

"Det är okej att må dåligt. Du är inte ensam." 

Jag nickar kort och ger henne ett svagt leende innan jag pustar ut och torkar under ögonen innan tårarna börjar rinna. Hon har rätt, det är okej att må dåligt och jag är inte ensam. Men det känns så, det känns som att jag är ensammast i hela världen. 

Niall kommer upp bredvid mig och lägger armarna runt min kropp. Han håller mig lika hårt och länge som Amber och att få känna hans lukt igen gör mig lugn. Han gjorde Harry lugn, han gör mig lugn, han gör alla lugna och att han är här med oss idag känns så bra. 

Hand i hand med Gemma går jag in i kyrkan och sätter mig på raden längst fram med Louis på ena sidan och Gemma på andra. Gemmas axlar skakar redan. Hon har förlorat sina två närmsta familjemedlemmar på några få månader. När jag tänker på hur ont det gör för mig kan jag inte föreställa mig hur det känns för Gemma. Det är hennes bror. Hennes kära lillebror. Livet är så orättvist. 

Min blick är fäst på den stora kistan och jag känner hur tårarna redan börjar okontrollerat rinna ner för mina kinder. Inte på sättet att jag gråter och flämtar efter luft, tårarna bara rinner medan jag har blicken på kistan. 

Det känns som att begravningen tar flera år och när den är slut lägger Louis en stöttande hand på min rygg medan vi går till taxin. Jag lutar huvudet mot hans axel medan han drar med armen över mina överarm. En djup suck lämnar mina läppar. Det är skönt att ha det överstökat, jag visste att detta skulle bli jobbigt. 

Det är en tystnad i taxin påväg tillbaka till hotellet igen. Jag såg inte ifall mamma grät eller inte, hon är inte personen som gör det inför folk. Om hon kommer gråta kommer hon göra det när vi kommer tillbaka till hotellet, ensam på hennes rum där ingen kan se. 

"Ska vi ses här nere i lobbyn klockan sju för middag?" frågar mamma med en kort ton. Jag nickar kort innan vi skiljs åt. Louis och jag går till våra rum medan mamma går till sitt rum som ligger längre bort från våra. 

"Melissa? Vill du-..." 

"Vill du följa med in?" Jag avbryter Louis snabbt eftersom jag inte vill att han ska behöva fråga mig allting och vara så respektfull. Han behöver inte vara försiktig och akta sig för att trampa mig på tårna hela tiden även fast jag uppskattar det. Han är en människa och det tar hårt på honom med. Vi behöver varandra nu.

Han ger mig ett litet leende och nickar kort.

"Gärna." säger han och tittar ner i golvet en kort sekund. "Jag ska bara byta om, jag kommer om en liten stund." säger han. Jag går in på rummet och tar av mig klänningen, tar på mig mjukisbyxor och en skön tröja innan jag tvättar bort sminket. Efter några få minuter knackar det på dörren och jag möts av Louis som är klädd likadant som mig. Ingen av oss orkar bry oss om hur vi ser ut, det spelar ändå ingen roll. 

Vi sätter på en film men tittar inte på den. Vi sitter och pratar i flera timmar medan filmen rullar på TVn. Vi pratar om allt, om hur han hade det i USA, om hur vi hade det hemma i Brighton och om vad som kommer hända. 

"Åker du hem efter det här?" frågar jag tyst och tittar ner på mina händer.

"Det beror på vad du vill. Om du vill bli av med mig eller om jag ska stanna." säger han och ler försiktigt för att lätta upp skämtet om jag nu hade tyckt att det var för tidigt att skämta. Jag skrattar lätt och nickar.

"Usch, åk härifrån." säger jag. "Nej, jag vill att du stannar om du kan." lägger jag till. Jag vill inget hellre än att han stannar. Att stå ut med mamma en vecka till utan honom kommer inte gå och vad ska jag göra när mamma åkt hem igen? Börja om livet på nytt? Helt ensam i lägenheten, ska jag sälja den? Flytta någon annanstans och börja om från början? Skaffa nya vänner, skaffa ett nytt jobb eller ska jag börja från där det är? Bo kvar och fortsätta jobba? Jag ser hellre att Louis är kvar med mig ett tag och så får tiden utse vad som ska ske. 

Eftersom jag har fucking ögoninflammation kan jag uppdatera såhär mitt på dagen. 

Glöm inte att rösta. 

ILYSM