don't let me go | h.s

11

Melissas perspektiv.

Jag styrker lätt med tummen över Harrys händer som ligger i mina. Han är så vacker. Hans slutna ögon och de fylliga läpparna är helt stilla. Det eviga pipet från maskinen som visar att hans hjärta slår. Bakom mig öppnas dörren. När jag tittar upp på klockan ovanför Harrys säng visar den 11:38 och dörren bakom stängs igen. De välkända stegen går fram till mig och sätter sig på stolen bredvid mig utan att säga något.

"Jag vill inte att du ska åka härifrån." viskar jag hest. Alla tårar, skrik och den lilla sömnen har tagit på min röst. Men jag kunde inte bry mig mindre.

"Jag stannar om du vill." svarar han tyst. Jag möter hans blick och nickar försiktigt. Jag behöver honom. 

"Vill du vara ensam med honom?" viskar jag. 

"Om det är okej för dig."

Jag nickar kort och reser mig upp. Egentligen vill jag inte lämna honom men jag behöver luft och Louis behöver ensam med honom lika mycket som mig. Medan jag har suttit i flera timmar inne på Harrys rum har Louis tålmodigt suttit utanför och väntat. Han förtjänar att få tid ensam med Harry.

Med tunga steg går jag ut från rummet och längs korridorerna på sjukhuset. Det känns hopplöst. Om Harry aldrig vaknar igen vet jag inte vad jag kommer göra. Jag kan inte hoppas på att han gör det, om han aldrig vaknar upp kommer det krossa mig totalt. Det enda jag kan göra är att hoppas på det bästa men förbereda mig för det värsta.

Den kalla luften slår emot mig när jag öppnar sjukhusets dörrar. Folk som går förbi mig ger mig medlidande blickar. Smärtan avspeglar sig på utsidan, mitt hår är rufsigt, mina ögon är röda och svullna och jag är blek. Att livet tog en sån här vändning får mitt hjärta att värka ännu mer. 

Jag försöker låta den kalla luften rena mig, men det hjälper inte. Några meter ifrån mig står en kvinna, hon kanske är runt 50, och röker. Jag överväger om jag ska fråga om en cigarett, jag vet att jag inte borde men det kan hjälpa mig. 

"Ursäkta? Skulle jag kunna-..." Hon avbryter mig genom att ta upp paketet från jackfickan och sträcker över det till mig. Försiktigt tar jag ut en av de giftiga pinnarna och tar tacksamt emot tändaren. Att röka bredvid ett sjukhus kan vara bland det värsta någonsin. Men jag behöver det. 

"Tack." Jag ger henne en liten nick och hon nickar kort för att försäkra att det är okej innan jag lämnar henne och sätter mig på bänken ett par meter ifrån. 

Jag stänger ögonen, låter röken förgifta mina lungor och min kropp. Blåsten tar tag i trädens grenar och drar runt löven på marken. Bilarna från vägarna runt omkring ger ifrån sig ett evigt ljud och det känns som att jag drömmer. En mardröm som snart kommer ta slut. Allting är overkligt. Harry ligger och sover bredvid mig och det är snart över. Jag vaknar upp och går snart till jobbet. Men när jag öppnar ögonen är fortfarande cigaretten mellan mina fingrar och jag sitter utanför sjukhuset. Jag känner inte ens hur kallt det är ute, men jag ser det på hur min hud har knottras. Efter några minuter går jag in igen. Jag kommer snart börja gråta och behöver Harry vid min sida. Bara hans närhet gör mig lugn.

Mina steg ekar genom korridoren. När jag går in i rummet knackar jag försiktigt för att förvarna Louis om att jag kommer. 

"Hej, stör jag?" frågar jag svagt. Han skakar på huvudet och ger mig ett leende. Jag går fram och sätter mig på stolen bredvid Louis, lägger mina händer över Harrys och suckar tyst.

"Förlåt, jag klarar bara inte av att vara ensam." viskar jag. Han lägger sin hand på min rygg och drar försiktigt.

"Säg inte förlåt." svarar han. Jag tittar upp på honom och nickar kort. Att le som svar känns långt bort. En tystnad lägger sig och jag blundar hårt medan jag stryker med tummen över Harrys händer.

"Tror du han hör oss?" frågar jag. Louis rycker försiktigt på axlarna efter en liten stund. 

"Kanske. Jag hoppas det." säger han. Jag nickar kort, jag hoppas också det. Jag undrar om Louis sa samma saker till Harry när han var ensam som jag gjorde. Hur mycket jag älskade honom, att jag aldrig skulle släppa hans sida tillsammans med tusen andra saker.

"Är du hungrig?" frågar han efter ännu en stunds kort tystnad. Det svider i magen, men jag är inte sugen på någonting så jag skakar svagt på huvudet.

"Melissa, du borde äta. Om du ska sova här behöver du hem och hämta grejer också. Jag kan köra dig. Det går fort." Egentligen skulle jag vilja säga emot men Louis förtjänar inte det. Jag vet att han har rätt dessutom. Istället för att tjafsa emot och protestera nickar jag kort och lämnar en mjuk puss i Harrys panna innan vi lämnar sjukhuset för en kort stund.

Jag förklarar vägen hem till min och Harrys lägenhet för Louis som kör och när vi går uppför trapporna känns det hemskt att behöva mötas av en tom lägenhet utan Harry. Som jag väntat mig ligger det spritflaskor på golvet men jag ignorerar det. Vad annars kan jag göra?

"Ta en dusch medan du kan. Om du vill kan jag fixa något att äta." säger Louis och ger mig ett mjukt leende. Jag nickar kort. Han har rätt, jag borde duscha medan jag ändå kan. 

Det varma vattnet mjukar upp mina ömmar muskler och jag låter tårarna som tränger fram igen få rinna fritt. Om det är något som hjälper mig är det faktiskt att gråta. Det om något renar mig och får mig att låta bli att hålla inne alla känslor. När jag kommer ut igen går jag raka vägen till sovrummet för att ta på mig rena kläder. Lägenheten känns tom även fast Louis är här. Han fyller inte upp den på samma sätt som Harry. Men jag är så tacksamt över att han är här. 

Ur garderoben tar jag fram en väska som jag kan fylla med lite kläder och grejer som jag behöver. Jag struntar i att vika och lägga ner det fint utan trycker ner det jag behöver och tar på mig nya kläder. Jag drar hastigt upp lådan på Harrys nattduksbord för att ta ut hans laddare, min gick sönder för några dagar sedan så jag har fick låna hans tills jag köpte en ny. Överst i lådan ligger ett brev, med mitt namn på. Jag drar efter andan och sätter mig ner den obäddade sängen. Det är Harrys handstil. Efter många tankar som åkt förbi i huvudet bestämmer jag mig för att läsa det sen, tillsammans med Harry. Jag lägger ner brevet i väskan och går ut till Louis utan att nämna brevet.