don't let me go | h.s

15

Melissas perspektiv.

Jag flämtar efter luft. Tårarna, paniken och smärtan gör att luften inte går att ta in.

Det gör så jävla ont. Jag har aldrig känt en sån här smärta förut, aldrig någonsin. Det går inte att beskriva, det finns inga ord. Omöjligt.

Det känns som att bröstkorgen har slits itu. En sten över bröstet. Lock för öronen. Panik pulserande hjärta. Svidande, brinnande ögon. Brinnande smärta. Överallt smärta. Tomhet. Överallt tomhet. Inga ord når in. Inga ord, inga meningar är levande. Allt är för långt bort för att nå in. Tomhet.

"Det blir bättre." säger dem. Det kommer aldrig bli bättre, det kommer inte ens bli bra. Jag kommer bara få lära mig att leva med smärtan.

Ett dygn av smärta, olidlig smärta. Jag har ett liv framför mig. Ett liv med olidlig smärta. Jag kommer inte klara det. Smärta förändrar människor, jag kommer inte vara samma person. Aldrig någonsin.

Det gör ont.

Han är borta. Min trygghet. Min kärlek.

Den kyliga vinden river tag i mitt hår och regndropparna börjar falla. Jag behövde luft. Jag behövde något som kunde hjälpa mig. Men att sitta på bänken utanför lägenheten hjälper inte. Louis sover fortfarande på soffan. Jag tvekar på att han har sovit något under natten. Igår var det första gången jag såg Louis gråta. Det fick mig att känna mer smärta. Louis gråter inte, han visar inte smärta. Men Louis grät. Han grät i över en timme. Kanske längre. Efter beskedet ville båda två vara ensamma. När han kom tillbaka var hans ögon rödsprängda och svullna.

Är det ens mänskligt att behöva gå igenom en smärta som det här? Klarar en människa av det här?

"Melissa? Kom in." Louis hesa röst bakom mig får mig att vända mig. Inte hastigt, hastigt finns inte längre för mig. Min kropp är död och jag vänder mig sakta om. Sakta reser jag mig upp från bänken och följer med Louis in. Min kropp är redan genomblöt av regnet och Louis säger åt mig att ta en dusch för att bli varm. Jag står i duschen i en halvtimme innan jag kommer ut till Louis igen som gjort te åt oss. Jag undrar vad jag skulle gjort om Louis inte var här. Skulle jag ens stått på egna ben? Skulle jag legat i en hjälplös hög på sovrumsgolvet?

"Vet din mamma om det?" frågar Louis plötsligt och bryter tystnaden. Jag tittar upp på honom där han sitter mitt emot mig i soffan. Jag har inte ens tänkt på det, jag har inte ens ringt min mamma. Min mamma är min mamma, men vi har aldrig haft en bra eller nära relation. Hon har aldrig varit den som stått mig närmst, det har alltid varit Harry eller någon utav mina närmsta vänner. Det enda hon vet om är att Harry låg i koma, och även om hon bor på andra sidan jorden kunde hon brytt sig mer. Hon kunde sett till så att jag mådde bra, så att jag fick hjälp. Men hon brydde sig inte.

Jag skakar på huvudet och tittar ner i min tekopp igen. Efter några sekunder räcker Louis över min mobil som nyss låg på soffbordet. Han gick in på kontakterna för att leta upp min mamma som nu väntar på ett samtal från mig. Suckandes tar jag emot mobilen och trycker den mot mitt öra. Gråten är i halsen men jag håller tillbaka, jag har gråtit konstant i flera dygn, tårarna borde vara slut. Jag trodde dem var det, men sen försvann han, på riktigt, och då kom det ännu fler än tidigare.

Signal efter signal går fram och när hon väl svarar vet jag inte vad jag ska säga.

"Hej Melissa, hur är det?"

"Hej." Jag harklar mig tyst och blundar hårt. Hur kommer hon reagera när bomben släpps? Kommer hon bli chockad? Kommer hon gråta? Kommer hon känna smärta? Kommer hennes liv vändas upp och ner på samma sätt? Hennes dotter kommer inte förlova sig, gifta sig och skaffa barn med den killen hon har planerat det med. Kommer det vara smärtsamt för henne att tänka så? För det är ett rent brinnande helvete för mig.

"Melissa?" När jag inte svarar upprepar hon mitt namn för att veta att jag är kvar.

"Harry är borta. Harry är död." säger jag tyst och biter mig hårt i läppen. Tårarna börjar rinna igen, precis när jag trodde att jag var tömd på tårar. Tömd på sårbarheten och ensam kvar med smärtan.

Jag är glad över att hon inte svarar, att säga orden högt gjorde tillräckligt ont och jag vill inte ha någon reaktion. Det går minuter och sekunder innan hon svarar. Inte med ord, hon gråter.

"Han kanske inte var den bästa pojkvännen hela tiden, men den killen var speciell." säger hon efter ett tag och jag hör att hon fortfarande gråter. Tårarna börjar rinna ännu mer, mamma har aldrig tyckt om Harry. Hon tyckte inte han var bra för mig, men han gjorde mig glad och jag var kär i honom och det var huvudsaken.

"Jag ska köpa en biljett och flyga hem till dig. Är du ensam?"

"Louis är här." säger jag efter att ha torkat tårarna och harklat mig ännu en gång.

"Bra, jag tar flyget imorgon, hjärtat." säger hon och lägger på.