don't let me go | h.s

9

Låt:

She's Not Me - Pt.1 - Zara Larsson

Melissas perspektiv.

Vad är det de inte förstår? Jag vill inte ha någon jävla klapp på armen, det hjälper inte.

Jag vill ha tillbaka Harry.

En klappande hand eller en medlidande min ger mig ingenting.

Tårarna kommer aldrig ta slut, aldrig.

Det kala sjukhusrummet beskriver mig ganska bra just nu. Det finns inga känslor, allting är tomt och kalt. Sjukhuspersonal efter sjukhuspersonal har varit inne här hela natten och tittat till mig, sagt till mig att sova tills de har något att säga. Men hur tror dem att det skulle fungera?  Försöka komma på andra tankar?

Bilden på Harrys bleka ansikte vid bänken spelas upp gång på gång och ju mer jag tänker på det ju fler tårar rinner ner för mina kinder. Mina ögon är svullna, rödsprängda och det är suddigt att se när det hela tiden kommer nya tårar.

"Melissa, vi måste veta om det är någon som vi kan ringa." Vad var hennes namn nu igen? Emilia? Emily? Emily var det nog. Det var nog kvinnan som kom fram till mig när jag satt med Harry i min famn med mannen som ringt efter ambulans. Jag minns inte riktigt, allting är suddigt förutom Harrys kropp.

Jag har inte svarat på en enda fråga någon har ställt mig, vad är det som är så svårt att förstå med att jag inte är redo att prata än? Det har gått Fem timmar. Fem timmar är ingenting. Det känns som att jag nyss sprang ner till kroppen vid bänken och såg vem det var.

"Var bor dina föräldrar?" Frågan som alla ställt så många gånger de senaste timmarna men fortfarande inte fått något svar på. Jag kan inte prata, det finns inga ord.

"Melissa, jag förstår-..." Jag vill inte ha något medlidande och förklaring, så jag avbryter henne snabbt.

"Mamma bor i USA." fräser jag och riktar tillbaka blicken till den kala väggen.

"Finns det någon annan vi kan ringa så länge?" frågar hon. Jag suckar djupt och möter hennes blick igen. Det spelar ingen roll om de försöker hjälpa, jag vill inte ha någon hjälp och jag vill vara ensam.

"Kan jag få vara ensam?" frågar jag, även fast jag inte menar att vara otrevlig och kall kan jag inte hjälpa det. Hon ger ifrån sig en liten suck medan hon reser sig upp och lämnar rummet. Jag reser mig sakta upp från den hårda fåtöljen och går fram till fönstret. Utanför fortsätter allas värld, deras liv fortsätter precis som vanligt och jorden fortsätter att snurra. Men för mig har allting stannat. Först Anne, sen Harrys depression, sen det här.

Det värsta, tänkbara, någonsin.

Vinden tar tag i träden och de få löven som finns kvar dras med och flyger iväg. Människor går förbi på gatorna påväg till deras jobb. Vad är klockan? Sju? Åtta?

Med en duns sätter jag mig ner på golvet och brister ut i gråt. Han är borta, jag är säker på det. Hans bleka kropp kan inte ha varit vid liv. Hur ska jag klara av att leva nu? Jag kommer få stanna på sjukhuset länge, det är det enda jag vet. Att skicka hem mig skulle vara för riskfyllt, jag skulle börja skada mig själv, sluta äta. Hur ska det bli med lägenheten? Jag kan inte bo kvar där. Hur ska det bli med mitt jobb? Allt det åker snabbt förbi i hjärnan innan jag får upp bilden på Harry igen. Hans bleka hy och läppar. Skakigt drar jag med fingrarna över mina läppar. Hans läppar är fortfarande där och när jag stänger ögonen känner jag hur det smakade när jag kysste de för sista gången. Han stank av alkohol och rök. Han var så kall, det finns inte en chans att han skulle kunna klarat sig. 

Kommer jag någonsin få uppleva kärlek igen? Få känna tryggheten när Harry höll mig och varsamt kysste mina läppar? Kommer någon hålla mig tills jag somnar? Jag kommer inte få gifta mig med Harry och vi kommer inte att skaffa familj.

Dörren öppnas och en gammal kvinna drar in en vagn fylld av brickor med mat. Känslan av att äta får mig att vilja spy.

"Hej hjärtat, här har du lite mat så se till att äta nu." säger hon och ställer brickan på bordet bredvid sängen. Hon ger mig ett svagt leende innan hon lämnar mig ensam igen. Sakta reser jag mig upp för att titta vad det var för något, en liten burk med yoghurt och en torr gammal smörgås. Det lockar inte mer än innan och jag sätter mig ner på samma ställe igen, lutar huvudet mot väggen och blundar hårt för att hindra tårarna som trycker hela tiden. Kortet på Anne är i mina händer och jag trycker det mot min kropp samtidigt som tårarna fortsätter att rinna.

Om det finns någon plats där de döda är, så hoppas jag att Harry är hos Anne nu. Att han fick det han önskade och träffade sin mamma igen. Jag hoppas de är på en smärtfri plats tillsammans och får känna lycka igen.

Försiktigt öppnar jag ögonen igen och kommer då ihåg var jag är någonstans. Det fula sjukhusrummet är fortfarande här och det är fortfarande ingen mardröm. Det är på riktigt och jag är ensam med smärtan.

Nu vet jag hur Harry kände. Hur det kändes att veta att man aldrig kommer bli glad igen. Hur det kändes att det som man kunde offra allt för är borta och kommer aldrig komma tillbaka. En olidlig smärta som inte går att leva med.

Det gula ljuset från lampan i taket är det enda som lyser upp rummet då det fortfarande är mörkt ute. Hösten och vintern var något jag såg var emot, men nu är det bara ett helvete framför mig. Det är kallt och mina jobbkläder ger mig inte någon värme. En tunn, vit skjorta och svarta jeans. En knackning hörs på dörren och jag har lust att skrika. Vad i jag vill vara ensam är det dem inte förstår?

"Melissa?" Rösten på andra sidan dörren tillhör inte någon på sjukhuset och mitt hjärta stannar när det kopplar vem det är.

Tänkte inte uppdatera förens imorgon men vi firar 100 följare! Tusen tack!

Älskar er!