don't let me go | h.s

7

Harrys perspektiv.

Helvete. 

Är det inte ledsamt att man är så van vid att må dåligt att man kan säga att jag är van vid det?

Jag börjar sakta ge upp, det finns ingen mening med att försöka när det inte finns något mål att nå. När ska jag få känna lycka igen? Jag försöker att bete mig som vanligt, men på insidan dödar det mig långsamt. 

Även fast Melissa sitter bredvid mig känns det som att jag är så långt bort från henne, hon försöker få mig på bättre humör hela tiden och hjälper till hela tiden. Men det räcker tyvärr inte för att jag ska må bra, vilket jag önskar mer än allt annat för att må dåligt är det värsta som finns.

"Jag måste gå nu." suckar hon och reser sig sakta upp från soffan. Jag vill inte att hon lämnar mig ensam för båda två vet vad som kommer hända och det är så jävla löjligt att hon ska behöva sitta som en jävla barnvakt för att jag inte ska supa mig full. Men det är det enda som bedövar smärtan. Jag önskar att smärtan kunde försvinna när jag sov, men den jagar mig där med. Mardrömmar som leder till att jag vaknar upp kallsvettig och panikslagen. Jag väcker Melissa dessutom och det är den enda tiden som hon inte behöver tänka på mig och mitt jävla beteende. 

Sakta reser jag mig upp efter henne och följer henne till hallen där jag lägger mina armar runt hennes kropp. Hon är mitt allt, men jag kan inte visa det utan förstör bara för henne. 

"Jag älskar dig så mycket Melissa." mumlar jag med hakan ovanpå hennes huvud och armarna hårt runt kroppen. Hennes hår luktar gott av schampoo och hon lutar sig bak och tittar upp på mig med ett litet leende. 

"Jag älskar dig." säger hon och möter mina läppar i en snabb puss. "Jag måste gå innan jag blir sen till jobbet." säger hon och tar på sig jackan.

"Ha det bra." säger jag och pussar henne snabbt igen innan hon lämnar lägenheten. Jag går trött tillbaka till soffan och bläddrar mellan kanalerna men hittar ingenting intressant så det tar inte mer än fem minuter innan spritflaskan är i min hand. Det är det enda sättet att bedöva det här helvetet med just nu. Klunk efter klunk rinner ner längs min hals och lämnar en brännande känsla efter sig. Det är en befriande känsla när alkoholen börjar verka och jag känner hur längre bort jag kommer från verkligheten och hur smärtan sakta men säkert börjar försvinna för en stund. Vingligt reser jag mig upp efter en stund och går till sovrummet för att ta hämta mobilladdaren. Irriterat rycker jag upp lådan på nattduksbordet och rotar bland sakerna för att hitta laddaren, tills jag ser fotot av mamma. 

Fan. 

När jag försökte glömma det för en gångs skull så dyker det här fotot av mina vackra mamma upp. Jag stryker med tummen över kortet och suckar djupt. Varför skulle de ta henne ifrån oss? Varför skulle de göra vårt liv till ett helvete?

Jag vinglar till på grund av alkoholen i min kropp och tappar fotoramen i golvet. Svärande tar jag upp det och över glaset är det en spricka. 

"Fucking självklart." mumlar jag irriterat och lägger ner kortet på sängen medan jag fortsätter att leta upp laddaren. När jag äntligen hittar den tar jag med den och kortet ut till tv-rummet för att fortsätta det jag höll på med men stannar irriterat upp när jag ser att flaskan är tom.

Melissa hällde ut resten utav flaskorna. Såklart. 

Ännu en gång drar jag en lång ramsa medan jag tar på mig mina skor för att gå och köpa mer. Det spelar ingen roll om jag möter folk och de tycker att jag är ett äckligt fyllo, för det är ju precis vad jag är och sanningen kommer ju fram vilket som. Jag kan ju inte direkt ljuga när de ser mina rödsprängda och hör mina sluddrande ord. Men ibland kanske lögnerna är mer intressant än sanningen. 

Jag går ner för trapporna och inte förens jag är ute kommer jag på att jag inte låste och att jag fortfarande håller kortet på mamma i handen, men fuck det. Det finns ändå inget värdefullt där inne eftersom Melissa inte är hemma.

Fan vad jag älskar henne. Varför behövde jag förstöra hennes liv genom att låta oss falla för varandra. Jag skulle aldrig släppt på spärren jag höll tillbaka, jag visste att jag skulle förstöra hennes liv på ett eller annat sätt.

När jag går in i butiken försöker jag skärpa till mig och se lite nykter ut. Vilket fungerar då jag kommer ut med en påse utan problem. När jag kommer ut igen tar jag fram en cigarett ur fickan, om den ändå ligger där i och inte gör någon nytta kan jag lika gärna tända den. Med cigaretten mellan fingrarna går jag ner på strandpromenaden för att öppna en till flaska. Om jag dricker tillräckligt försvinner skuldkänslorna. Vingligt sätter jag mig ner på en bänk för att dricka ur flaskan. Det känns så bra att jag till och med glömmer bort hur fucking kallt det är ute. Den där jävla vintern kommer snart och fuck den också.

Melissa skulle blivit så besviken om hon såg mig nu. Jag är också besviken, mest av alla och om jag kunde göra något åt det skulle jag gjort det för längesedan. 

Ännu en gång tar jag en stor klunk av alkoholen för jag har lärt mig att tiden läker inga jävla sår. Om man har tur lär mig sig bara att leva med smärtan. 

Och om det dödar mig ikväll. Är jag fan redo att dö.

Jag hoppas att ni inte har missat min helt nya fanfiction, the party house! Är riktigt taggad på den och två kapitel är redan ute. Älskar er <3