don't let me go | h.s

19

Melissas perspektiv. 

Det har gått exakt en månad sedan Harry försvann och ärligt talat har jag äntligen blivit okej med det. Eller okej är väl fel ord, men jag har någonstans accepterat det. Det är såhär det är och det finns ingenting man kan göra åt det för att ändra på något. Bara för att jag har accepterat det betyder det inte att det inte gör ont längre, jag är bara van vid smärtan nu. Det är fortfarande lika jobbigt att vakna upp på dagarna och möta verkligheten och det är fortfarande lika svårt att somna på kvällarna när tankarna rusar runt i huvudet. Jag läser brevet han skrev varje kväll. Han vill att jag fortsätter mitt liv, han vill att jag ska känna mig lycklig. Just nu känns det både omöjligt och hopplöst, hur ska jag kunna leva lycklig när Harry inte är med mig? Det var honom jag skulle gifta mig med, skaffa barn med och leva lycklig med. Men om han vill att jag ska göra det utom honom så är det det jag ska göra. Jag ska göra det för honom.

Även fast livet är en röra och allting har vänts upp och ner så har jag tagit mig ut från lägenheten och börjat jobba igen. Tack vare stressen på jobbet så hamnar jag på andra tankar och jag är glad över att alla andra som jobbar här inte frågar massa frågor. Att få en kram räcker gott och väl och sen låta det vara. Det är så jag vill ha det för att slippa tänka på det eftersom det är det enda jag gör när jag får en ledig stund i min hjärna. Att behöva ta hand om beställningar och servera mat hela tiden får mig att ständigt hålla tankarna på annat.

Louis
Skickat: 20:39
När slutar du?

Melissa
Skickat 20:40
22, hurså?

Louis
Skickat 20:40
Undrar bara :) 

Jag lägger ner mobilen i min jackficka igen innan jag springer tillbaka till köket för att gå ut med nästa tallrik. Louis har planer på att skaffa sig en lägenhet här i Brighton och har redan skaffat ett jobb, men eftersom jag jobbar kvällar och han på dagen hinner vi knappt umgås. Men jag antar att det är bara för att han stannar hos mig tills han hittat en lägenhet. När han har hittat en lägenhet kommer jag ändå komma hem till en tom lägenhet. 

...

"Vi ses imorgon!" säger jag med ett leende till Kevin, en av killarna som jobbar med mig. Han hejar och jag försvinner ut i det kalla höstvädret med armarna runt min kropp för att hålla kvar värmen inne ifrån restaurangen. 

"Melissa?" Jag hoppar till när jag hör Louis röst bredvid dörren. Ett flin letar sig upp på hans läppar när han ser min överraskade reaktion.

"Vad gör du här?" frågar jag förvånat.

"Oj, förlåt. Jag visste inte att det var förbjudet." flinar han och går fram till mig. Jag skakar hopplöst på huvudet åt honom.

"Jag tänkte bara följa dig hem, om det är okej?" säger han. Jag ler försiktigt och nickar. Jag har mer än gärna sällskap hem. 

"Så, hur var det idag?" frågar han och stoppar händerna i jackfickorna. 

"Stressigt, men bra. Själv?" frågar jag och tittar upp på honom.

"Du gillar stress." konstaterar han. Jag nickar försiktigt, jag gör ju faktiskt det.

"Ja, men bra stress." säger jag.

"Bra stress?"

"Till exempel på jobbet, där stressar man för att man har mycket att göra och efteråt uppskattar man lugnet på ett annat sätt. Men när man är stressad i sig själv, det är bland det värsta som finns." förklarar jag. Louis nickar medhållande samtidigt som han tänker igenom det jag nyss sagt.

"När blev du så smart?" flinar han. Jag suckar och knuffar till honom, han är en av de största retstickorna som jag känner.

"Jag har alltid varit smart, till skillnad från dig som alltid varit lika pantad." svarar jag och får en knuff tillbaka. Jag är på väg att flyga ut i gatan men han hinner ta tag i min arm och ett skratt lämnar bådas läppar så vit rök bildas runt omkring. Vi svänger runt hörnet på en byggnad och börjar gå uppför gatan lägenheten ligger på. Min kropp reagerar av sig själv och stannar tvärt när jag ser personen som ligger på bänken längre ner på gatan. Louis följer min blick och tar tag i min hand.

"Melissa, det är bara en helt vanlig uteliggare. Kom, vi går in." säger han och drar i min hand för att få mig att släppa blicken från personen och gå in i trapphuset. Jag märker att han blir rädd över hur jag ska reagera, det var på en bänk jag hittade Harry, helt medvetslös. Men ärligt talat reagerar jag inte utan blir helt tom. Allting gör fortfarande för ont för att smälta, och det känns fortfarande så overkligt att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. 

"Melissa, är du okej?" frågar Louis oroligt. Jag nickar kort och låser upp dörren utan att säga något. Bara att se en människa ligga på en bänk drog upp massa minnen och det gör ont. Louis frågar inga mer frågor då han märker att jag vill vara ensam, och det är det som jag uppskattar så himla mycket med honom. Han visar respekt men finns samtidigt där för mig. 

"Jag ska bara ta en dusch." säger jag kort, sparkar av mig skorna och hänger upp jackan innan jag försvinner in på toaletten för att vara ensam med mina tankar. 

Näst sista kapitlet, rösta och kommentera om du är taggad för absolut sista kapitlet i den här serien!