don't let me go | h.s

8

Låt:

Saturn - Sleeping At Last

Human - Christina Perri

Melissas perspektiv.

Den kalla luften slår emot mig när jag öppnar dörrarna och går ut i den svarta staden upplyst av gatlamporna. På ett sätt gillar jag att jobba sent, men samtidigt är det jobbigt. För att komma från restaurangen och hem brukar jag oftast gå eller cykla, idag gick jag hit vilket jag ångrar just nu. Helst skulle jag vilja vara hemma och ligga en varm säng med Harrys armar runt min kropp.

Även fast det är en sen höstkväll är det inte så farligt, hela dagen har varit underbar. Väldigt kall men solig.

Med snabba steg korsar jag vägen för att gå längs strandpromenaden. Det är vackert att se månen spegla sig i vattnet. Även fast jag inte är särskilt rädd för att gå ensam ökar jag takten lite, det är inte jätte behagligt att gå ensam en sen kväll. Min blick rör sig längs med strandpromenaden. Jag blinkar flera gånger för att inse att jag inte inbillar mig. Nedanför en bänk ligger en kropp och mitt hjärta slår dubbla slag.

"Hallå?!" Även fast jag inte förväntar mig något svar ropar jag och det ser inte ut som en uteliggare, och ifall det är det kan den inte ligga mitt på strandpromenaden, den kalla vinden från havet är inte bra.  En påse fylld med flaskor, flaskor fyllda av alkohol står på bänken ovanför och jag snabbar stegen för att hjälpa personen.

När jag ser kroppen och vem det är skriker jag rakt ut, lägger händerna för munnen och allting blir svart.

"Harry?" Min svaga röst brister när jag ser hans bleka ansikte. Min knän slår emot marken och jag försöker skaka liv i hans nerkylda kropp. Hela han är vit. Vit av kylan.

"Harry!" Mina händer fortsätter att skaka i honom, men jag får ingen reaktion och känslorna kommer som en smäll i ansiktet. Tårarna börjar forsa och min skakiga händer fortsätter att försöka skaka liv i hans kropp.

"Harry!" skriker jag och stryker försiktigt bort den bruna locken som ligger för hans ansikte samtidigt som jag ber om att detta bara är en stor mardröm som snart kommer ta slut. Snart kommer jag vakna upp i Harrys famn och han kommer hålla om mig tills jag somnar igen. Imorgon kommer jag vakna upp i hans famn igen och livet kommer gå vidare.

Men den här jävla mardrömmen är på riktigt.

Jag drar mina fingrar över hans ansikte igen för att stryka bort mina tårar som landat på hans bleka hy. Hans rosa, numera lila, fylliga läppar är lätt separerade och de bruna lockarna följer hans ansikte. Jag håller om hans huvud samtidigt som tårarna rinner ner för mina kinder och den salta smaken känns på mina läppar.

"Jag älskar dig så mycket, snälla lämna mig inte." viskar jag bakom tårarna. Jag gungar hans livlösa kropp i min famn. Min kropp skakar av kylan, men jag känner inte hur kall jag egentligen är. 

"Harry." Klumpen i min hals och mitt brustna hjärta får mina läppar att upprepa hans namn, men jag vet att jag inte kommer få något svar. "Snälla." mumlar jag medan hoppet sakta rinner bort. Jag tar upp hans stela händer i mina och kysser dem lätt. De är iskalla. För första gången på, vad vet jag? Sekunder? Minuter? Timmar? Släpper jag blicken och ser fotoramen som ligger på bänken.

Harrys mamma.

Jag sträcker mig efter fotoramen som har en stor spricka över glaset efter att ha fallit i golvet, marken, jag vet inte vad men jag skriker rakt ut. Skriker i flera sekunder.

"Snälla!" skriker jag och lutar mig fram över Harrys kropp. Min röst brister på slutet och jag brister ut i gråt igen. "Harry, snälla vakna." viskar jag och låter tårarna fortsätta rinna medan jag gång på gång drar händerna genom hans lockar. Jag vill spola tillbaka tiden och inte gå till jobbet, stanna hemma och umgås med Harry. Jag vill hålla koll på honom och se till så att detta aldrig hade skett.

"Hey!" En röst längre upp från vägen ropar på mig. Men det går inte att lyssna. Jag vill inte lämna honom. Försiktigt lutar jag mig fram och pressar försiktigt mina skakande läppar mot hans. Jag vill känna hur hans varma och fuktiga läppar kysser mig tillbaka, men när jag lutar mig tillbaka igen är de fortfarande lika livlösa och blå som förut. Min tunga glider över mina läppar och jag känner en stark smak av alkohol.

Snabba steg hörs bakom mig medan jag sitter kvar och gungar fram och tillbaka med Harrys huvud i mitt knä. Försiktigt stryker jag längs ansikte men vägrar att släppa blicken ifrån honom.

"Åh herre gud." Rösten som ropade på mig är nu bakom mig och jag släpper Harry med blicken och tittar upp på mannen.

"Snälla hjälp mig." ber jag med tårarna som rinner längs mitt ansikte. "Väck mig ur den här mardrömmen." viskar jag och faller ner med blicken på min älskade Harry igen. Mannen tar tag i mina armar och försöker lyfta upp mig men jag gör genast motstånd.

"Släpp mig!" skriker jag och slår med armar och ben. Han släpper mig och jag faller ner på knä framför Harry igen, tar upp hans överkropp i min famn och kramar honom. En stor och varm jacka läggs över mina axlar och rösten pratar med mig, men jag kan inte tyda vad han säger. Jag försöker att nypa mig i armen för att vakna. Vakna upp från mardrömmen, men Harrys livlösa kropp ligger fortfarande i min famn. Efter några minuter ser jag blåljus i ögonvrån och efter några sekunder kommer poliser och ambulanspersonal springandes mot oss. Det är det enda jag uppfattar innan jag lutar mig fram och kysser hans läppar igen i hopp om att få kyssen besvarad även fast jag långt bak i huvudet anar att hans hjärta inte längre slår.

En person lägger sin hand på min axel men jag bryr mig inte ens om att titta upp och möta personens blick. En filt läggs över mina axlar och personen börjar prata.

"Jag heter Emily och jobbar som ambulanssköterska." berättar hon. Jag biter mig i läppen och blundar hårt.

Det måste vara en mardröm. Det måste vara en mardröm. Det måste vara en mardröm. 

"Vad är ditt namn?" frågar hon mjukt. Jag hackar tänder av kylan och det är svårt att få fram ett enda ord.

"M-... Me-..." Jag försöker säga mitt namn men det går inte när tårarna rinner som dem gör just nu och kylan tar över mitt samvete.

"Melissa?" frågar hon. Jag nickar sakta som svar då jag inte kan göra något annat.

"Harry." Hackandes upprepar jag hans namn igen i hopp om att han svarar medan jag blinkar för att få bort tårarna.

"Är Harry din pojkvän?" frågar rösten, jag minns inte hennes namn. Ännu en gång nickar jag och allting brister igen.

"Melissa, vi kommer ta hand om dig och Harry nu." Hon drar sin hand längs min arm och jag känner tyget från hennes vantar som värmer min arm när hon drar handen längs den. Jag vill också ha vantar som jag kan ge till Harry. Så att han blir varm igen. Så att hans varma händer kan omfamna mina kinder och hans läppar kan lämna en mjuk puss i pannan. 

"Skulle vi kunna få lyfta upp honom från marken?" frågar hon. Jag nickar och tar ett stadigt tag om hans kropp innan jag försöker resa mig upp och flytta upp honom. Några personer är snabbt framme och tar över då jag inte klarar av det. De lyfter över hans kropp på en bår och jag tar snabbt tag i hans händer.

"Jag älskar dig." viskar jag.

"Vi måste ta Harry härifrån nu. Du ska få följa med." Kvinnan som förut pratade med mig lägger sina händer på mina axlar för att fånga min blick.

"Jag kan inte lämna honom." protesterar jag.

"Du kommer inte lämna honom. Ni ska bara åka i varsin ambulans till sjukhuset."

Jag hinner inte reagera innan Harrys kropp är inuti en ambulans och kvinnan tar med mig till en annan. Det ger mig en till filt för att värma upp mig medan jag stirrar på väggen inuti ambulansen samtidigt som tårarna fortsätter att rinna.

Väck mig ur den här jävla mardrömmen. 

"Allting kommer att bli bra." Kvinnan som kom fram till mig förut lägger sin hand på min arm igen men jag rycker snabbt undan.

"Kan alla sluta ljuga?" fräser jag och tittar henne tomt i ögonen. Jag vill inte höra mer lögner, och jag vet själv att jag så många gånger sagt att det kommer bli bra. Men det är ett helvete som jag dras ner i och det kommer aldrig bli bra igen.

Harry är borta.