don't let me go | h.s

12

Louis perspektiv.

Så fort jag fick reda på vad som hade hänt satte jag mig i bilen. Inte bara för Melissas skull, utan för Harrys med. Innerst inne, även fast han hatade mig när han flyttade tillbaka till England, så vill han att jag tar hand om Melissa. Han vill att hon har någon som får henne att må bra.

Jag har aldrig sett Harry älska någon på sättet han älskar Melissa, och likadant med Melissa. Hon älskar verkligen Harry. Att det här hände är hennes mardröm. Ingen förtjänar det här.

"Jag vill inte att du ska åka härifrån." viskar hon hest. Hennes ögon är svullna, rödsprängda och trötta.

"Jag stannar om du vill." svarar jag tyst. Hon nickar försiktigt, hennes blick är desperat. Hon behöver mig.

"Vill du vara ensam med honom?" viskar hon och tittar ner på Harry.

"Om det är okej för dig." svarar jag och lägger en hand på Melissas rygg. Hon nickar kort och reser sig upp från stolen innan hon lämnar rummet. Egentligen vill hon inte lämna honom, men hon vet att jag vill vara ensam med honom och att hon själv behöver ta luft och andas i några minuter.

Jag reser mig upp från stolen jag sitter på och sätter mig på den Melissa nyss satt på för att komma närmre Harry. En tyst suck lämnar mina läppar. Hur kan ett liv vändas upp och ner på det här sättet på bara ett par timmar?

"Jag lovar att ta hand om henne." säger jag lågt. Om han hör mig, vill jag att han ska veta det här.

"Hon älskar dig Harry. Du kan inte lämna henne nu." fortsätter jag och tittar upp på honom.

"Fan, jag älskar dig också. Jag var en jävla idiot. Jag förstörde för dig och Melissa, och jag ångrar det. Mer än någonsin. Vi var bästa kompisar, vi har alltid varit det. Jag saknade dig och vår vänskap. Men jag lovar att ta hand om henne." säger jag i hopp om att han hör mig. För jag menar varenda ord.

...

Melissas perspektiv.

"Louis, skulle jag kunna få prata lite med Harry igen?" Jag får skuldkänslor över att vara så självisk och sitta med Harry i flera timmar medan Louis får några ensamma minuter, men jag måste läsa brevet.

"Absolut, du behöver inte fråga det Melissa." säger han och tittar på mig med en allvarlig blick. Jag nickar kort, jag känner mig ändå som en idiot. Vi går genom korridorerna i tystnad efter att ha varit hemma en kort stund.

När jag kommer in i rummet tittar en sjuksköterska till honom, hon var här förut med.

"Hej, jag kollade bara läget." förklarar hon och ler varmt. Jag nickar försiktigt, det går fortfarande inte att få fram ett leende. Även fast jag försöker.

"Säg till om det är något." säger hon innan hon lämnar rummet. Jag nickar igen och sätter mig ner på stolen bredvid Harry. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. Med skakiga fingrar tar jag upp brevet i mina händer och öppnar upp kuvertet. Jag tar tag i hans ena hand medan jag har brevet i den andra och läser högt upp vad som står i brevet.

"Kära, älskade Melissa.

Jag vet inte ens hur jag ska börja. Det gör så ont i mig. Smärtan trycker över mitt bröst och varje dag har jag svårt att andas. Jag vill be om ursäkt för att jag har gjort ditt liv till ett helvete, men jag önskar och hoppas också att jag har gett dig lika mycket glädje som du ger mig. Att min mamma gick bort var nog det svåraste som har hänt mig, men du höll mig på benen. Du fick mig att andas varje dag även fast det var svårt. Att jag drack och fick dig att må dåligt var aldrig meningen. Jag ville inte att du skulle få ta del av den sorgen jag känner. Och det är själviskt av mig, för nu kommer du känna den sorgen efter att jag lämnar dig. Men jag kommer alltid vara med dig. Jag minns när vi bodde här i England, innan vi flyttade till USA. Jag spelade på dina känslor och jag ångrar det så mycket. Att jag sårar dig är det värsta jag vet, men jag gör det om och om igen. Men jag hoppas att du ändå förstår hur mycket jag älskar dig och att jag ber om ursäkt. Du har fått mig att må på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Jag är kär i dig. Att jag inte längre vill leva beror på att smärtan tar sönder mig inifrån och ut. Men jag vill inte att du stannar upp, jag vill att du fortsätter ditt liv. Jag vill att du hittar någon som kommer älska dig så som jag gjorde, någon som kommer behandla dig på sättet som du förtjänar att bli behandlad på. Någon som du kommer att gifta dig med, skaffa barn med. Någon som kommer göra så att dina drömmar blir sanna. Du förtjänar det. Jag älskar dig mer än något annat.

Din Harry."

Tårarna rinner ner för mina kinder. Ibland är jag tvungen att stanna upp och andas för att kunna fortsätta läsa. Att jag fick läsa brevet ihop med honom känns bra. Att han fick höra hur mycket jag älskar honom, för annars skulle jag aldrig gråtit och känt så som jag gjorde nu.

"Jag älskar dig Harry." viskar jag och kramar om hans hand. "Mer än något annat."

Jag hoppas att ni inte har missat mina andra fanfics, bland annat the party house. <3