don't let me go | h.s

16

Melissas perspektiv.

"Melissa! Jag har tittat på grupper som du kan gå med i!" Mammas röst utifrån köket får mig att vilja dra täcket ännu mer över huvudet än vad jag redan har gjort. Hon knackar på dörren och går in utan svar, vilket får ilskan inom mig att börja koka.

"Det börjar imorgon." säger hon och utan att vända mig om i sängen förstår jag att hon torkar händerna på en handduk. Medan jag ligger i sängen hela dagarna städar och lagar hon mat. Jag uppskattar att hon är här och tar hand om mig, men jag vill ha lugn och ro.

"Jag vill inte gå." suckar jag.

"Du behöver prata om det."

"Mamma, det har gått en vecka. Jag är inte redo att prata om det, kan du lämna mig ifred?!" fräser jag och reser mig hastigt upp ur sängen. Jag är trött över att hon ska pressa mig till saker jag inte klarar av. Jag går förbi henne och ut från mitt rum där jag inte ens får vara ensam, drar på mig skor och jacka och lämnar lägenheten för första gången sedan vi kom hem igen. Tårarna pressar på och precis när jag rundar hörnet för att ta trappan ner springer jag in i Louis som precis varit ute och sprungit. Det är hans sätt att behandla smärtan på, bearbeta den själv för att sedan komma på andra tankar.

"Melissa? Hur är det?" frågar han oroligt och fångar upp min blick. Jag suckar och viker undan med blicken innan jag lägger händerna för mitt ansikte och brister ut i gråt.

"Jag-..." börjar jag hulkandes men blir snabbt avbruten.

"Ssh, det är okej." säger han och drar med händerna längs min rygg. Jag lutar min panna mot hans axel medan jag håller för ansiktet med händerna.

"En vecka är inte tillräckligt. Jag vill inte sitta och prata inför en människa som inte känner mig om mina känslor och hur jag ska kunna må bra igen. Det kommer ändå inte hjälpa för Harry är borta och kommer aldrig mer tillbaka." säger jag efter att ha samlat mig. Han möter min blick och tittar allvarligt på mig.

"Du behöver inte det och du vet att vi kan prata om du vill. Det är därför jag är här Melissa, jag vill bara hjälpa dig." säger han och lägger en hand runt mitt ansikte för att tvinga mig att se honom i ögonen.

"Tack Louis." viskar jag och torkar bort tårarna som fallit.

"Vill du gå in och titta på en film eller något?" frågar han och lägger handen på min rygg.

"Gärna." svarar jag och ler försiktigt. Vi går in till lägenheten igen och jag går snabbt förbi köket och in på mitt rum för att slippa möta mamma.

"Jag ska bara ta en snabb dusch, leta upp en film så länge." säger Louis till mig och försvinner in till badrummet. Jag stänger försiktigt dörren och börjar leta efter en film i lådorna under TVn som hänger på väggen i sovrummet. Jag försöker hitta en rolig film som kommer få mig på andra tankar och inte kommer få mig att börja gråta. När jag gått igenom de flesta filmerna knackar det på dörren och Louis röst hörs.

"Melissa?" Han väntar på svar innan han öppnar och gör inte som min mamma och går rakt in.

"Kom in." säger jag och vänder min blick mot dörren. Hans hår är fortfarande fuktigt och han är klädd i en hoodie och ett par mjukisbyxor, allt från adidas.

"Inget har förändrats, fortfarande adidas fan." ler jag. Han nickar med ett leende så att hans ögon rynkas ihop och sätter sig på huk bredvid mig.

"Vilken film blir det?" frågar han mjukt och tittar på filmerna som ligger framför mig.

"Vad sägs om grease? Din favorit." frågar jag och håller upp den i handen.

"Perfekt." säger han och tar tag i min hand för att dra upp mig från golvet. Vi sätter oss i sängen och låter filmen rulla. Vanligtvis skulle det kanske varit stelt att sitta i mitt sovrum och titta på film med Louis, men det är inte stelt. Det är en fridfull tystnad och det känns skönt att han är här. Jag känner mig trygg och lugn när han är här.

"Louis, du har förändrats så mycket. Innan festade du och ja, du vet. Men nu är du så lugn och känns som en helt annan person." säger jag och pausar plötsligt filmen. Han tittar på mig och nickar försiktigt.

"Jag antar det. Jag kände mig inte hemma i USA, allting var bara kaos där. Fester hela tiden, college och allt sådant där. Jag hör hemma i England." berättar han. Jag nickar försiktigt, det var likadant för mig. Jag älskar USA, men jag hör hemma i England. Så är det bara.

"Då stannar vi här." ler jag.

"Låter bra tycker jag." ler han.

Jag sätter på filmen igen men somnar efter en stund och lutar automatiskt huvudet mot Louis axel. När han sedan går igen så vaknar jag, men håller fortfarande ögonen stängda. Han tar ett tag under mina ben och runt min midja och lägger mig ner i sängen. Försiktigt drar han upp täcket över min kropp och när jag tror att han ska lämna rummet känner jag hans mjuka läppar som pressas mot min panna. Chockad men fortfarande med ögonen stängda ligger jag tyst kvar medan han går ut från rummet och stänger tyst dörren. Mammas och Louis röster hörs svagt ifrån TV rummet men går fortfarande att tyda.

"Sover hon?"

"Ja, hon somnade under filmen."

"Skulle du kunna prata med henne om terapigrupper? Hon behöver verkligen prata om det." Drar hon verkligen in Louis i detta för att hon själv inte skulle kunna övertala mig?

"Mrs Young, jag förstår att du vill hjälpa henne men jag tror inte hon är redo. Hon behöver smälta det först innan hon kan prata om det med någon, tills dess är vi här för henne." svarar han lugnt. Mitt hjärta värms upp av att höra hur han försvarar mig.

"Åh snälla kalla mig inte det!" suckar hon men efter det hörs inget mer. Mamma hatar att förlora, hon hatar när människor är emot henne och när hon vet att hon har fel. Louis är på min sida och hon hatar att hon inte kan erkänna sina fel. Men hon har bara sig själv att skylla på.

Med detta kapitlet firar vi 10k på Little Black Dress! Älskar er så mycket, ni får mig alltid på bra humör!

Glöm inte att rösta och kommentera!

ILYSM