He's just a part of the game ♥O.E♥

¤Kapitel 4¤

Beccas perspektiv

Jag är så trött på mitt liv, helt seriöst... Det suger. Jag orkar inte låtsas mer egentligen, men jag vill heller inte visa alla hur jag känner. Ibland kan faktiskt skolan var ett bra tillfälle att bara glömma saker på... tro mig.

>>>>>

Nu var det lunch, vilket betyder att jag och mina så kallade vänner ska gå till Subway. För vem i hela världen äter ens den här skolmaten? Den är hemsk. Medan Mel och Lilly babblade om någon Chanel produkt var jag helt borta i mina egna tankar. Varför ska allt vara så komplicerat? Kan man inte få ha sitt facit till livet? Om nu den här gubben där uppe finns så lär han iallafall inte tycka om mig... Det är jag säker på.

När vi väl hade kommit fram till Subway ställde vi oss i den inte så långa kön vilket resulterade i att vi fick beställa ganska så snabbt. Annars brukar det va jätte lång kö. Efter vi hade beställt gick vi och satte oss vid ett bord med fönster som gav oss en översikt på den "fina" gallerian vid var i.

-Alltså Becca! Vad är det med dig?! Utbrast helt plötsligt Mel.

-Vadå? Säger jag förvirrat då jag inte kan komma på en anledningen till varför dom ens behöver fråga det.

-Jamen du är ju helt jävla off hela tiden! Vi försöker faktiskt få kontakt med dig! Säger nu Lilly.

-Förlåt, antar jag? Säger jag mer som en fråga än en ursäkt.

-Men iallafall, hur går det mellan dig och Hampus då? Säger Lilly nyfiket och lutar sig fram och lägger armbågarna på bordets kant.

-Alltså...Jag vet inte. Han är inte riktigt min typ om man säger så. Sa jag ärligt och drack en klunk av min Loka.

-Vadå "inte din typ"? Han är väl allas typ? Har du ens sett hur han ser ut?! Säger Mel förskräckt.

-Utseendet är inte allt tjejer, det finns mer. Säger jag och rodnar konstigt nog.

(jag varnar för lite grovt språk!)

-Haha du måste skämta! Nu hoppas jag du menar att dom måste vara bra i sängen, för annars känner jag inte dig! Skrattar Lilly och snabbt hänger Mel på.

-Haha vad annars liksom... Små skrattar jag nervöst fram. Efter att vi har pratat lite mer om en massa olika saker, från smink till killar osv så går vi ifrån Subway. Precis när jag skrattandes ska trycka ifrån mig dörren så att den sa öppnas så gör redan någon det åt mig fast på andra sidan. Förskräckt tittar jag upp och möter ett väl igenkänt ansikte... Oscar. På en sekund blir jag osäker och tittar snabbt ner i marken igen. Jag bara står där som ett jävla fån, mitt i vägen också. Bra jobbar Rebecka nu har du skämt ut dig rejält. Någon harklar sig och jag tittar generat upp då jag trodde det var Oscar men nepp det var det inte, det var en annan kille. Typ en dess längre än mig... rätt snygg faktiskt.

-Kan man få gå förbi eller ska du stå där hela dagen? Frågar killen spydigt. Då ändras mitt humör och mitt dåliga jag kommer fram.

-Vem tror du att du är?! Spottar jag ur mig. Först nu märkte jag att Mel och Lilly inte var min sida utan var redan på väg mot skolan. Alltså var jag helt ensam. Ja förutom Oscar och den där andra killen då.

-Jag är Felix, och vem fan är du?! Svarar Felix som han tydligen hette.

-Jag är Becca! Och du har fan inte rätt att höja din röst mot mig! Spottar jag ur mig och pekar mellan han och mig när jag pratar. Oscar står helt stum och bara tittar på. Om jag ska vara ärlig så skäms jag... Jag fick så mycket skuldkänslor. Oscar gör mig så sårbar bara av att titta på mig...

-Jävla bitch...

-Sluta! Båda två! Jag orkar inte med er just nu! Skriker helt plötsligt Oscar och tittar arg på både mig och Felix. Båda mumlar ett förlåt och vi står helt tysta med blickarna riktade mot marken.

-Rebecka kan jag få prata med dig? Ensam? Frågar han och kollar först på mig men sedan mot Felix.

-Visst. Säger Felix,vänder sig om och går iväg där ifrån. Jag och Oscar kollade på varandra och gick ut.

-Vart ska vi? Frågade jag och kollade mot Oscar.

-Vi går någonstans bara, jag vill prata med dig utan att någon kommenterar det. Vi skippar skolan, det är lugnt. Säger han mjuk och börjar gå mot en riktning. Vi gick och gick i tystnad, ingen sa något. Det behövdes inte heller. Det var bara så skönt att få tänka klart men ändå inte känna sig så himla ensam. Jag vet inte hur långt vi gick men tillslut öppnar jag munnen och frågar försiktigt: Vad var det du ville prata om?

-Det du sa till mig, vid Starbucks... Om att jag inte vet allt om dig osv. Säger han försiktigt.

-Jaha det... ehm jag menade inte det. Sa jag kallt.

-Det gjorde du visst! Snälla Rebecka jag vet att du inte vill någon illa! Du vill bara inte visa din snälla sida! Säger han strängt och tar ett stadigt tag om min handled.

-Sluta! Du har inget med det och göra! Skrek jag och tittade sårat upp mot honom och våra blickar möttes.

-Du gömmer bara sanningen Rebecka, det vet jag du kan inte lura mig. Du kanske har lurat hela skolan med det men jag vet att det finns så mycket mer än bara det här elaka skalet du bär. Hans ord träffar mig rakt i hjärtat och jag får inte fram ett ända ord. Helt tom på ord rullar sakta en tår ner för min kind. Oscar torkar varsamt bort tåren och kollar in in mina ögon medan hans hand ligger på min kind. Jag kan inte styra mina egna rörelser och mitt hjärta bara skriker om att få röra min läppar vid hans. Han verkar tänka desamma då jag märker att han flackar med blicken mellan mina läppar och mina ögon. Han lutar säg framåt och jag ställer mig på tå för att kunna ta ett stadigt grepp om hans fluffiga hår medan hans varma stora händer läggs på min midja. Den skygga och blyga Oscar är som bortblåst och den elaka och känslokalla Rebecka är som bortblåst. Tiden stannar då våra läppar äntligen möts i en perfekt kyss. Det känns så rätt samtidigt en konstig pirrande känsla i magen. Oscar har kommit förbi mitt skal, han är den ända som har gjort det... någonsin.
----------
Tjenare frendos! Hoppas ni gillade kapitlet osv! Haha ha de gött puss å kram E