"Bevisa att du inte bryr dig om honom, krossa hans hjärta"
"Visst, inga problem"
Jag heter Rebecka men kallas Becca, 17 år och är skolans populäraste tjej. Vad mer behöver ni veta?
~
I den här novellen/fanfictionberättel...
Jag vaknar av att en smärtsam känsla i min hals och jag ger i från mig ett litet stön medan jag lägger handen vid mitt bandage. Jag blinkar några gånger för att få min syn klarare. Jag tittar bredvid mig för att kolla om jag väckt Rebecka men till min förvåning är hon inte där. Hon kanske redan vaknat och gått ner. Tänker jag för mig själv för att lugna ner mig själv lite. Jag kan inte undgå att bli en aning nervös, då hon verkligen inte brukar gå ifrån mig sådär utan att säga till mig... Jag sätter mig sakta upp på säng kanten och reser mig upp någon minut efter. Sedan styr jag mina steg mot min väska med saker och sätter på mig en vit skjorta och ett par svarta shorts med ränder på. Eftersom det snart är sommarlov (vet inte om jag sagt vad det är för årstid, men nu vet ni det iaf!) så är det varmt, för att vara Sverige alltså.
Ops! Esta imagem não segue nossas diretrizes de conteúdo. Para continuar a publicação, tente removê-la ou carregar outra.
Jag går fram till min mobil och kollar klockan vilket står på 11:47, sov jag så länge? Jag rycker på axlarna och kollar mig en gång i spegeln innan jag går ut ur rummet. Jag fixar till min frilla som står fluffigt på mitt huvud och sedan går jag ner. Jag tittar fundersamt runt och kollar efter Rebecka men jag hittar henne ingenstans... Vart har hon tagit vägen? Jag kan inte undgå att bli en gnutta nervös och orolig, vart kan hon tagit vägen nu? Jag kollar i köket, vardagsrummen, badrummen, sovrummen, men hittar henne ingenstans... Oron växer sig allt mer större och jag drar frustrerat handen genom håret. Samla dig Oscar hon är säkert här någonstans... Säger min hjärna till mig själv för att lugna ner mig lite. Jag styr sedan mina steg mot bakgården. Sista stället... Jag går mot dörren och öppnar sakta den stora glas dörren och ser henne stå där, jag andas lättat ut. Jag börjar gå mot henne men stannar tvärt och så blir jag stel i hela kroppen. Rebecka vänder sig sakta om och får en chockad min när hon ser mig stå dör med en besviken min. Varför blev jag besviken? Hon stod där med en cigarett mellan pekfingret och långfingret, även då hon sagt hon skulle sluta. - Oscar... Alltså... Jag... Ehm.. Säger hon nervöst fram sedan blåser hon ut röken. Jag skakar på huvudet och tittar besviket på henne. - Du sa att du skulle sluta ju? Säger jag och hon tittar in i min ,hon och jag ser en gnutta ånger i dom. Rätt åt henne... - Det är inte så jävla lätt... Mumlar hon och jag blir förvånad över vad hon just sa. - Nej förlåt, förlåt för att jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra, men visst fortsätt suga på den där cancer pinnen du! Säger jag frustrerat och hon slår ner blicken, än har hon inte tagit bort ciggen. - Du fattar ju inte... Jag försöker. Mumlar hon tyst men en aning irriterat. Det var droppen, ni kanske tycker jag överreagerar men detta är inte första gången jag ser henne smygröker bakom min rygg, nej det här är minst 5:e gången nu. - Alltså det är du som inte fattar ju! Du fattar inte hur jävla farligt det där är! Du kommer få cancer Rebecka, du kommer dö på förtid, vet du inte det?! Utbrister jag och nu är skäms hon, det ser jag. - Förlåt... Jag ska inte göra det något mer... Säger hon tyst och jag fnyser. - Det där har jag hört förut. Väser jag ur mig och lägger armarna i kors. - Men jag menar allvar den här gången, jag lovar Oscar! Säger hon och går några steg närmare. Jag känner den starka rök lukten och jag rynkar ogillande på näsan. Jag ger henne en äcklad blick sedan vänder jag mig om och styr mina steg innåt, där tänker jag inte stanna. Det kallas faktiskt passiv rökning, vilket jag inte tänker ta del av. - Kom inte närma mig först du luktar gott igen, tack. Säger jag surt innan jag går in. Jag kan inte fatta varför hon alltid håller på såhär? Alltså jag fattade dom två första gångerna att det var svårt att sluta men nu har hon faktiskt "hållit på att sluta" i länge! Och hon gör samma sak hela tiden, jag vet att hon är beroende men vafan om hon nu vill sluta borde hon kunna behärska sig. Jag gillar verkligen inte att hon röker då hon verkligen kortar ner på sitt liv och ger sig själv en stor chans att få cancer. Hon är mitt allt och jag vill inte att något ska hända henne, ändå sätter hon sig själv i fara... Jag fattar inte hur hon tänker... Med arga steg går jag in i köket och öppnar kylskåpet för att sedan ta fram en drickyoghurt. Jag sätter mig vid köksön och dricker den i tystnad. Efter ett tag hör jag någon komma in i köket och i dörröppningen står Rebecka med ånger i blicken och tittar på mig. -Oscar förlåt, men du vet inte hur svårt det är! Säger hon och jag suckar. - Du vet att du är mitt allt Rebecka, du vet att du betyder mest för mig. Och att se dig förstör dig själv tar på mig, jag vill inte att det ska sluta med att du ligger på sjukhus, precis som för mig. Säger jag nedstämt. Jag hör att hon snyftar lite, gråter hon? Fuck... Nej Oscar var stark nu, var hård. Hon ska veta att du inte tolererar detta! Säger min inre röst och jag håller med den. Jag reser mig upp slänger yoghurt förpackningen går mot Rebecka som fortfarande luktar rök. Jag stannar när jag är bredvid henne och så tittar jag i hennes ögon. - Tack för att du sakta men säkert tar livet av dig, det blir jag verkligen glad över. (märk sarkasmen) Med det sagt går jag upp för trappan och in i rummet och lämnar Rebecka stum på ord. Dom orden tog nog hårt...
--------- So much drama;) Jo förresten, alla mina bilder jag tar kommer från antingen we heart It, pintrest eller så har jag bara sökt på Google så ni vet! :) hoppas ni gillade kapitlet, ha det bra. Puss och kram E<3
