He's just a part of the game ♥O.E♥

¤Kapitel 11¤

Oscars perspektiv

Jag kan inte fatta det, hon älskade mig inte. Hon var otrogen... Den som skrev det här sms:et hade rätt, ingen vill ha mig och ingen kommer någonsin att vilja ha mig. Sanningen svider ibland gott folk. Vad är egentligen meningen med att leva när man behandlas som skit? Jag orkar verkligen inte mer, det här måste få ett slut.

Jag sprang ända hem, jag orkar inte bry mig om något nu. Allt jag gör, gör jag förgäves. Jag letade hysteriskt i min jackficka efter nycklarna hem och hittade dom tillslut. Med skakande händer försöker jag sätta in nyckeln i det förbaskade lilla nyckelhålet, som nu verkar ha blivit mindre. En lättad suck slinker ur min mun när jag tillslut får upp dörren och kliver in. Tårarna har inte kommit än vilket är konstig, mitt hjärta är i tusen bitar. Men på något sätt så kom det inte som en sådan stor chock. Jag menar hur kunde jag tro att någon som henne skulle kunna älska en sådan som mig? Jag är så idiotisk. Jag tar sakta av mig mina ytterkläder och skor. Jag glider sakna ner för väggen och sluter mina ögon. Jag känner hur allt bara kommer som en våg, en våg som berättar vad som egentligen har hänt. Den jag älskade allra mest eller älskar allra mest var otrogen mot mig... Och det känns för jävligt. Tårar börja sippra ner för mina kinder utan kontroll och min andning blir allt mer ojämn. Efter ett tag går jag sakta, med tunga steg in till köket. Drar fram lådan med alla olika knivar vi har. Tar fram en och granskar den. En stor vass kniv... finns mycket man kan göra med en sådan här... Jag tittar mot mina underarmar som är fulla med ärr. Tårarna rinner från mina kinder när jag sakta men hårt trycker det vassa bladet mot min arm. Smärtan sprider sig som en tsunami i mig men jag fortsätter. Jag gör det för att få smärta fysiskt istället för psykiskt och det funkar... Djupa sår tar plats på min redan fula arm. Blodet rinner, mina tårar rinner och mitt hjärta är i tusen bitar. Kan det bli bättre? Jag skiter i att torka bort blodet från både min arm och kniv. Jag lägger bara kniven som just nu det droppar blod från på diskbänken. Jag går med tunga steg mot mitt rum och slänger mig ner i min säng. Med min arm hängandes utanför sängkanten med blod droppande. Efter ett tag somnar jag. Och drömmer mig bort från denna hemska värld.

>>>>

Beccas perspektiv senare den dagen

Trött går jag från skolan, ensam. Men det är väl rätt åt mig, jag är en hemsk person. Jag kunde inte tänka på något annat än vad som hade hänt med Hampus och Oscar. Jag hade blivit tillsagt minst 50 gånger av våra lärare. Men jag kunde bara inte sluta tänka på honom, det var omöjligt det är omöjligt nu också. Hampus och jag hade varit med varandra sedan allt hände och han hade varit så himla på, men kunde jag göra något? Nepp. Han hade handen högt på mitt lår och kysste mig nonstop. Den där gnagande känslan hade bara blivit värre ända sen jag såg Oscars sårade min. Det var som om någon kom med en kniv och högg den in i mitt hjärta och vred sakta om. Och jag tror det kändes ännu värre för Oscar.

För att komma hem till mig måste man gå en ganska lång bit, fast det finns en genväg. Då måste man gå igenom en skog, sedan över en bro över en stor fors och sedan en liten till bit genom ett kvarter. När jag hade kommit in i skogen en bit och närmade mig bron så hör jag någon snyfta och säga saker. Försiktigt smyger jag fram och försöker att inte kliva på något. När jag kommer fram till bron ställer jag mig vid ett stort träd för att inte synas. Någon står på räcket av bron. Någon tänker hoppa. Om den någon hoppar kommer den garanterat ta sitt liv. Jag måste stoppa det. Jag kliver fram framför det stora trädet och råkar kliva på en pinne. Personen som står på räcket vänder hastigt blicken åt mitt håll och det skär ännu en gång i hjärtat när jag ser vem det är...Det är Oscar. Han tänker ta livet av sig...

-Oscar! Gör det inte! Skriker jag och går fram till bron.

-Vad fan bryr du dig?! Gå inte ett steg närmare! Skriker han tillbaka och hans röst håller inte.

-Det blir inte bättre Oscar, tänk på alla du sårar! Säger jag och tårar har börjat rinna ned för mina kinder.

-Jag kan inte såra någon för det finns ingen att såra Rebecka. Ingen kommer någonsin vilja ha mig, inse det.

-Oscar... Säger jag tyst.

-Rebecka, du har fått mig förstå en grej. Att jag är värdelös. Vad tänkte jag ens med?! Att du skulle börja gilla mig? Jag måste vara helt jävla dum i huvudet. Säger han frustrerat och jag tittar sårat på honom. Det är jag som orsakat det här. Det är jag som gjort att Oscar vill ta sitt liv.

-Oscar jag...

-Du vad?!

-Jag älskar dig. Säger jag och det ser ut som att han slutar andas för et tag.

-Nej det gör du inte.Säger han tyst och tar ett steg ut för räcket...

------------

Hej hej! Förlåt så himla mycket att jag inte har uppdaterat på länge! Har inte haft tid, men här får ni ett och hoppas ni gillade det<3 Puss och Kram E<33