He's just a part of the game ♥O.E♥

¤Kapitel 57¤

Rebeckas perspektiv

Mitt huvud värker som om det snart ska sprängas. Det är inte mycket jag minns men iallafall tillräckligt... Jag tror jag är vaken, jag ser ingen men jag hör. Och jag främst av allt känner. Om jag fick välja skulle jag vilja sova längre för då känner jag iallafall inte smärtan.

- Hur kunde du göra så mot henne?! Skriker någon, vem vet jag dock inte.

- Du fattar väl att det inte var meningen! Jag skulle aldrig skada henne med flit! Hon är fan mitt allt och det vet du Jossan! Skriker en till röst. Okej, det är Oscar och Jossan.

- Men ändå! Det var fortfarande ditt fel att detta hände! skriker Jossan.

- Vadå mitt fel?! Det var väl fan Ogges jävla fel eftersom det var han som kysste min flickvän och gjorde mig arg! Skriker Oscar tillbaka vilket får mig att få ännu mer huvudvärk.

- Sluta båda två. Mumlar någon.

- Felix har rätt. Vi måste lugna ner oss och så får vi ta det här senare. Säger Oscar. Så alltså är Oscar, Jossan och Felix inne i rummet, check.

- Visst men du ska veta att jag inte är klar med dig. Säger Jossan och jag flinar lite inne i mitt huvud.

Jag börjar vakna till lite och snart öppnar jag sakta mina ögon och möter ett vitt ljus som bländar mig. Jag kisar med ögonen och stönar av smärta.

- Rebecka... Du är vaken. Säger en lättad röst. 

- Äntligen har du vaknat älskling, jag ehm vi har varit så oroliga! Säger Oscar, och nu ser jag dom. Jag är i ett klassiskt sjukhusrum, inget nytt ni vet vad det innebär.

Oscar går fram till min säng och sätter sig på sängkanten men om jag ska vara ärlig så har jag inte lust med att träffa honom just nu. Ingen överhuvudtaget egentligen. Möjligtvis Omar, ja Omar kan jag träffa. Han gör mig alltid glad. Vart är han? Vart är min Ormis?

-Vart är Omar? Frågar jag och alla får en förvånad rynka på pannan.

- Han är med Ogge hurså? Säger Felix.

- Jag vill ha honom här. Säger jag och Oscar tar min hand som jag snabbt drar åt mig.

- Rebecka... Mumlar Oscar men jag ignorerar honom helt.

- Jag skriver till honom. Säger Felix och jag nickar sakta. 

- Bra. säger jag kort och kollar mig omkring. 

- Kan ni gå ut? Jag vill prata med henne ifred. Säger Oscar och Felix nickar och går ut medan Jossan stannar kvar och kollar med en blick som säger "är det okej eller ska jag kasta ut honom istället" Jag nickar bara som svar och hon går sedan ut med Felix.

- Helt ärligt har jag inte så mycket lust till att prata med dig. Viskar jag och Oscar tittar sårat på mig.

- Jag vet, och jag förstår det. Men du behöver inte prata ed mig allt jag ber om är att du lyssnar på mig. säger han och jag struntar i att prata utan bara nickar sakta till svar.

- Det var verkligen inte meningen att du skulle råka illa ut. Det var verkligen inte det. Jag älskar dig så mycket och skulle aldrig vilja skada dig med flit det hoppas jag du vet! Säger han och jag nickar. 

- Jag vet Oscar men det blir lite för mycket för mig nu. Jag älskar dig också men du måste förstå att slå både min och din bästa vän för att han gjorde en liten mindre bra sak kommer inte att lösa det hela. Säger jag.

- Du har rätt. säger han och pussar min panna och jag blundar hårt av smärtan det orsakar. 

Jag hör några snabba steg utanför dörren och snart kommer en glad Omar in. Tack och lov.

- Becciiiiiiis.

- Ormiiiiis. skriker vi och han hoppar upp i sängen och kramar mig men jag ler fast det gör ont i typ hela kroppen. Jag hör en harkling och jag tittar mot dörren och där står han.

- Jag ville se så du mådde bra... Mumlar han fram och lutar sig mot dörrkarmen.

- Ogge...

---------------

Hejsan! Ett till kapitel till er mina små gobitar. Tack för alla röster! Puss och kram E <3