He's just a part of the game ♥O.E♥

¤Kapitel 22¤

Beccas perspektiv

Allt är så oklart, miljontals frågor snurrar runt i mitt huvud och det känns som om det sitter en djävul på min vänstra axel och en ängel på min högra för just nu tänker jag på två olika sätt. Om jag ska göra det som är snällt eller dumt. Att liksom hava mig vill de bra och halva mig vill det dåsiga, det förvirrar mig sjukt mycket och jag vet inte hur jag ska göra för att få det att jobba tillsammans istället för mot varandra så jag äntligen kan tänka klart igen. Så många frågor, så få svar... Varför betedde Hampus sig så konstigt? Kommer Oscar vakna igen? Kommer han dö? Ska jag behålla Oscar eller mitt rykte? Jag orkar inte med det hör längre jag kommer strejka, det här tar kål på mig. Om nu Gud finns måste han hata mig, jag menar varför skulle hans ens gilla mig? Efter allt jag gjort mot personer som jag älskat? Jag är en hemsk människan det har jag insett nu.
- Rebecka varför gråter du? Jag tittar upp och möter Ogges fina ögon. Jag hade inte ens märkt själv att tårarna börjat rinna som dom nu gjort i flera dagar.
- Gamla vanliga. Säger jag kort och torkar bort de tårar som rinner nedför mina kinder.
- Det var längesen vi hälsade på honom, vill du det? Jag nickar mot honom, det vill jag för det har gått två veckor sen sist jag var där. Varför undrar ni kanske, jag klarade bara inte av att se den jag bryr mig om mest bara ligga där mellan liv och död. Jag klarade det bara inte... Jag har inte fått höra något nytt från någon doktor heller för den delen, vilket gör mig sjukt frustrerad. Jag vet att dom inte kan göra något mer än det dom redan gör men liksom, jag önskar dom bara kunde få honom att vakna. Jag har dåligt samvete varje dag över det jag gjort, och även överväger jag vilken väg jag egentligen ska gå? Ärligt talat var det rätt chill att vara den "utan känslor" men samtidigt var jag eller är jag ingen bra person.
- Kom nu, gumman. Säger Ogge mjukt och sträcker fram handen så jag kan resa mig upp ur sängen jag sitter i. Jag tar försiktigt tag om det och när jag reser mig upp lindar Ogge sina starka armar runt om min och vaggar mig lite i hans famn. Han har lärt sig nu hur han ska bära sig åt för att lugna ner mig, för det han gör nu mina vänner är så lugnande något kan bli. Ogge är som min bror jag aldrig haft, han behandlar mig som om jag vore hans lillasyster. Felix med för den delen men han är med som den där brorsan som man mest retas med Ogge är den typen som tar hand om en. Om ni vet hur jag menar.
Eftersom både jag och Ogge kom från typ samma "gäng" är vi ganska kluvna hur vi ska välja, att vara med dom eller vara ifrån dom.
Efter ett tag sitter både jag, Ogge och Felix i väntrummet för att få komma in och se våran fina Oscar. Och ja Ogge tycker faktiskt om Oscar, inte lika mycket som mig och Felix men han bryr sig iallafall. Felix kom för en liten stund sen då han också ville se Oscar för en liten stund, prata lite med honom osv.
- Ni har tillåtelse att träffa honom nu. Säger en ung tjej i kanske 25-års åldern och ler.
- Tack. Mumlar jag till svar och vi alla tre reser oss upp för att sedan styra våra steg mot hissen.
I tystnad står vi otåligt och väntar på den förbaskat sega hissen att stanna på den våning vi ska av på och när den väl stannar nästan kastar vi oss ut då luften där inne blivit aningens svår att andas in. Vi går ganska lugnt och sansat mot Oscar rum då det börjar pipa hysteriskt och doktorer och sköterskor kommer springandes både framför och bakom oss. Min första tanke är att det kan ha hänt Oscar något men jag försöker ändå skuta bort den, det kan vara vilken patient som helst. Men snart kommer paniken tillbaka till mig då jag märker och de andra att dom springer in i just Oscars rum... Jag skyndar mig mot hans rum och kollar in men ser ingen eftersom han är omringad av massor med doktorer och sköterskor.
- Vad är det som händer?! Utbrister Felix och jag tittar panikartad mot honom.
- Jag vet inte! Skriker jag tillbaka och sedan söker min blick efter närmaste doktor. jag ser en som ser väldigt stressad ut men jag springer ändå fram.
- Hallå? Ursäkta vad händer?! Utbrister jag och doktorn tittar upp på mig.
- Och du är? Säger mannen framför mig.
- Jag är... Oscars flickvän... Säger jag och ler lite även situationen.
- Åh, jag måste tyvärr meddela att Oscar är i ett väldigt ostabilt läge just nu, det är en väldigt liten chans att han vaknar och det finns en risk att han går bort, jag beklagar... Säger mannen och jag tittar sakta in mot Oscar där jag hör smällar, jag blundar sedan faller jag ihop på golvet då allt bara brister. Ogge är snabb med att sätta sig vid mig och hålla om mig och det är allt jag kommer ihåg innan allt blir svart.

Oscar min fina Oscar stanna med mig annars klarar jag inte med mitt liv längre, jag behöver dig kära du...

----------
Hej hej! Hoppas ni gillade kapitlet. Puss och kram E<3