He's just a part of the game ♥O.E♥

¤Kapitel 70¤

Rebeckas perspektiv

Fuck. Han har sett dom, allihopa. Varenda en. Det var inte såhär han skulle få veta det. Jag skulle egentligen berätta för honom i lugn och ro och säga att det inte är någon fara. Inte på det här viset. Det kan inte bli nå värre, nu måste jag försöka lösa det här så gott det går. Om det ens går att lösa... Kommer han lämna mig nu eftersom jag inte prata med honom?

- Rebecka se på mig?! Skriker han och jag ryggar tillbaka där jag sitter. Han märker det men han lugnar inte ner sig för det, nej nej.

- F-förlåt men jag ville inte oroa dig och j-jag trodde att du skulle bli sur. Viskar jag fram men vägrar möta hans blick. Mina ord snubblar fram ur min mun och jag kan knappt få fram ett ljud. Jag är rädd för honom, jag är rädd för Oscar. Han tar tag i min haka och tvingar mig att kolla in i hans ögon som lyser av oro och besvikelse.

- Hur länge har detta pågått? Säger han, lite lugnare.

- Någon månad. Viskar jag och mina tårar rinner ner för mina kinder. 

- Varför har du inte sagt något för?! Du inser väl att jag blir förbannad över det här?! Vi ska kunna lita på varandra och säga allt till varandra Rebecka. fattar du inte det?! Skriker han i mitt ansikte och släpper mig innan han vänder sig om och drar händerna genom sitt hår.

- Jag har sagt varför jag inte sa något! Den ända jag sagt det för är Ogge. Säger jag frustrerat med skakig röst. Då vänder han sig om och nu är oron helt borta i hans ögon, den har ersätts av ilska. Ren ilska.

- Jaha! Så nu duger han bättre än vad jag gör?! Vad har hänt med dig Rebecka? Vi brukade berätta allt för varandra. Du lovade mig! Skriker han. Och jag stänger ögonen, i hopp om att detta bara är en mardröm. Att han skriker åt mig och gör ner mig gör inte saken bättre direkt. jag trodde han skulle trösta mig, men jag hade fel. Jag hade så fel.

- Oscar snälla lugna ner dig. Mumlar jag och ställer mig upp. Han går fram till mig. Sedan tar han ett hårt grepp om min handled.

- Var det därför du grät så mycket? Och varför du blir rädd för fansen? Och varför du sprang iväg innan middagen? Frågar han. Jag nickar sakta.

- Fuck Rebecka. Mumlar han och biter sig i underläppen. Mitt hjärta rusar så snabbt att jag tror jag snart ska få en hjärtattack.

- Jag är ledsen okej? Det var inte såhär jag ville att du skulle få reda på det älskling. Mumlar jag och smeker sakta hans kind. Han lugnar ner sig ännu mer.

- Det gör inte saken bättre. Förstår du inte det? Säger han och han börjar höja rösten igen. Samma gör min puls.

- Nej jag vet... Säger jag och han tittar på mig med så himla mycket besvikelse.

- Jag har mått skit av det här Oscar jag trodde du skulle stötta mig inte skälla ut mig... Mumlar jag och han rynkar pannan. Det bara kom ut, jag var bara tvungen att säga det. För det är så sant, jag trodde inte jag skulle få den här reaktionen. Det var den här reaktionen jag hade fruktat som mest. Det var tack vare det här som jag valde att inte berätta för honom.

- Det förstår jag väl men allt snurrar inte runt dig det fattar du hoppas jag! Fan jävla bitch. Jag trodde du skulle vara glad för vår skull och du vet att fansen betyder så mycket för oss. Säger han. Och jag står stum. Hela min kropp försöker stänga av sig, sa han just det jag tror han gjorde?

- v-vad är det med dig...? Mumlar jag med gråten nära.

- Jag vet inte, jag bara vet inte. Fan... Vad har jag gjort...? Mumlar han, han kom precis på vad han gjorde. Grattis Oscar. Mina tårar börjar rinna igen och jag backar ifrån honom sakta, rädd för vad han kan göra. Jag har aldrig sätt honom såhär. Ha har aldrig skrikit såhär mycket på mig och han har definitivt inte varit såhär nära på att slå mig... Han andas snabbt lika gör jag och mitt i alltihopa kommer killarna inrusandes i rummet. Det måste hört oss skrika.

- Oscar ta det lugnt. Du vet inte vad du håller på med. Säger Felix.

- Oscar jag tycker du borde gå ut härifrån, nu. Säger Ogge med en arg blick på Oscar. Själv står jag där helt stum, förstår inte vad som just hänt. Oscar tittar på mig, mimar ett "förlåt" och sedan springer han ut ur rummet. Sakta sjunker jag ner på golvet och storgråter. Hade han precis varit nära på att slå mig och kallat mig bitch? Vad hade hänt med den Oscar jag älskade mest av allt? Hur kunde han blivit såhär på bara någon minut? Allt är så förvirrande, jag har aldrig varit så rädd för honom som då. Sanningen är att jag aldrig har varit rädd för honom förut.

Ogge går fram till mig och tar in mig i sin famn och de andra två springer efter Oscar.

- Schhh, schhh. Viskar Ogge och jag hulkar till då och då.

Min älskade Oscar varför gjorde du så för? Du stack just en kniv i hjärtat på mig...

---------

Hej mina älsklingar. Hoppas ni gillade kapitlet så ses vi! Puss och kram E<3