| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 1~

Jag sitter i ännu ett hörn. För mig själv.
Jag tror jag har suttit i varenda hörn i alla klassrum jag nånsin haft lektioner i... Och som sagt. Själv.
Jag tittar ut över hela klassrummet. Det är stökigt och ingen finns där som kan säga åt alla. Dom flesta beter sig som om dom går i trean.
I GRUNDSKOLAN! Vad är det dom inte fattar? Det här är ett universitet, inte ett dagis, inte en grundskola, inte ett gymnasium... Utan ett universitet! Det man gör här påverkar ens framtid.
Jag önskar jag hade modet till att säga åt alla på skarpen men dom är så pass många. Jag vill inte få många och elaka kommentarer av dom, för det är det jag förväntar mig...  Fast jag är ju en agent, jag måste kunna säga åt folk, det är ju en bra övning. Hur ska jag annars klara mig i framtiden?
Jag skakar på huvudet och tittar ner i min bok, försöker läsa men det fungerar verkligen inte. Det är på tok för hödljutt här inne. Så jag ser upp från boken och det första jag ser är en otrevlig syn. Ett par som sitter på bänken framför mig och... Kysser varandra. Usch!
Ännu en gång: Universitetet är till för att plugga och få en bra grund för sin framtid ifrån, inte till för kärlek och annat trams.
Jag drar upp mina svarta, kvadrat-formade glasögon som ramlat ner för min näsa och hör att det ringer. Äntligen. Jag packar alla mina böcker och pappren i en vit mapp som jag sedan lägger under min arm när jag säller mig upp för att gå till mitt skåp. Innan jag lämnar klassrummet drar jag ner min ljusgula kjol som glidit upp medans jag suttit på min plats. Som tur är går jag ut från klassrummet sist av alla och därför såg ingen något.
Jag passar även på att räta till min vita blus som sitter instoppad i kjolen. Sen kan jag äntligen gå till mitt skåp.
När jag kommer fram skåpet tar jag upp min nyckel som sitter fast i min kjol med en liten nyckelring eftersom jag inte hade någon ficka eller annat ställe att ha den på.
Det hörs busvisslingar, men jag bryr mig inte. Dom är aldrig riktade mot mig så det spelar ju ingen roll. Annars skulle jag brytt mig för länge sedan.
Jag rotar i mitt skåp bland alla mappar för att hitta den som behövs till nästa lektion. Jag drar hela tiden ner min kjol på nytt med tanke på att jag aldrig haft den i skolan förut och att den är rätt så kort.
När jag hittar rätt mapp placerar jag den under armen, tar en penna och ett sudd, låser skåpet och vänder på klacken för att gå mot lektionen.
Där ser jag en, två, tre, fyra, fem killar i ungefär samma ålder som mig stirrar på min kropp. Usch, igen! Hatar sånt här. Varför behöver män (killar) bete sig på detta sätt runt kvinnor? Det lockar inte oss på något sätt alls. Vi känner oss bara obvekväma.
Jag drar diskret ner kjolen ännu en gång och hör en av killarna "viska" till sin kompis:

"Här har du en läcker en."

Den andra killen höjer på ögonbrynen och breder ut ett flin på sina läppar. Sen går han långsamt fram mot mig. Jag vill säga något och slå honom i ansiktet för varje nytt steg han tar, men jag kan inte. Jag måste hålla min identitet låg. Jag får inte avslöja mig själv. Så jag tittar ner i marken och skapar ett leende som är till 100% fake.
När han är tillräckligt nära, så jag kan känna hans andetag i mitt ansikte, ringer klockan. Jag hade väntat på det ljudet. Jag tittar upp på killarna bakom och ser att dom börjar gå mot sina lektioner. Precis vad jag egentligen också borde göra. Jag försöker komma på något snabbt att säga, men som ändå inte är för "elakt", (vilket mitt riktiga jag inte skulle ha något emot att kunna säga)...

"Ursäkta, men jag måste gå till min lektion. Trevligt att träffas".

Not...
Jag springer åt det håll mitt klassrum ligger, och ser att dörren håller på att stängas. Jag som är bra på idrott (egentligen alla ämnen) springer det fortaste jag kan till dörren och sätter en fot mellan den och väggen. Om jag ska vara ärlig så gjorde det väldigt ont, men jag har lärt mig att inte visa sina dåliga sidor. Då vet ens fiender ens svagheter. Inte för att jag har några fiender här, men jag skriker helt enkelt inte, utan jag öppnar dörren och kliver in i klassrummet där jag ser många ögon riktade mot mig.

"Sätt dig på din plats." Säger läraren.

Jag gör som han säger och plockar fram mina böcker.

***

Beep! Beep! Beep!

Jag tittar på min klocka och hör att den piper.
Tre pip...
Det betyder nytt möte eller uppdrag.
Och det är väldigt viktigt.
-----
Egentligen ska jag säga något fult där, men vill inte. Som sagt... Jag måste hålla identiteten låg.
Jag funderar ett tag på vad jag ska göra. Hur jag ska ska ta mig dit.
Jag räcker upp en hand och ber Mr.Smith komma. Jag räcker aldrig upp handen, och det är heller inte meningen att vi ska göra det, så det här känns riktigt konstigt. Det verkar som han också tycker det eftersom han rynkar på ögonbrynen när han går mot mig. Han är 30 år gammal med en finklippt skäggstubb, mörkbrunt hår, och gnistrande blåa ögon. Han är smal men har muskler, och är ungefär lika lång som mig. Det skiljer bara några få centimeter. Jag är 25 år, och borde enligt mig själv tänkt på att börja på universitetet tidigare, men jag hade så mycket under alla år från att ha gått ut gymnasiet, till att vara här nu...

"Ja Nicole." Säger han när han står bredvid mig.

Jag lägger ner armen på bordet och det känns normalt igen.

"Får jag gå på toa?" Frågar jag tyst och sväljer efteråt.
"Ehm.. Visst." Svarar han.

Det verkar som han aldrig har svarat på en sån fråga förut. Men jag bryr mig inte mer för jag ställer mig istället upp från stolen och börjar gå ut från klassrummet.
Jag går mot toaletterna och låser in mig i ett av båsen, trycker på en av några knappar jag har på min klocka och ett hologram visas framför mig. Där är en bild på min chef. Inte högsta chefen, men han är en av dom chefer som är bestämmer över t.ex mig. Ingen har en egen chef, utan jag och fyra till har honom jag ser framför mig nu. Joe heter han, men hans agentnamn är 0012.
Har aldrig vetat varför vi agenter har just dom sorts kallelsenamnen. Jag har helt enkelt lärt mig vad alla kallas för och memorerat dom i huvudet.

"0023." Börjar Joe. "Du är antagen till ett nytt uppdrag. Ikväll måste du vara klar och på plats, vid huset, halv fem."
När han sa huset gjorde han ett tecken som vi alla lärt oss för att förstå vad man menar för hus. Nu menade han huvudhuset. Jag nickar förstående och tänker precis avsluta samtalet men kommer på en sak.

"Joe!" Ropar jag för han håller också på att avsluta samtalet.

Han tittar frågande på mig.

"Jag är liksom fast här i skolan.." Mumlar jag.
"Vadå?" Frågar Joe.

Jag vet att han hörde men han vill bara få mig att säga det igen.

"Jag är fast i skolan..." Säger jag igen.
"Nicole.. Du måste kunna ta dig ur sånna här situationer. Du är agent. Inget barn. Klara dig själv!" Är det sista jag hör innan han lägger på.

Jag öppnar dörren från toalettbåset och går mot klassrummet. Det ända som far runt i mitt huvud nu är hur jag ska ta mig härifrån.

~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~| ~ | ~ | ~ | ~

Yaaay! Första kapitlet/andra delen ute!
Hoppas ni gillade det, isånnafall tryck jättegärna på stjärnan.
Gör min dag från bra till bäst!
Ses i nästa kapitel, chao❤