| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 16 ~

Alec verkar ha "studerat" klart mitt rum, för nu går han vidare till nästa. Jag följer honom med blicken men drar snabbt tillbaka den till datorn när han försvinnit ut ur rummet. Jag tittar på texten och tänker efter om det verkligen finns några spår av någonting, eller inte. Just i denna stund kommer jag inte på något, så jag slutar tänka på det för en stund.
Jag rycker till när jag hör en skrik. Tillhörande Maddie. Jag lägger ifrån mig datorn på sängen med en snabb reflex, och tar mig lika snabbt ut ur rummet och springer mot hållet skriket verkade komma ifrån.

"Vad gör du här, din idiot?!"

Hör jag Maddie skrika. Min första tanke är.. Ja, man förstår nog vad jag tänker på. Alec. Jag kommer fram till Maddies rum där dörren är stängd. Skriket verkade komma från hennes rum så en tanke om att öppna dörren flyger förbi i huvudet på mig, men stoppar mig själv av att jag rycker till. Något har krasat. Troligtvis något gjort av glas eller porslin. I en rörelse öppnar jag dörren och ser en rasande Maddie stå till höger och Alec mittemot henne. På golvet ser jag massa glasbitar som innan verkade var ett dricksglas.

"Vad händer här inne?" Frågar jag skarpt.

Båda tittar på mig med blickar som gör mig förstådd i vad jag sa, eller rättare sagt, i hur jag lät. Jag lät som deras mamma helt enkelt. För att få stunden lite mindre stel gör jag samma sak genom att sätta mina händer i sidorna, se arg ut och puta ut med höften så jag ser lika bestämd ut som dom. Alec ger ifrån sig ett litet skratt, men slutar när Maddie lyfter sin skarpa blick åt hans håll.

"Nejmen jag menar allvar, vad händer?" Frågar jag igen, men sträcker ut armarna i en "frågepose" den här gången.
"Maddie-"
"Nej! Jag berättar, du ljuger alltid." Säger Maddie bossigt.

Alec öppnar munnen, gör sina ögon stora som tefat och sträcker ut händerna i en hjälplös gest.

"Alec och jag var ihop förut, för typ två år sedan, men efter att vi varit tillsammans i fem månader dumpade han mig utan anledning.."
"Det fanns visst en anledning." Försvarar Alec sig själv med. "Och, jag ljuger heller inte. Så. Nu har jag sagt mitt. Fortsätt nu".

Maddie höjer på ögonbrynen för att visa att hon är med i spelet, med andra ord, hon kan hålla på såhär hur länge som helst.

"Du ljuger visst." Börjar hon med att viska tyst, även fast vi båda hörde vad hon sa.

Alec tittar på henne med stora ögon igen, men ger sen upp för han verkar känna att det bara är lönlöst att argumentera.

Dom fortsätter prata ilsket med varandra, och mellan andningarna förklara för mig från sina olika perspektiv om hur berättelsen ser ut. Om jag ska vara ärlig har jag nästan slutat lyssna, för kom igen.. Ingen orkar lyssna på två argumenterade personer som en gång varit ett par... Och allt det i en hel kvart. Jag ska ju inte ljuga så egentligen var det ju jag som började så den här konversationen sattes igång, men jag tycker jag har lyssnat tillräckligt nu.

"Okej, okej, okej... Ta det lite lungt, va? Jag har lyssnat på erat tjat i en kvart, och jag kan inte säga att jag är expert på... Relationer."

Jag sväljer en gång.

"Men. Av det ni sagt nu har jag kommit fram till att du Maddie borde ha berättat som det var, medans du, Alec, inte borde ha stuckit utan att säga till, eller säga hur du kände."

Med det slutar jag min mening, även fast den inte var så bra, fast alltid bättre än inget.
Jag går ut ur rummet, men innan jag stänger dörren säger jag en sista sak.

"Snälla ni, lova mig att ni blir sams. Ni behöver inte bli bästa vänner eller så, men säg åtminstone förlåt till  varandra."

Dom tittar på mig med osäkra miner båda två, men vänder sina blickar försiktigt till varandra en sekund senare. Då passar jag på att dra, för längre än jag varit med dom nu klarar jag inte av.
Jag börjar ta mig till mitt rum, men ser att ytterdörren står på glänt, så jag tar mig först dit innan jag gör något annat. Jag öppnar upp dörren ännu större och tittar ut över våningen. Ingen där. Skumt. Med en lätt smäll stänger jag igen dörren och tar mig till mitt rum. Jag stiger in, och märker direkt något fel. Det sprider sig både en konstig känsla i min mage, men inte bara det. Min dator är borta. Min dator där jag har all information, alla mina viktiga filer, mina vänner, mitt liv. Jag blir stel i kroppen, men av en reflex springer jag fram till fönstret i mitt rum. Jag tittar åt höger, vänster, rakt fram, överallt, men ser inte en enda människa. Alltså har personen som tagit min dator gjort det för ett tag sen och hunnit långt, eller så befinner sig personen i denna byggnad.

***

Hej, hoppas ni gillade kapitlet :)
Om ni inte har märkt det, så har jag ändrat, ni vet, den där informationen för min bok som man kan läsa för att förstå vad boken handlar om. Jusste! Baksidetext, inte för det här är en fysisk bok, men jaja... Nejmen jag tyckte helt enkelt inte den innan var så bra.. Men boken är fortfarande sig lik, det är bara Baksidetexten som har ändrats.
Egentligen är det kanske inte så viktigt att veta, men ville bara säga det ändå XD

-Kram, S