| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 10 ~

Med tanke på att gellerian är så stor kan man ännu inte misstänka någon för kidnappning. Först måste man leta igenom hela platsen för att se om den försvunna personen är kvar på platsen, sen kan man börja ifrågasätta folk ifall dom sett något.
Så det första vi gör, efter att ha letat igenom hela mataffären och ropat ut hans namn i högtalare osv, är att börja leta ute bland alla andra miljontals affärer.

***

"Jag beklagar verkligen." Säger någon som jobbar i gallerian till kvinnan.

Kvinnan, som jag inte vet namnet på, sitter på en bänk mitt i gallerian och gråter, medans jag står bredvid henne och försöker trösta så gott det går. Vilket Mariah också gör. (Det står Mariah på hennes namnskylt, så jag utgår från det). Vi har letat igenom nästan hela gallerian med hjälp av säkerhetsvakter, men fortfarande inte fått något spår av Lukas.
Jag tänker efter och kommer på något... Allt. Det var... Mitt fel. Det var jag som "distraherade" kvinnan så han fick chansen att springa iväg, det var jag som såg att han springa ifrån sin mamma, men meddelade för sent. Allt. Var. Mitt. Fel.
Det sätter sig direkt en klump i halsen på mig och hjärtat dunkar snabbt bakom bröstet. Tänk om jag får skulden. Tänk om jag behöver gå på rättegång. Tänk om jag hamnar i fängelse på grund av att polisen misstänker mig som medbrottsling i det hela.
Jag måste hitta Maddie. Jag måste härifrån.

Jag tar upp min gamla mobil ur fickan. Fick jag Maddies nummer tidigare? Jag tror det.. Jag bläddrar bland mina kontakter och kommer till M. Maddie. Den första kontakten jag har på M. Jag ringer upp henne och hoppas på det bästa.

En signal. Två signaler. Tre signaler.

"Hej Claire." Säger hon.
"Hej. Vart är du?" Frågar jag.
"Jag är kom nyss ut från en affär på andra våningen. Hörde du förresten vad dom sa i högtalarna om vad som hänt? Det är så hemskt.."
"Mm." Jag sväljer. "Väldigt sorgligt."
"Mm, men kommer du hit eller ska jag komma till dig?" Frågar hon sen.
"Du kan komma till mig. Jag sitter på en av bänkarna i mitten av gallerian på nedersta våningen.
"Okej, vi ses snart. Hejdå."
"Hejdå." Säger jag och lägger på.

***

Jag ser Maddie komma nerför en rulltrappa, så istället för att sitta kvar på bänken och låta henne leta efter mig går jag mot henne. Men först pratar jag klart med kvinnan.

"Jag beklagar verkligen. Om du fortfarande behöver min hjälp är det bara ett ringa."

Jag ger henne en lapp med mitt nummer på och litar på att hon inte ska göra något konstigt med det. Sen säger jag hejdå och tar mig åt Maddies håll. Hon har precis kommit nerför rulltrappan när jag börjar gå mot henne. Det är endast några få meter mellan oss så jag bestämmer mig för att ropa.

"Maddie!"

Hon verkar höra sitt namn och tittar sig förvirrat runt omkring. Sen ser hon mig och ler. Vi går den sista biten mot varandra.

"Hej." Säger hon när det endast skiljer ett par decimeter mellan oss.
"Hej." Svarar jag.
"Är du klar, eller vill du titta vidare?"
"Jag är klar." Svarar jag och håller upp kassen med mat i ena handen.

Tyvärr fick jag inte med grönsaker eller frukt, men Maddie kanske har köpt det, eller så kan jag komma tillbaka någon annan dag. För nu vill jag mest av allt hem.

Vi går i tystnad. Samma väg vi tog på vägen dit. Den evighets-långa vägen... Jag stönar i tanken på att det är så långt kvar, men försöker tänka positivt. Även fast det inte går så bra.

När jag äntligen ser vår lägenhet ler jag för mig själv. Äntligen.
Vi går på stenplattorna som är vägen till ingången av byggnaden. Det är en varm och solig dag, eftersom det typ är juni. Men jag har inget emot det. Jag älskar värme. Vi går in genom porten som är öppen under dagarna, men låst under nätterna. Sen tar vi oss upp till vår våning som vi delar med en annan person/några andra personer. Vet inte om det bara är en eller flera personer som bor i de andra lägenheterna. Jag har inte hunnit lära känna dom ännu, vilket jag ser fram emot att göra ju mer jag tänker på det. Maddie letar just nu efter nyckeln till vår lägenhet. Hittar hon inte den, eller? Hon verkar leta i en evighet. Men nu hittar hon den. Efter hundra år...
Jag är väldigt otålig, som man säkert märker. Det gör mig till en sämre person enligt mig, så jag försöker inte visa min otålighet, utan bara hålla den inom mig själv.

"Så. Förlåt att det tog lite tid att hitta nyckeln." Säger Maddie.

Hon sa förlåt. Det gör att jag inte kan vara "irriterad" på henne längre.
Vi stiger in i lägenheten och tar av oss skorna.

"Du.. Jag kom på en sak. " Börjar Maddie. "Du kanske vill lära känna mina vänner, aka mina grannar, eller?"

Precis vad jag just tänkt på.

"Ja, det skulle va kul. När?"
"Nu?" Undrar hon.

Hon frågar det på ett sätt som visar att hon helst vill nu, men ändå vill ha ett svar.

"Mm..." Jag tvekar lite. "Låt mig ta en dusch först."
"Okej." Svarar Maddie och börjar packa in sina varor i kylskåpet medans jag går till mitt rum, tar fram en handduk och går mot badrummet för att duscha. Jag sätter på vattnet. Jag känner på vattnet men det är kallt så jag väntar lite. Så länge klär jag av mig. Tills slut står jag endast i underkläder och granskar mitt ansikte i spegeln övanför handfatet. Jag glömmer bort vattnet, men kommer på det en sekund senare. Så jag drar av mig mina underkläder också och stiger in under det sprutande, varma vattnet.

***

Jag kliver ut ur duschen och tar tag i min mörkblåa handduk. Jag torkar först min våta kropp och virar sedan handduken runt den. Sen märker jag att jag inte tog med några nya kläder, så jag blir tvungen att gå till mitt rum med endast handduken runt mig. Egentligen gör det inte så mycket, för både jag och Maddie är tjejer, men det skulle va värre om jag bodde tillsammans med en främmande kille. Jag vrider om låset på dörren, öppnar den, tar första klivet ut ur badrummet och hör dörrklockan plinga högt i mitt öra. Nej! Nej, nej, nej, nej, nej! Det får inte vara sant. Jag gör ett försök i att ta mig till mitt rum så Maddie kan öppna istället, men precis då hör jag hennes röst ropa.

"Claire! Kan du öppna? Jag är lite upptagen just nu, och jag tror jag vet vem det är så jag kommer snart."

Jag svarar inte. För det går inte.
Det går inte att svara. Jag är för stressad just nu. Men ändå är jag tvungen att öppna...
Jag ställer mig framför ytterdörren och funderar på vad jag ska säga. Denna stund kommer förmodligen bli en av de pinsammaste i mitt liv.
Jag trycker försiktigt ner handtaget och dörren öppnas.
En ganska kort människa som står framför mig är det jag ser nu. Ca 10cm kortare än mig. Jag ser in i hans blå, djupa ögon.

| • | • | • | • | • | • | • | • | • | • | • | • |

Helloo
Ville bara att ni ska veta lite information om mig..
En (väldigt) galen tjej på 14 år, är kristen, hatar att läsa böcker, om det inte är på wattpad;), håller just nu på med att skriva den här boken, älskar lakrits & unicorns, älskar att skratta XD
Nu vet ni allt om mig