| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 3 ~

Min moped behöver tanka, men tekniskt sett borde jag klara mig till skolan och till en bensinstation när jag slutat, på det som finns kvar, så jag kör på och är framme vid skolan bara några minuter senare.
Vi har idrott ute, så när jag låst mopeden joggar jag till baksidan av byggnaden där det finns en idrottsplats. Ingen är här ännu, så jag sätter mig på läktaren och blundar. Jag känner den varma vinden svepa förbi i ansiktet på mig och det känns underbart. Jag älskar våren och sommaren. Jag älskar värme. När jag tänker på det känner jag plötsligt en kall och obehaglig känsla över mig. Jag öppnar ögonen och ser en skugga vara på mig. Jag vänder mig om, och bakom sitter Chris. Jag rycker till av rädsla när jag ser honom.

"Åh, hej! Du skrämde mig..."
Han skrattar ett kort skratt och ler, utan att bry sig så mycket.

Han tittar istället på naturen framför sig. Jag vänder blicken framåt och gör samma sak.
En person kommer, och en till, och ännu en.... Jag ser dom sätta sig på läktaren dom med, men mycket längre ner än mig och Chris. Till slut är alla här, tror jag förutom läraren.
Jag börjar prata med mig själv..

"Var är läraren?"

Jag vänder mig om åt alla håll men ser inte läraren vi brukar ha i idrott.

"Vet du vem vi har i idrott?" Frågar jag Chris till slut.

Han ställer sig upp från sin plats.

"Ja det gör jag."

Han går nerför trapporna som finns i mitten som en gång mellan alla stolar. Jag rynkar på ögonbrynen och följer efter.

"Hej." Hör jag honom säga till alla som står på en prydlig rad med blickarna på honom.

Jag springer sista biten i trapporna för att inte missa något. Jag är en sån person som vill hänga med på det mesta.
När jag kommit ner till dom andra andas jag snabbt. Men jag är inte trött. Jag bara andas snabbt.
Jag ser Chris ha sina händer i fickorna på sina gråa mjukisbyxor. Han brukar aldrig ha mjukisbyxor... Jag inser först nu att det är honom vi ska ha i idrott. Han börjar gå ut på planen och vi andra följer efter. Jag är sist av alla. Jag börjar jogga längst fram till Chris.

"Varför har vi dig?" Viskar jag, fast egentligen kan alla höra vad jag säger.
"Är det något problem med mig, eller?" Frågar han sarkastiskt.
"Ja. Jättemycket." Skojar jag tillbaka.

Jag har känt Chris i ungefär sex år. Vi lärde känna varandra under en mässa. En slags skolmässa. Den var för folk som ville satsa extra hårt på antingen sitt jobb i skolor eller som elev. Han var där som lärare, och jag som elev (obviously). (Han är matte-lärare, för er som undrar).
Det började med att vi satt bredvid varandra, och en uppgift var att man skulle lära känna dom man satt bredvid. Jag satt vid kanten, som vanligt, så han och jag började lära känna varandra extra mycket eftersom vi kom in i ett samtal som tog tid, så han hann aldrig säga mer än sitt namn till personen på andra sidan om sig. Sen har vi hållit kontakten sedan dess. Därför kan jag vara mig själv med honom, skratta och skämta. Men grejen är den att jag egentligen inte får komma för nära honom, för det kan riskera hans liv pga att jag är agent.
Han börjer sig ner och knyter skorna. För en sekund ser han upp på mig och ler, men sekunden senare blickar han neråt igen.

"Så idag ska vi löpa och styrketräna."
Säger han för alla kanske tjugiofem personer som står framför honom.

Jag hör flera stöna och gnälla, men jag själv är glad. Jag brukar löpa i spår i olika skogar nära mig varje morgon.

"Kom igen nu!" Ropar Chris som redan börjat jogga runt fyrahundrameters banan.

Jag böjer mig snabbt ner för att också knyta skorna, hårdare än vad dom redan är. Jag har inte dom mest perfet skorna till detta, men dom funkar.
Ett par låga, vita sneakers...
När jag spänt andra skons snören börjar jag också springa. Jag ser att Chris stirrar åt mitt håll. Även fast han är en bit bort ser jag hans ansiktsuttryck. Han ser förvånad ut. För han vet att jag brukar springa mycket, så han undrar säkert vad jag håller på med. Men det gör inget att jag är sist, eftersom jag är så pass snabb. Jag hinner lätt ikapp alla andra innan dom passerat mållinjen, pga att dom är så långsamma... Not to be mean, but...
Jag joggar sist av alla, fast tar i mer av min kraft så jag kommer längre och längre fram. Till slut är jag näst längst fram. Precis bakom Chris.

"Hej." Säger jag kort.

Chris vänder hastigt på huvet i riktning mot mig.

"Är du redan här?" Frågar han.

Några större steg till och jag är precis bredvid honom.

"Ja. Är det något konstigt med mig, eller?" Frågar jag retfullt och tar i mer av kraften som finns kvar.
"Vad håller du på med?" Ropar han bakom och försöker komma ikapp mig, men jag är för snabb. "Nu tar vi i all vår sista kraft!" Ropar han bak till dom andra men fortsätter sen med hög hastigthet mot mig.

När jag kommer över mållinjen blickar jag framåt och andas snabbt. Jag böjer mig lite ner för att strecka ryggen litegrann, men plötsligt hoppar någon på mig bakifrån. Chis... Man kan faktiskt säga att jag och han står riktigt tajta, men ni kanske förstår vad jag menar när jag säger att jag är ensam, jag har ingen tjejkompis här på "skolan", och Chis är lärare och dessutom mycket äldre än mig.

"Vad gör du?!" Skriker jag men tar ändå tag i hans båda ben så jag har ett bra grepp om honom, och snurrar flera varv för han är galen.
Han är verkligen galen.

Han klänger på mig så jag är tvungen att röra på mig, jag kan inte stå helt still.
Trots att han är trettio år så leker han som en femåring skulle göra. Men det är en sak jag gillar med honom, för jag är ganska lekfull av mig med, och då blir vi en bra kombination.

~| ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ | ~ |~

Såja!
Tredje kapitlet ute nudå
Hoppas att ni gillade det.
Det skulle göra mig jätteglad om ni kanske vill trycka på stjärnan då..?
Glöm inte bort att aldrig sluta le!
Chao❤