| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 9 ~

Vi går länge, nästan i en evighet. Jag borde verkligen inte tagit dessa skor. Men egentligen är det inte mitt fel, för jag trodde affären låg närmare. Säger vi...
En minut senare ser jag för första gången på länge en byggnad som liknar en affär, vilket gör mig glad. När vi gått några till meter och står framför byggnaden tittar jag på den. Stor är den. Man skulle nästan inte kunna tro att det är en affär. Byggnaden jag står framför är flera meter hög vilket gör mig mer exalterad att gå in i.

"Kom nu." Säger en röst och jag känner ett grepp om min arm.

Jag blir först förvårad men märker senare att det är Maddie. Hon går med raska steg in i byggnaden och jag efter. När vi väl är inne släpper hon taget om mig arm, men jag märker knappt det på grund av att jag blir så "hypnotiserad" av allt jag ser. Det är stora rulltrappor och hissar som för en till alla våningarna som finns, massa affärer packade till både höger och vänster. Jag som trodde vi bara skulle till en enda affär. Men nej vi skulle visst till en galleria. Men jag har inget emot det. Jag ler för mig själv och lever i min egna värld. Jag vet inte ens vart Maddie tog vägen, och det kommer säkert bli svårt att hitta henne i den stora folkmassan. Men det tänker jag inte riktigt på, för nu är jag väldigt glad och njuter tills detta händer... Jag ser mig inte för, och så klumpig jag är, backar jag in i någon eller något. Förmodligen någon eftersom "föremålet" inte var så hårt. Jag vänder mig om med ett ryck och ser på personen framför mig.
Det är ju Philip. Hur kan det komma sig att vi hamnar på precis exakt samma ställe, och vid exakt samma tid? Det är lite skumt.

"Philip, hej." Säger jag.
"Hej... Claire?" Frågar han.

Jag nickar.

"Vad gör du här?" Frågar han.
"Kanske handlar..?" Säger jag ironiskt med ett skratt efteråt, för det är ju ganska självklart att om man är här så antingen jobbar man eller handlar.

Philip hänger på och skrattar han med samtidigt som jag ser hans kinder bli småröda.
Han är precis påväg att säga något men jag avbryter.

"Jag ber om ursäkt, men jag måste verkligen gå." Ursäktar jag.

Jag vill inte hamna ännu längre bort från Maddie än vad jag är nu.

"Okej, men vä..."

Mer än så hör jag inte för jag börjar gå med raska steg ifrån Philip. Jag börjar gå åt hållet jag sist såg Maddie gå åt.

Jag tar mig framåt så långt det går. Till slut möts jag av en affär som är den sista innan jag är på andra sidan gallerian. Vad jag ser utanför, ser det ut som en klädaffär. Dit ska jag inte. Så jag tittar åt både höger och vänster. Ingen matäffär där heller. Vart är jag ens? Jag kommer på att leta efter en "karta" över gallerian. Så jag vänder mig om och möts av en sur min som tillhör Maddie.

"Vart tog du vägen?" Ropar hon, men jag skäms inte med tanke på att det finns annat ljud som tar över det hon "säger".

När jag tänker efter låter hon nästan som en mamma till mig. Men det är hon inte, och hon verkar heller inte vara mycket äldre än mig så varför ska jag ta åt mig?

"Jag träffade någon jag kände."

Det är mitt svar, och jag står för det.
Maddies ansiktsuttryck förändras till ett mycket mjukare och jag ser att hon skäms en aning.

"Jaha.." Är det hon säger, och en ursäkt är det hon letar efter just nu.

Jag tittar in i hennes ögon och ser fortfarande att hon skäms, men jag vill inte vara elak så jag lättar också på ansiktsuttrycket som var alldeles stelt innan. Men tro inte att jag säger förlåt, för så snäll är jag inte. Inte när någon i ungefär samma ålder som mig försöker vara bossigare och styra över mig.

"Ska vi gå vidare då?" Frågar Maddie med lite darr i rösten.

Jag säger inget utan nickar som är min grej.

***

Grönsaker, grönsaker, grönsaker... Vart är grönsakerna? Tänker jag för mig själv. Maddie och jag har gått åt olika håll, så jag kan inte fråga henne vart allt ligger i detta nuet. Men jag har ändå, av mig själv, hittat juice, mejeriprodukter, och bröd. Men frukt och grönsaker saknas fortfarande. Nu när jag går bland kryddhyllorna stöter jag på en kvinna med barn i vagn. Jag tar chansen och frågar henne.

"Ursäkta?"

Kvinnan vänder sig om och tittar mjukt på mig.

"Mm." Svarar hon sen.
"Vart ligger grönsakerna?" Frågar jag medans jag ser barnet, som kanske är i fyra årsåldern, kliva ur vagnen själv och springa rakt fram och åt vänster.

Åt ett håll så man inte ser vart han tar vägen, för alla hyllor täcker en att kunna se.

"Det ligg.."

Jag avbryter. Igen...

"Ditt barn." Säger jag.
"Va?"

Kvinnan vänder sig hastigt om och tittar på den tomma barnvagnen.
Hon börjar få panik och tittar åt alla möjliga håll.

"Lucas!" Ropar hon. "Såg du vart han tog vägen?"
"Han gick dit." Svarar jag och pekar åt vänster.

Kvinnan tar sina saker, går åt det håll jag pekat åt, och jag efter med mina saker i mina händer. Hon börjar leta med hjärtat uppe i halsen, ser det ut som. Med andra ord: hon ser väldigt panikslagen ut.
Jag vill hjälpa till med att leta, men det skulle se ganska skumt ut om jag gjorde det så jag börjar lite försiktigt... Jag tittar åt olika håll men ser inte den så kallade Lucas.

Lite senare har mamman letat i ca en kvart och fortfarande inte hittat sin son. Jag har frågat om hon behövde hjälp, och hon svarade ja så vi båda har letat i hela affären men inte hittat honom, plus att dom som jobbar i gallerian har ropat ut hans namn och vart mamman är i högtalare, men fortfarande inte fått något resultat av Lucas.
Jag misstänker att detta är ett viktigt fall som behöver lösas på momangen.

| • | • | • | • | • | • | • | • | • | • | • | • |

Hoppas ni gillade detta kapitel, isnf kan ni gärna trycka på stjärnan XD

Sa ju i förra kapitlet att detta skulle bli bättre, så försökte göra det jag lovade, så hoppas ni inte blev besvikna❤
Btw... DET ÄR JULLOV ATM!!!!!!
Så nu är jag väldigt glad som ni kanske märker, och dessutom tror jag det kommer publiceras många kapitel undet lovet, pga att jag inte har så mkt annat att göra ;D
Hope you're happy to:):)