| Undercover agent - 0023 (svenska) |

~ Kapitel 7 ~

Jag blinkar ett par gånger för att bli van med mörkret. Sen tar jag första klivet in i rummet. Min första instinkt är att känna vid väggarna efter någon knapp om det skulle finnas. Jag hittar en åt vänster (om man står i det perspektiv jag gör nu). Jag trycker på den och försöker bli van med ljuset som bländar mig eftersom jag precis blivit van med mörkret. Det jag möts av är ett tomt och tråkigt sovrum. En enkel säng i ett av de högra hörnen, ett slitet nattduksbord bredvid sängen, en liten byrå på andra sidan rummet som förmodligen är till för kläder, en hylla med fyra fack i, uppsatt på de tråkiga, grå-vita väggarna, och ett fönster rakt fram. Detta rum var definitivt inte lika fräscht som de andra rummen jag varit i.
Jag bestämmer mig för att gå vidare till nästa rum, för det borde iallafall finnas minst ett rum till.
Min rumskompis rum.
Jag släcker och stänger dörren efter mig. Sen går jag vidare i den smala gången som snart är slut.
Innan väggen kommer som är slutet på gången ser jag två till dörrar. En är helt stängd och en halvt öppen. Den halvt öppna leder till ett ganska mörkt rum. Jag ser endast konturer av föremål jag inte kan sätta fingret på. Jag sticker in mitt huvud i rummet och är precis på väg att gå in med hela kroppen då jag känner ett rätt hårt slag i bakhuvudet och svimmar.

***

Det känns som jag svävar runt på moln. Min kropp är nästan som luft. Den väger ingenting. Jag svävar bara runt.
Det är skönt tills jag får tillbaka medvetandet och känner en fruktansvärd huvudvärk. Jag gör så gått jag kan att komma ihåg vad som hände, men allt är becksvart. Jag öppar försiktigt ögonen och blir förvånad av att det fungerade utan problem. Jag ser grå-vita väggar, och känner något hyfsat mjukt under mig. Ett hopp om att kunna sätta sig upp försvinner direkt när jag gör ett försök. Min huvudvärk verkar dra ner mig, eller något annat. Inte vet jag vad, men något..
Istället för att sätta mig upp, som gick åt skogen, vrider jag huvudet åt höger och känner igen mig. Jag har varit här förut. En dörr framför mig öppnas och en ung kvinna stiger försiktigt in. Hon tittar på mig med en förskräckt min som jag också gör. Sen slappnar hon av lite i ansiktet och går närmare sängen jag ligger på. Hon går väldigt långsamt. Efter "en timme" har hon gått två steg närmare. Framsteg! Om jag kunde så skulle jag klappa åt henne, men min kropp är för slö just nu för att anstränga sig för mycket. Jag tittar åt hennes håll och hon åt mitt. Sen stannar hon en bit från sängen.

"Förlåt." Säger hon hur tyst som helst.
"Va?"

Varför säger hon förlåt?

"Förlåt."

Det är det ända hon säger.
Snälla du... Ge mig en vettig förklaring till varför du säger förlåt! Nu blir jag lite irriterad... Först går hon långsamt som en snigel, och sen förklarar hon inte varför hon säger förlåt.
Jag spärrar upp ögonen och ger henne en irriterad min.
Hon verkar förstå vad jag menar men svarar inte, hon går bara fram till mig (med snabba steg, wow!), och lägger sin ena hand på min panna. Som om jag skulle vara sjuk.

"Du är varm." Säger hon kort.

Jag börjar ansträngt lyfta upp min ena arm för att själv känna. Varenda muskel i armen arbetar.
Till slut klarar jag att komma upp med handen mot huvudet. Jag lägger handen på pannan. Hon hade rätt. Jag är varm. Det är konstigt för jag brukar nästan aldrig ha feber eller vara sjuk.
Jag lyfter blicken åt hennes håll och stirrar in i hennes brun-gröna ögon. Dom är väldigt vackra, och påminner lite om skogen.

"Jag. Typ... Råkade... Slå dig med ett paraply... Jag hade glömt bort att du skulle komma vid den här tiden, så jag trodde du var en inbrottstjuv.." Säger hon och jag ser att hon skäms.

Hennes kinder börjar blir röda och hon tittar skamset ner i golvet.
Jag känner med handen bakom huvudet. Det värker när jag rör det. Ett tecken på det hon säger är rätt.

"Förlåt." Börjar hon igen "Ännu en gång..."
"Det gör inget." Svarar jag med en lugnande röst.

Nu ser jag att hon pustar ut och bildar ett litet, väldigt litet, leende på sina läppar.

***

Nu har jag stigit upp ur sängen med hjälp av "tjejen" jag fortfarande inte vet namnet på. Vi går mot köket.
När vi kommer fram tittar jag ut ur ett fönster. Det är kolsvart utomhus, vilket betyder att det ännu är natt.
Jag sätter mig på en av de höga bar-stolarna som prydligt står runt en köksö i mitten av köket medans "tjejen" fixar ett glas vatten och en alvedon åt mig.

"Så ditt namn?" Frågar jag.
"Madison, men kalla mig gärna Maddie." Svarar hon med ett sockersött leende på läpparna.

Jag nickar, som jag nästan alltid gör.

"Claire." Säger jag.

Hon fortsätter le åt mitt svar.

"Här har du." Säger hon medans hon lägger ner alvedonen och glaset med vattnet på köksön.

Jag tar upp tabletten i handen, för in den i munnen och sväljer den med lite hjälp av lite vatten. Sen dricker upp resten av vattnet.

"Tack." Svarar jag efteråt.

Som hon alltid verkar göra, så ler hon. Jag ställer mig upp och går ut ur köket med Maddie efter mig. Snabbt känner jag att alvedonen börjar verka. Jag vänder mig om och möts av Maddies glada ansikte.

"Vart är mitt rum?" Frågar jag.
"Oj, man märker att alvedonen gör dig annorlunda." Säger hon och skrattar efteråt.

Jag skrattar lite jag med.

"Nejmen det där." Fortsätter hon och pekar mot rummet jag legat i efter jag blivit slagen i huvudet.

Det där tråkiga rummet.

• | • | • | • | • | • | • | • | • | • | • | • | •

Tack för att just du läste, och hoppas du gillade kapitlet!❤
Detta kapitel var egentligen väldigt tråkigt, men tror nästa blir bättre